Staden där ovan

Jerusalem, Jerusalem, som ovantill är byggt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möter nya faror jämt, och jämt till strids det bär,
Och även när det är som bäst, det sorg och möda är.

Vad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock av dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och där jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slaveri;
Och sen Han så av idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen mänskoträl.

Jag leva vill av samma nåd som blivit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den av tron rättfärdige skall leva”, heter det.

Så lever jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt liv, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i världens tidsfördriv.
Si, världen är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Vad under, om en sådan värld ej länge är min vän!

Vad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Där jag en gång får vila ut, fullkomligt fri och glad;
Där ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, vad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Sen jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, vad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20



Ursprungligen:
Jerusalem, Jerusalem, som ofvantill är bygdt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möta nya faror jemt, och jemt till strids det bär,
Och äfven när det är som bäst, det sorg och möda är.

Hvad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock af dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och der jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slafveri;
Och se´n Han så af idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen menskoträl.

Jag lefva vill af samma nåd som blifvit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den af tron rättfärdige skall lefva”, heter det.

Så lefver jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt lif, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i verldens tidsfördrif.
Si, verlden är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Hvad under, om en sådan verld ej länge är min vän!

Hvad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Der jag en gång får hvila ut, fullkomligt fri och glad;
Der ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, hvad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Se´n jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, hvad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20

Hos Gud är idel glädje

Hos Gud är idel glädje;
Här trycker mången nöd,
Här får jag ofta sucka
Och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta
För Herren Jesu brud –
Men där skall så ej vara,
Ty glädjen bor hos Gud.

Här har jag ej mitt hemvist,
Här bor jag blott i tält,
Men hän mot glädjestranden
Mitt synglas jag dock ställt.
När världen ler och skalkas,
Jag skådar mot den borg,
Der jag skall bo för evigt
Och glömma all min sorg.

Jag vill då lott ej byta
Med dem, som fröjdas här,
Nej, hellre under tårar
Jag ädla säden bär,
Blott jag med fröjd får skörda
En gång vid vägens slut,
Då världens dårar tagit
Sin del av fröjd förut.

Mitt hopp för evigheten
Är byggt på säker grund;
Må korset gärna trycka
Ännu en liten stund.
Snart ingen sorg skall vara
Och ingen klagan mer,
Då jag med ohöljt öga
Min Jesus evigt ser!



Ursprungligen:
Hos Gud är idel glädje;
Här trycker mången nöd,
Här får jag ofta sucka
Och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta
För Herren Jesu brud –
Men der skall så ej vara,
Ty glädjen bor hos Gud.

Här har jag ej mitt hemvist,
Här bor jag blott i tält,
Men hän mot glädjestranden
Mitt synglas jag dock stält.
När verlden ler och skalkas,
Jag skådar mot den borg,
Der jag skall bo för evigt
Och glömma all min sorg.

Jag vill då lott ej byta
Med dem, som fröjdas här,
Nej, hellre under tårar
Jag ädla säden bär,
Blott jag med fröjd får skörda
En gång vid vägens slut,
Då verldens dårar tagit
Sin del af fröjd förut.

Mitt hopp för evigheten
Är bygdt på säker grund;
Må korset gerna trycka
Ännu en liten stund.
Snart ingen sorg skall vara
Och ingen klagan mer,
Då jag med ohöljdt öga
Min Jesus evigt ser!

Hem, hem!

Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader
I härlighet och ljus;
Där ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Där uppe bor min Jesus,
Min Frälsare så huld,
Som gick för mig i döden
Och tog på sig min skuld.
Om glädjen blomsterströdde
Vart steg jag här går fram,
Jag skulle ändå längta
Hem till Guds dyra Lamm.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hur jordens blommor dofta
Av friskhet och behag,
Och hur dess fåglar sjunga
Den sköna sommardag,
Hur vänner, dyra, kära
Så ljuvligt möter mig,
Mitt hjärta ändå längtar,
O, sköna hem, till dig!
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Ty här på denna jorden
Är synden med i allt
Och ger åt allt det sköna
En främmande gestalt.
Fast den ej kan fördöma,
Sen själv fördömd den är,
Den kan mig ännu plåga,
Men så den skall ej där.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Och snart, så ordet säger,
Jag skall ock hinna dig,
Min Jesus skall ej dröja
Att hämta mig till sig.
Då skall jag salig skåda
Vad här jag trodde på,
Och till min Jesus ära
Den gyllne harpan slå.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Psalmen 322 i psalmboken




Ursprungligen:
Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ofvan skyn det är.
Der uppe bor min Fader
I härlighet och ljus;
Der ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Der uppe bor min Jesus,
Min Frälsare så huld,
Som gick för mig i döden
Och tog på sig min skuld.
Om glädjen blomsterströdde
Hvart steg jag här går fram,
Jag skulle ändå längta
Hem till Guds dyra Lam.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hur jordens blommor dofta
Af friskhet och behag,
Och hur dess fåglar sjunga
Den sköna sommardag,
Hur vänner, dyra, kära
Så ljufligt möta mig,
Mitt hjerta ändock längtar,
O, sköna hem, till dig!
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Ty här på denna jorden
Är synden med i allt
Och ger åt allt det sköna
En främmande gestalt.
Fast den ej kan fördöma,
Se´n sjelf fördömd den är,
Den kan mig ännu plåga,
Men så den skall ej der.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Och snart, så ordet säger,
Jag skall ock hinna dig,
Min Jesus skall ej dröja
Att hemta mig till sig.
Då skall jag salig skåda
Hvad här jag trodde på,
Och till min Jesus ära
Den gyllne harpan slå.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hemma får vi vila

Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Därför glatt framåt, ni bröder, löftesordet sviker ej,
Och ni kämpar icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet nedåt och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, vad tröst för oss däri!
Genom Honom, genom Honom övervinner också vi.

Därför upp, ni trötta händer, upp, ja upp, ni matta knän
Och ni mörka orostankar och ni tvivel, vik nu hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjärtan glömmer det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utav jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta ser tillbaka på vårt korta vandringståg,
Vad, om litet mera solsken eller moln däröver låg?

Hemma får vi ändå vila, vila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Där skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer vilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma får vi vila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till varandra, var vi mötas, vad oss sker:
”Hemma, hemma får vi vila” – O, vad vilja vi då mer!

Kan sjungas på melodin till Ps 300, O, hur saligt att få vandra


Ursprungligen:
Hemma, hemma få vi hvila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Derför gladt framåt, I bröder, löftesordet sviker ej,
Och I kämpen icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet neder och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, hvad tröst för oss deri!
Genom Honom, genom Honom öfvervinna också vi.

Derför upp, I trötta händer, upp, ja upp, I matta knän
Och I mörka orostankar och I tvifvel. viken hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjertan glömma det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utaf jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta se tillbaka på vårt korta vandringståg,
Hvad, om litet mera solsken eller moln deröfver låg?

Hemma får vi ändå hvila, hvila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Der skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer hvilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäfves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma få vi hvila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till hvarandra, hvar vi mötas, hvad oss sker:
”Hemma, hemma få vi hvila” – O, vad vilja vi då mer!

Kommer du ej snart?

Herre, fördölj ej ditt ansikte för mig,
Trösta mig åter, välsigna mig, hör mig!
O, du min trofaste, dyre Förlossare,
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ännu ej hemma hos dig, är jag vorden
Endast en gäst och en främling på jorden.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Här i det främmande landet jag skickar
upp till din himmel så längtande blickar.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Medan du dröjer, hav vård om mitt hjärta,
Helga dess glädje och lindra dess smärta!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Håll mig, ack, håll mig blott fast vid det ena,
Att jag må frukta dig, Herre, allena!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Herre, föröka, föröka mig trona:
Giv vad du vill – blott till slut giv en krona!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?



Ursprungligen:
Herre, fördölj ej ditt ansigte för mig,
Trösta mig åter, välsigna mig, hör mig!
O, du min trofaste, dyre Förlossare,
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ännu ej hemma hos dig, är jag vorden
Endast en gäst och en främling på jorden.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Här i det främmande landet jag skickar
upp till din himmel så längtande blickar.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Medan du dröjer, haf vård om mitt hjerta,
Helga dess glädje och lindra dess smärta!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Håll mig, ack, håll mig blott fast vid det ena,
Att jag må frukta dig, Herre, allena!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Herre, föröka, föröka mig trona:
Gif hvad du vill – blott till slut gif en krona!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Var är de kristnas fosterland?

”Vi hafva här ingen varaktig stad,
utan vi söka efter den tillkommande.”
Hebr 13:14

Var är de kristnas fosterland?
Är det Calvins och Luthers land,
Där höga Alper hålla vakt,
Och druvan glöder i sin prakt?
O, nej, nej, nej,
Det sköna landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Waldos eller Zwinglis land,
Där tappre bergsbors blanka svärd
Sin frihet skyddar mot en värld?
O, nej, nej, nej,
Det fria landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Wicleffs, Knox´s och Melvills land,
Där mången korsets stridsman god
För Kristi ära göt sitt blod?
O, nej, nej, nej,
Det dyra landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Gustaf Vasas gamla land,
Där Svedberg bot och bättring bjöd,
Och Haqvin Spegels harpa ljöd?
O, nej. nej. nej,
Det kära landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Zions palmbeväxta strand,
Där Jordan ännu viskar om
Hur Jesus till dess stränder kom?
O, nej, nej, nej,
Det helga landet är det ej.

Där Kristus med sin Anda bor,
Där ordet rotar sig och gror,
Där om Guds barn man säga kan:
”Se, hur de älska än varann”,
Där är vårt land
Vid Mälarns eller Tiberns strand.

Här är dock ej vårt fosterland,
Ty överallt, i alla land,
Där någon själ fått frid med Gud,
Där lever hon – en Kristi brud –
I himmelen,
Fast hon på jorden vandrar än.

I himmelen – där är vårt land,
Vårt rätta, dyra fosterland,
Där änglaskaran sjunger glad
Guds lov i levande Guds stad,
Ack där, ack där,
Vårt hemland och vår Jesus är!




Ursprungligen:
”Vi hafva här ingen varaktig stad,
utan vi söka efter den tillkommande.”
Hebr 13:14

Hvar är de kristnes fosterland?
Är det Calvins och Luthers land,
Der höga Alper hålla vakt,
Och drufvan glöder i sin prakt?
O, nej, nej, nej,
Det sköna landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Waldos eller Zwinglis land,
Der tappre bergsbors blanka svärd
Sin frihet skydda mot en verld?
O, nej, nej, nej,
Det fria landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Wicleffs, Knox´s och Melvills land,
Der mången korsets stridsman god
För Kristi ära göt sitt blod?
O, nej, nej, nej,
Det dyra landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Gustaf Vasas gamla land,
Der Svedberg bot och bättring bjöd,
Och Haqvin Spegels harpa ljöd?
O, nej. nej. nej,
Det kära landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Zions palmbeväxta strand,
Der Jordan ännu hviskar om
Hur Jesus till dess stränder kom?
O, nej, nej, nej,
Det helga landet är det ej.

Der Kristus med sin Anda bor,
Der ordet rotar sig och gror,
Der om Guds barn man säga kan:
”Se, hur de älska än hvarann”,
Der är vårt land
Vid Mälarns eller Tiberns strand.

Här är dock ej vårt fosterland,
Ty öfverallt, i alla land,
Der någon själ fått frid med Gud,
Der lefver hon – en Kristi brud –
I himmelen,
Fast hon på jorden vandrar än.

I himmelen – der är vårt land,
Vårt rätta, dyra fosterland,
Der englaskaran sjunger glad
Guds lof i lefvande Guds stad,
Ack der, ack der,
Vårt hemland och vår Jesus är!

Bön om den helige Ande

” Vi veta icke, hvad vi skola bedja,
såsom det bör sig, utan sjelfve An-
den manar godt för oss med osägelig
suckan.” Rom 8:26

Kom, helge Ande, kom till mig
Och red mig till ett hem för dig
Och tag mig helt om händer!

Du vet, hur mörkt mitt öga är,
O, bliv dess ljus och led mig här,
Att jag ej må gå vilse!

Lär mig förstå min egen nöd,
Men också värdet av hans död,
Som dog för mig på korset!

Förklara för mig Faderns råd
Och uppenbara Jesu nåd
I all dess rika fullhet!

Och när jag vilar i hans famn,
O, lär mig vittna om hans namn
I gärning och i sanning!

Mig påminn om vad Jesus sagt,
Och håll om ordets säde vakt,
Att det ej går förlorat.

Din kärlekseld i hjärtat tänd
Och kraft och hjälp av höjden sänd
I livets prövodagar.

Min tröstare i sorgen bliv
Och med ditt helga finger skriv
Guds lag uti mitt hjärta.

Och sist i dödens stund var när
Och säg mig då, att Jesus är
En klippa ock i döden.

Ja, kom Guds helge Ande, kom,
Och när du vänder bladet om,
Låt mig stå frälst hos Jesus!



Ursprungligen:
” Vi veta icke, hvad vi skola bedja,
såsom det bör sig, utan sjelfve An-
den manar godt för oss med osägelig
suckan.” Rom 8:26

Kom, helge Ande, kom till mig
Och red mig till ett hem för dig
Och tag mig helt om händer!

Du vet, hur mörkt mitt öga är,
O, blif dess ljus och led mig här,
Att jag ej må gå vilse!

Lär mig förstå min egen nöd,
Men också värdet af hans död,
Som dog för mig på korset!

Förklara för mig Faderns råd
Och uppenbara Jesu nåd
I all dess rika fullhet!

Och när jag hvilar i hans famn,
O, lär mig vittna om hans namn
I gerning och i sanning!

Mig påminn om hvad Jesus sagt,
Och håll om ordets säde vakt,
Att det ej går förloradt.

Din kärlekseld i hjertat tänd
Och kraft och hjelp af höjden sänd
I lifvets prövodagar.

Min tröstare i sorgen blif
Och med ditt helga finger skrif
Guds lag uti mitt hjerta.

Och sist i dödens stund var när
Och säg mig då, att Jesus är
En klippa ock i döden.

Ja, kom Guds helge Ande, kom,
Och när du vänder bladet om,
Låt mig stå frälst hos Jesus!