Pingsten

”Hafven I undfått den helige
Ande?” Apg 19:2

Naturen firar pingst, och skön
Står lunden doftande och grön,
Och tusen fåglar sjunga glatt
I trädens kronor dag och natt.

Och tusen blommor, röda, blå,
I syskonring på ängen stå
Och lyssna stilla dagen lång
Till vindens sus och bäckens sång.

Men, o, mitt hjärta, vad gör du?
Månn´ har du firat pingst ännu?
Har du väl undfått Anden, säg,
O, vandrar du på livets väg?

Ack, blott där Herrens Ande bor,
Är frihet, tröst och glädje stor;
Han ensam lär oss känna Gud
Och verkar lust till Herrens bud.

Han ensam tyder Ordets blad,
Och visar vägen till Guds stad,
Men lär mig ock att bida än
I tron och hoppet efter den.

Vad mänskor kanske anse smått
Och icke värt en tanke blott,
Det aktar Han så ömt uppå,
Ej vi bedröve Honom då.

I dagens kvalm och livets strid
Han är en tröstare så blid,
Och än i dödens mörka stund
Han pekar på Guds fridsförbund.

Men, än en gång, mitt hjärta märk:
O, vet du om ett Andens verk?
Och månne dig Han vittne bär,
Att du Guds barn i Kristus är?



Ursprungligen:
”Hafven I undfått den helige
Ande?” Apg 19:2

Naturen firar pingst, och skön
Står lunden doftande och grön,
Och tusen fåglar sjunga gladt
I trädens kronor dag och natt.

Och tusen blommor, röda, blå,
I syskonring på ängen stå
Och lyssna stilla dagen lång
Till vindens sus och bäckens sång.

Men, o, mitt hjerta, hvad gör du?
Månn´har du firat pingst ännu?
Har du väl undfått Anden, säg,
O, vandrar du på lifvets väg?

Ack, blott der Herrens Ande bor,
Är frihet, tröst och glädje stor;
Han ensam lär oss känna Gud
Och verkar lust till Herrens bud.

Han ensam tyder Ordets blad,
Och visar vägen till Guds stad,
Men lär mig ock att bida än
I tron och hoppet efter den.

Hvad menskor kanske anse smått
Och icke värdt en tanke blott,
Det aktar Han så ömt uppå,
Ej vi bedröfve Honom då.

I dagens qvalm och lifvets strid
Han är en tröstare så blid,
Och än i dödens mörka stund
Han pekar på Guds fridsförbund.

Men, än en gång, mitt hjerta märk:
O, vet du om ett Andens verk?
Och månne dig Han vittne bär,
Att du Guds barn i Kristus är?

Sök det ovantill är!

”Om I nu ären uppståndne med
Kristus, så söken det ofvantill är.”
Kol 3:1

Är du uppstånden med Herren Kristus,
Så sök då ej det på jorden är.
O, sök då icke de ting, som synas,
Nej, sök de ting, som ej synas här!
Han hade icke sitt hem på jorden,
Hur skulle du då bli bofast där?

Han sökte icke sin egen ära,
Han sökte endast din salighet.
Så giv då Honom den fulla äran,
Att du till liv och rättfärdighet,
Ja, ock till helgelse och förlossning
Förutom Honom alls intet vet.

Och när i ringhet Han gick här nere,
Han sökte aldrig att täckas sig,
Han sökte endast sin Faders vilja
Och såg i kärlek till dig och mig.
O, tänk på detta och sök ej mera
Att, glömsk av Honom, blott täckas dig.

Ja, när Han måtte haft lust och glädje,
Då led Han korsets förbannelse
Och bar Guds vrede, på det Han skulle
Förlossa dig från ett evigt ve.
O, minns det, själ, och försaka villigt
Dig själv och allt för din Frälsare!

Men när du gör det, ack, sök då icke
Att vinna någon förtjänst därmed;
Nej, lika fattig och arm och naken
Uti dig själv, för din Fader träd!
Blott över Sonen och över nåden,
Den fria nåden, ditt hjärta gläd.

Ja, gläds åt nåden och tro, att Jesus
Fullkomnat allt ock för dig, för dig!
Men må den tron dig ock ljuvligt driva
Att villigt löpa hans budords stig,
Att leva Honom, ja, leva Honom,
Som ock för dig låtit offra sig!



Ursprungligen:
”Om I nu ären uppståndne med
Kristus, så söken det ofvantill är.”
Kol 3:1

Är du uppstånden med Herren Kristus,
Så sök då ej det på jorden är.
O, sök då icke de ting, som synas,
Nej, sök de ting, som ej synas här!
Han hade icke sitt hem på jorden,
Hur skulle du då bli bofast der?

Han sökte icke sin egen ära,
Han sökte endast din salighet.
Så gif då Honom den fulla äran,
Att du till lif och rättfärdighet,
Ja, ock till helgelse och förlossning
Förutom Honom alls intet vet.

Och när i ringhet Han gick här nere,
Han sökte aldrig att täckas sig,
Han sökte endast sin Faders vilja
Och såg i kärlek till dig och mig.
O, tänk på detta och sök ej mera
Att, glömsk af Honom, blott täckas dig.

Ja, när Han måtte haft lust och glädje,
Då led Han korsets förbannelse
Och bar Guds vrede, på det Han skulle
Förlossa dig från ett evigt ve.
O, minns det, själ, och försaka villigt
Dig sjelf och allt för din Frälsare!

Men när du gör det, ack, sök då icke
Att vinna någon förtjenst dermed;
Nej, lika fattig och arm och naken
Uti dig sjelf, för din Fader träd!
Blott öfver Sonen och öfver nåden,
Den fria nåden, ditt hjerta gläd.

Ja, gläds åt nåden och tro, att Jesus
Fullkomnat allt ock för dig, för dig!
Men må den tron dig ock ljufligt drifva
Att villigt löpa hans budords stig,
Att lefva Honom, ja, lefva Honom,
Som ock för dig låtit offra sig!

En frukt av Kristi uppståndelse

”Utan hvetekornet, som faller i jorden,
varder dödt, blifver det allena, men
varder det dödt, så bär det mycken
frukt.” Joh 12:24

Se kornet, som legat i jorden gömt
I köld och mörker, förtrampat och glömt.
Vid vårsolens strålar i kraft spirar opp,
En bild av vårt saliga evighetshopp,
På Kristi uppståndelse grundat!

Vi skola som kornet gömmas i jord,
Men uppstå igen – så lär oss Guds ord.
Och hava vi trott på vår Frälsare kär,
Vi skola för evigt få bli Honom när
Och skåda hans makt och hans ära.

Hans seger, min seger för evigt är,
I Honom är jag ock för Fadern kär,
Han nedlagt dödens och helvetets makt
Och ljuset och livet i dagen Han bragt
Och vunnit en evig förlossning.

När kroppen då gömmes i jordens mull,
Skall själen stå härlig och ärofull
För tronen där uppe och lova sin Gud,
Som tagit den arma av nåd till sin brud
Och klätt uti skinande silket.

Men hyddan, som här Han åt själen gav,
Skall också förklarad stå upp ur sin grav
Att vittna om Honom, vars trohet och makt
Fullbordar vad Han uti ordet oss sagt
Om döden, uppslukad i segern!

O, dyraste Frälsare, giv, att jag
Ur synden och sömnen står upp i dag!
O, må jag ej leva mig själv, utan dig,
I ord och i sanning, o, vise det sig,
Att jag ock med dig är uppstånden!




Ursprungligen:
”Utan hvetekornet, som faller i jorden,
varder dödt, blifver det allena, men
varder det dödt, så bär det mycken
frukt.” Joh 12:24

Se kornet, som legat i jorden gömdt
I köld och mörker, förtrampadt och glömdt.
Vid vårsolens strålar i kraft spirar opp,
En bild af vårt saliga evighetshopp,
På Kristi uppståndelse grundadt!

Vi skola som kornet gömmas i jord,
Men uppstå igen – så lär oss Guds ord.
Och hafva vi trott på vår Frälsare kär,
Vi skola för evigt få bli Honom när
Och skåda hans magt och hans ära.

Hans seger, min seger för evigt är,
I Honom är jag ock för Fadern kär,
Han nedlagt dödens och helvetets magt
Och ljuset och lifvet i dagen Han bragt
Och vunnit en evig förlossning.

När kroppen då gömmes i jordens mull,
Skall själen stå härlig och ärofull
För tronen der uppe och lofva sin Gud,
Som tagit den arma af nåd till sin brud
Och klädt uti skinande silket.

Men hyddan, som här Han åt själen gaf,
Skall också förklarad stå upp ur sin graf
Att vittna om Honom, hvars trohet och magt
Fullbordar hvad Han uti ordet oss sagt
Om döden, uppsvulgen i segren!

O, dyraste Frälsare, gif, att jag
Ur synden och sömnen står upp i dag!
O, må jag ej lefva mig sjelf, utan dig,
I ord och i sanning, o, vise det sig,
Att jag ock med dig är uppstånden!

Under över under!

Är det sant, att Jesus är min broder,
Är det sant, att arvet hör mig till,
O, så bort med alla tårefloder,
Bort med allt, som än mig ängsla vill!

Han min broder! – under över under,
Större nåd väl aldrig tänkas må;
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
Är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det, som jag ville,
Är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
Efter Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”,
Han har sagt: ”min Gud och eder Gud”.
Gläds, min själ, med världars myriader,
Att ock du har fått ett sådant bud!

O, det broderskapet! Se, det gäller
Mer än allt, vad här man nämna kan;
Ty i bredd med Jesus det mig ställer:
Rätt jag fått till samma arv som Han;

Samma arv der uppe i det höga,
Samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
För de skatter jag dock verkligt har!

Återfinns som Ps 250 i Svenska Psalmboken. Vers 3 ovan saknas dock...




Ursprungligen:
Är det sant, att Jesus är min broder,
Är det sant, att arfvet hör mig till,
O, så bort med alla tårefloder,
Bort med allt, som än mig ängsla vill!

Han min broder! – under öfver under,
Större nåd väl aldrig tänkas må;
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
Är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det, som jag ville,
Är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
Efter Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”,
Han har sagt: ”min Gud och eder Gud”.
Gläds, min själ, med verldars myriader,
Att ock du har fått ett sådant bud!

O, det broderskapet! Se, det gäller
Mer än allt, hvad här man nämna kan;
Ty i bredd med Jesus det mig ställer:
Rätt jag fått till samma arf som Han;

Samma arf der uppe i det höga,
Samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
För de skatter jag dock verkligt har!

Han är uppstånden!

Han är uppstånden! Vad ljus, vad fröjd,
Vad saligt jubel kring graven!
Han är uppstånden! Från himlens höjd
Det ljude vida kring haven!
Han som på korset blev död för mig
Och djupt i graven lät bädda sig,
Han är uppstånden, Han lever.

Han är uppstånden – Han är ej här,
Hur ljuv den hälsningen klingar!
Men mina synder, de blevo där,
Ty de, de fingo ej vingar.
De ligga kvar uti Kristi grav,
Pris vare Gud, som oss segern gav
Och oss har uppväckt till livet!

Han är uppstånden – så blev jag fri,
Den trösten vill jag ej glömma.
Hur mörkt det än kan i hjärtat bli,
Vem finns, som mig vill fördöma?
Ej gäller längre det skuldebrev,
Som överkorsat för evigt blev,
Då Kristus uppstod ur graven.

O Jesu, hjälp mig blott se det så,
När lag och dom mig förskräcka,
När över floden jag måste gå
Och där ej botten kan räcka!
O, hjälp mig hålla den trösten klar:
För mig ur graven du uppstått har,
Med dig är jag ock uppstånden!



Ursprungligen:
Han är uppstånden! Hvad ljus, hvad fröjd,
Hvad saligt jubel kring grafven!
Han är uppstånden! Från himlens höjd
Det ljude vida kring hafven!
Han som på korset blef död för mig
Och djupt i grafven lät bädda sig,
Han är uppstånden, Han lefver.

Han är uppstånden – Han är ej här,
Hur ljuf den helsningen klingar!
Men mina synder, de blefvo der,
Ty de, de fingo ej vingar.
Dew ligga qvar uti Kristi graf,
Pris vare Gud, som oss segren gaf
Och oss har uppväckt till lifvet!

Han är uppstånden – så blef jag fri,
Den trösten vill jag ej glömma.
Hur mörkt det än kan i hjertat bli,
Ho är, som mig vill fördöma?
Ej gäller längre det skuldebref,
Som öfverkorsadt för evigt blef,
Då Kristus uppstod ur grafven.

O Jesu, hjelp mig blott se det så,
När lag och dom mig förskräcka,
När öfver floden jag måste gå
Och der ej botten kan räcka!
O, hjelp mig hålla den trösten klar:
För mig ur grafven du uppstått har,
Med dig är jag ock uppstånden!

Påskmorgonen

”Hvi söken I den lefvande ibland
de döda? Han är icke här, Han är
uppstånden.” Luk 24:5-6

Natt och mörker ha försvunnit,
Påskdagssolen bryter fram.
Lejonet av Juda vunnit:
Pris och ära ske Guds Lam!

Lejonet av Juda vunnit:
Jesus uppstått ur sin grav,
Han det liv har återfunnit,
Som Han för min frälsning gav.

Mörkrets furste är nu bunden
Och besegrad dödens makt.
Gud ske pris för denna stunden,
Allt är Kristus underlagt!

Härlighet och makt och välde
Höra nu den Konung till,
Som ock döden för mig fällde,
Jag hans arv nu vara vill.

Ja, låt ingenting mig draga,
Käre Herre, bort från dig:
Du är mäktig i de svaga,
Var då mäktig ock i mig!

Din uppståndelse mig drive
Att var dag med dig stå opp,
Din uppståndelse mig give
Segerkraft och saligt hopp!

Ja, ock i den sista nöden
Styrke den ännu mitt mod,
Du, som övervunnit döden,
Jesu, gör min död ock god



Ursprungligen:
”Hvi söken I den lefvande ibland
de döda? Han är icke här, Han är
uppstånden.” Luk 24:5-6

Natt och mörker ha försvunnit,
Påskdagssolen bryter fram.
Lejonet af Juda vunnit:
Pris och ära ske Guds Lam!

Lejonet af Juda vunnit:
Jesus uppstått ur sin graf,
Han det lif har återfunnit,
Som Han för min frälsning gaf.

Mörkrets furste är nu bunden
Och besegrad dödens magt.
Gud ske pris för denna stunden,
Allt är Kristus underlagdt!

Härlighet och magt och välde
Höra nu den Konung till,
Som ock döden för mig fälde,
Jag hans arf nu vara vill.

Ja, låt ingenting mig draga,
Käre Herre, bort från dig:
Du är mägtig i de svaga,
Var då mägtig ock i mig!

Din uppståndelse mig drifve
Att hvar dag med dig stå opp,
Din uppståndelse mig gifve
Segerkraft och saligt hopp!

Ja, ock i den sista nöden
Styrke den ännu mitt mod,
Du, som öfvervunnit döden,
Jesu, gör min död ock god

Under fastlagstiden

”Han är sargad för våra miss-
gärningars skull och slagen för våra
synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle frid
hafva, och genom hans sår äro vi
helade.” Jes 53:5

Jesus, i din död är livet
Och i livet salighet.
Allt är genom dig oss givet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slakta som ett lamm.
Nu i dig – o, vilka under –
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn – Guds ende Son!

Hjälp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjälp mig vaka, hjälp mig strida,
Håll mig redo varje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!



Ursprungligen:
”Han är sargad för våra miss-
gärningars skull och slagen för våra
synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle frid
hafva, och genom hans sår äro vi
helade.” Jes 53:5

Jesu, i din död är lifvet
Och i livfet salighet.
Allt är genom dig oss gifvet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slagta som ett lam.
Nu i dig – o, hvilka under –
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn – Guds ende Son!

Hjelp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjelp mig vaka, hjelp mig strida,
Håll mig redo hvarje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!

Barnet i krubban

(Efter en gammal tysk sång)

Hell, morgonstjärna mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
Nu strålar över jorden!
Hell Davids Son av Jakobs släkt,
Hell konungen i ringa dräkt,
Min egen broder vorden!
Åt mig
Han sig
Velat giva,
Må Han bliva
För mitt hjärta
Sol och sköld i lust och smärta!

I låga krubban vilar där
Han, som all världens riken bär
På sina axlar späda.
O, må med herdarna i dag
Inför det barnet även jag
Med helig vördnad träda!
Vad nåd:
Guds råd
Nått fullbordan.
Över Jordan
Andens duva
Svävar med sitt fridsbud ljuva.

Min pärla uti snövit skrud,
En mänskoson, dock evig Gud,
Min Frälsare och Konung,
Kom, tag uti mitt hjärta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuvt än honung.
Lär mig,
med dig –
Vid din sida –
Leva, lida,
Salig ärva
Kronan du mig månd förvärva!

I hem och gård, ack, lys och skin,
Du ädla jaspis och rubin,
Bliv den förnämsta skatten!
När synden gör mig sorg och ve,
O, hjälp, att jag i tron må se
En skymt av juldagsnatten!
Ja, bliv
Mitt liv,
Låt min längtan,
Håg och trängtan
Bli den ena:
Att få vara din allena!



Ursprungligen:
(Efter en gammal tysk sång)

Hell, morgonstjerna mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
Nu strålar öfver jorden!
Hell Davids Son af Jakobs slägt,
Hell konungen i ringa drägt,
Min egen broder vorden!
Åt mig
Han sig
Velat gifva,
Må Han blifva
För mitt hjerta
Sol och sköld i lust och smärta!

I låga krubban hvilar der
Han, som all verldens riken bär
På sina axlar späda.
O, må med herdarna i dag
Inför det barnet äfven jag
Med helig vördnad träda!
Hvad nåd:
Guds råd
Nått fullbordan.
Öfver Jordan
Andens dufva
Sväfvar med sitt fridsbud ljufva.

Min perla uti snöhvit skrud,
En menskoson, dock evig Gud,
Min Frelsare och Konung,
Kom, tag uti mitt hjerta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuft än honung.
Lär mig,
med dig –
Vid din sida –
Lefva, lida,
Salig ärfva
Kronan du mig månd förvärfva!

I hem och gård, ack, lys och skin,
Du ädla jaspis och rubin,
Blif den förnämsta skatten!
När synden gör mig sorg och ve,
O, hjelp, att jag i tron må se
En skymt af juldagsnatten!
Ja, blif
Mitt lif,
Låt min längtan,
Håg och trängtan
Bli den ena:
Att få vara din allena!

Betlehem

”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, vad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han övergav sin himmels höjd
Och blev ett barn för mig.

Fast millioner änglar stå
Tillbedjande hans makt,
På ringa bädd av hö och strå
Han vilar utan prakt.

En frälsare för världen all
Från skuld och dom och död,
Han mäktigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”världen” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och givit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro därpå?

Jag tvekar utav undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han berett,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, giv du själv mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att vila vid ditt kärleksråd
Och se på vad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.



Ursprungligen:
”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, hvad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han öfvergaf sin himmels höjd
Och blef ett barn för mig.

Fast millioner englar stå
Tillbedjande hans magt,
På ringa bädd af hö och strå
Han hvilar utan prakt.

En frälsare för verlden all
Från skuld och dom och död,
Han mägtigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”verlden” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och gifvit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro derpå?

Jag tvekar utaf undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han beredt,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, gif du sjelf mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att hvila vid ditt kärleksråd
Och se på hvad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.

Han kommer

”Si, din konung kommer till dig,
en rättfärdig och en hjelpare.”
Sak 9:9

Var hälsad, du stilla, du fridsälla ort,
Där Jesus i tidens fullbordan
För oss lät sig födas, ett under mer stort
Än undren vid Horeb och Jordan,
Var hälsad, du Betlehemskrubba!

Var hälsad, du Betlehemsstjärna så huld,
Som visar de irrande stråten!
O, jag vill ock bära min synd och min skuld
Till Jesus, att få den förlåten
Och kastad i havet för evigt.

Han kommer, Han kommer, vår salighets Gud,
Vår broder och löftesman vorden;
Han kommer att fästa i nåd sig en brud
Bland syndares släkte på jorden,
O, må Han välkommen oss vara!

Han kommer, en hjälpare trofast och god,
Att frälsa från synden och döden;
Han kommer att giva sitt liv och sitt blod,
Han kommer med räddning i nöden,
Han kommer rättfärdig för alla!

O, må vi då skynda med fröjd Honom mot
Och kasta, ej kvistar från träden,
Nej kasta oss själva i tron för hans fot,
Att ordet, den himmelska säden,
Ock måtte slå rot i vårt hjärta.

Det lider mot julen – hans födelsefest –
Men skall det bli jul i vårt sinne,
Då måste Han bliva, ej endast en gäst,
Nej, värden som råder där inne,
Och leder oss hult med sin Ande.

Det lider mot julen – o, må vi med fröjd
Kring Betlehemsundret oss samla
Och sjunga med skaran i himmelens höjd
Av hjärtat, så unga som gamla:
Pris vare vår nyfödde Konung!



Ursprungligen:
”Si, din konung kommer till dig,
en rättfärdig och en hjelpare.”
Sak 9:9

Ver helsad, du stilla, du fridsälla ort,
Der Jesus i tidens fullbordan
För oss lät sig föda, ett under mer stort
Än undren vid Horeb och Jordan,
Var helsad, du Betlehemskrubba!

Var helsad, du Betlehemsstjerna så huld,
Som visar de irrande stråten!
O, jag vill ock bära min synd och min skuld
Till Jesus, att få den förlåten
Och kastad i hafvet för evigt.

Han kommer, Han kommer, vår salighets Gud,
Vår broder och löftesman vorden;
Han kommer att fästa i nåd sig en brud
Bland syndares slägte på jorden,
O, må Han välkommen oss vara!

Han kommer, en hjelpare trofast och god,
Att frälsa från synden och döden;
Han kommer att gifva sitt lif och sitt blod,
Han kommer med räddning i nöden,
Han kommer rättfärdig för alla!

O, må vi då skynda med fröjd Honom mot
Och kasta, ej qvistar af träden,
Nej kasta oss sjelfva i tron för hans fot,
Att ordet, den himmelska säden,
Ock måtte slå rot i vårt hjerta.

Det lider mot julen – hans födelsefest –
Men skall det bli jul i vårt sinne,
Då måste Han blifva, ej endast en gäst,
Nej, värden som råder der inne,
Och leder oss huldt med sin Ande.

Det lider mot julen – o, må vi med fröjd
Kring Betlehemsundret oss samla
Och sjunga med skaran i himmelens höjd
Af hjertat, så unga som gamla:
Pris vare vår nyfödde Konung!

Julsång

Julen för handen är,
Ljuvlig och blid.
Jesus, blir själv oss när,
Helga dess frid!
Du, som är världens ljus,
Lys i vårt hjärtas hus,
Drag oss från jordens grus,
Nu är det tid!

Drag oss alltmer till dig,
Bliv du vår skatt!
Lär oss på törnestig
Prisa dig glatt!
Prisa din stora nåd,
Prisa ditt kärleksråd,
Som i vårt överdåd
Tagit oss fatt.

Läk du de djupa sår,
Frälsare kär,
Dem oss din kärlek slår,
Och var oss när!
Oss är du född, vad tröst!
Liva vårt kalla bröst
Och låt vårt hjärtas röst
Prisa dig här!

Tack för ditt nådesord,
Ljus på min stig;
Tack för ditt rika bord,
Dukat för mig!
Tack för ditt dyra blod,
Tack för din Ande god,
Tack för ditt tålamod,
Herre, med mig!



Ursprungligen:
Julen för handen är,
Ljuflig och blid.
Jesus, blir sjelf oss när,
Helga dess frid!
Du, som är verldens ljus,
Lys i vårt hjertas hus,
Drag oss från jordens grus,
Nu är det tid!

Drag oss alltmer till dig,
Blif du vår skatt!
Lär oss på törnestig
Prisa dig gladt!
Prisa din stora nåd,
Prisa ditt kärleksråd,
Som i vårt öfverdåd
Tagit oss fatt.

Läk du de djupa sår,
Frälsare kär,
Dem oss din kärlek slår,
Och var oss när!
Oss är du född, hvad tröst!
Lifva vårt kalla bröst
Och låt vårt hjertas röst
Prisa dig här!

Tack för ditt nådesord,
Ljus på min stig;
Tack för ditt rika bord,
Dukadt för mig!
Tack för ditt dyra blod,
Tack för din Ande god,
Tack för ditt tålamod,
Herre, med mig!