Säg mig, var glädjens rosor gror!

Säg mig, var glädjens rosor gror,
Var hjärtat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida världen – men
Där innerst bor blott tomhet än.
Vart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjärta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Där munterhet och glam och skämt
Var dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke där
Jag finner, vad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Där kärlek vakar dagen lång
Och ler ur varje blommas blad,
Är där ej lyckans vilostad?”
-”Än högre står
Det mål, vartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Där nya djup med okänd makt
Beständigt lockar dig till sig,
Är där ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke där,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjärtas tomrum fylla än
Och giva dig en njutning ren,
Av himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Där du får dricka liv och ljus
Och vila ljuvt vid bäckens sus?”
-”Nej, giv mig mer,
Än vad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En livets källa på vår jord;
Där skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Där skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag av hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott där, blott där
En evig fullhet för dig är!”



Ursprungligen:
Säg mig, var glädjens rosor gro,
Hvar hjertat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida verlden – men
Der innerst bor blott tomhet än.
Hvart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjerta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Der munterhet och glam och skämt
Hvar dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke der
Jag finner, hvad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Der kärlek vakar dagen lång
Och ler ur hvarje blommas blad,
Är der ej lyckans hvilostad?”
-”Än högre står
Det mål, hvartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Der nya djup med okänd makt
Beständigt locka dig till sig,
Är der ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke der,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjertas tomrum fylla än
Och gifva dig en njutning ren,
Af himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Der du får dricka lif och ljus
Och hvila ljuft vid bäckens sus?”
-”Nej, gif mig mer,
Än hvad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En lifvets källa på vår jord;
Der skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Der skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag af hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott der, blott der
En evig fullhet för dig är!”

Sions Amen

Amen sjunger varje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen får vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, där är livets älv;
Amen kallar Han sig själv.

Amen, Herren Krist skall råda;
Amen, är hans löftesord.
Amen, vi hans under skådar;
Amen, Herrens kraft är spord.
Amen, botad är all nöd,
Amen, bytt i liv vår död.

Amen, lov och pris och ära,
Amen, Lammet och vår Gud!
Amen, klingar fjärran, nära,
Amen, är vår lovsångs ljud.
Amen, snart vi kronan få;
Amen, amen, ske alltså!



Ursprungligen:
Amen sjunge hvarje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen få vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, der är lifvets elf;
Amen kallar Han sig sjelf.

Amen, Herren Krist skall råda;
Amen, är hans löftesord.
Amen, vi hans under skåda;
Amen, Herrens kraft är spord.
Amen, botad är all nöd,
Amen, bytt i lif vår död.

Amen, lof och pris och ära,
Amen, Lammet och vår Gud!
Amen, klinge fjerran, nära,
Amen, är vår lofsångs ljud.
Amen, snart vi kronan få;
Amen, amen, ske alltså!

Bida blott

Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet gott:
Tåresäden glädjeskörd,
Trones bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjärta
Vad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott!

Kamp och strid, kamp och strid
Bytas snart i segerns ljuva frid.
Vad som mest dig tryckte här,
Skall ur harpan locka där
Renaste och högsta lovsångstonen,
När förklarad sist du står för tronen.
Bida blott, bida blott.

Glatt framåt, glatt framåt!
Snart för evigt stillas all din gråt.
Några steg ännu, och så
Tröttad fot med lust skall stå
På de ljusa, sälla Sions höjder,
Där all nöd förbyts i högsta fröjder.
Bida blott, bida blott.



Ursprungligen:
Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet godt:
Tåresäden glädjeskörd,
Trones bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjerta
Hvad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott!

Kamp och strid, kamp och strid
Bytas snart i segerns ljufva frid.
Hvad som mest dig tryckte här,
Skall ur harpan locka der
Renaste och högsta lofsångstonen,
När förklarad sist du står för tronen.
Bida blott, bida blott.

Gladt framåt, gladt framåt!
Snart för evigt stillas all din gråt.
Några steg ännu, och så
Tröttad fot med lust skall stå
På de ljusa, sälla Zions höjder,
Der all nöd förbyts i högsta fröjder.
Bida blott, bida blott.

Jag får det allt

Jag får det allt – här gäller blott att bida
En liten tid i tron och hålla ut.
Hur långsamt väntans stunder ofta skrida,
Jag får det allt, som Herren sagt, till slut.
Vad här jag måste till en tid försaka
Av kännbar fröjd och Herrens ljuvlighet,
Det står mig ju i rikligt mått tillbaka,
Och kanske förrän själv jag anar det.

Jag får det allt: en salig, ny förmåga
Att älska Jesus såsom aldrig här,
Ett hjärta, fritt från syndens nöd och plåga,
Ett sinne, som i allt blott Gud begär,
En tunga, som kan utan trötthet lova
Från evighet till evighet Guds Lamm,
En himmelsk blick – o, underfulla gåva –
För Herrens väg, där den i moln gått fram.

Jag får det allt: den ro varav jag känner
En ljuvlig försmak re´n, hur svag den är;
En evig sammanvaro med Guds vänner,
Varefter jag så ofta törstat här.
Jag får det allt: ett evigt liv med bröder,
Som alla, alla äro ett i Gud,
När ifrån öster, väster, norr och söder
De stämmer in i samma lovsångs ljud.

Jag får det allt: det lilla jag försakar
För Herrens skull, jag får det allt en gång.
Han, som så hult de sinas väl bevakar
Och hemligt lättar deras bördors tvång,
O, skulle Han dem något skyldig bliva,
O, skulle Han väl svika deras hopp?
Nej, tusenfaldigt mer skall Han dem giva
Än de i tron för Honom offrat opp.

Jag får det allt – så stilla hjärtats frågor
Och gör mig nöjd, o Herre, blott med dig!
Du, som har makt utöver vind och vågor,
Bjud alla otrons vågor lägga sig!
När det och det jag redan ville äga,
Och väntanstiden kännes tung och lång,
O, låt mig höra dig i ordet säga:
”Var stilla blott – du får det allt en gång!”



Ursprungligen:
Jag får det allt – här gäller blott att bida
En liten tid i tron och hålla ut.
Hur långsamt väntans stunder ofta skrida,
Jag får det allt, som Herren sagt, till slut.
Hvad här jag måste till en tid försaka
Af känbar fröjd och Herrens ljuflighet,
Det står mig ju i rikligt mått tillbaka,
Och kanske förrän själf jag anar det.

Jag får det allt: en salig, ny förmåga
Att älska Jesus såsom aldrig här,
Ett hjerta, fritt från syndens nöd och plåga,
Ett sinne, som i allt blott Gud begär,
En tunga, som kan utan trötthet lofva
Från evighet till evighet Guds Lam,
En himmelsk blick – o, underfulla gåfva –
För Herrens väg, der den i moln gått fram.

Jag får det allt: den ro hvaraf jag känner
En ljuflig försmak re´n, hur svag den är;
En evig sammanvaro med Guds vänner,
Hvarefter jag så ofta törstat här.
Jag får det allt: ett evigt lif med bröder,
Som alla, alla äro ett i Gud,
När ifrån öster, vester, norr och söder
De stämma in i samma lofsångs ljud.

Jag får det allt: det lilla jag försakar
För Herrens skull, jag får det allt en gång.
Han, som så huldt de sinas väl bevakar
Och hemligt lättar deras bördors tvång,
O, skulle Han dem något skyldig blifva,
O, skulle Han väl svika deras hopp?
Nej, tusenfaldigt mer skall Han dem gifva
Än de i tron för Honom offrat opp.

Jag får det allt – så stilla hjertats frågor
Och gör mig nöjd, o Herre, blott med dig!
Du, som har magt utöfver vind och vågor,
Bjud alla otrons vågor lägga sig!
När det och det jag redan ville ega,
Och väntanstiden kännes tung och lång,
O, låt mig höra dig i ordet säga:
”Var stilla blott – du får det allt en gång!”

Här är din brud ej hemma

O, jag längtar, min Gud, till dig,
Här är din brud ej hemma!
När vill du komma och hämta mig,
När skall min vandring sluta sig,
Och jag, frälst från all våda,
Evigt ditt anlet´ skåda?

Här i ett torrt och törstigt land,
Här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utav hyddans band
Och, fast av ordet styrkt ibland,
Medan dagarna ila –
Har hon ej här sin vila.

Känns det ock stundom lugnt och gott,
Här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja, hasta blott,
Tills hon det goda landet nått,
Som du henne skall giva,
Där hon evigt får bliva.

Dagar komma och dagar gå,
Här är din brud ej hemma!
En gång likväl skall för henne slå
Ljuvlig och kär en timme – då
Hemmets port sig upplåter
Och ej sluter sig åter.

Då, vilken fröjd, o, min Jesu kär,
Då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är
Och för evigt bliva dig när
Och med ej tröttad tunga
Härligt din nåd besjunga.



Ursprungligen:
O, jag längtar, min Gud, till dig,
Här är din brud ej hemma!
När vill du komma och hemta mig,
När skall min vandring sluta sig,
Och jag, frälst från all våda,
Evigt ditt anlet´skåda?

Här i ett torrt och törstigt land,
Här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utaf hyddans band
Och, fast af ordet styrkt ibland,
Medan dagarna ila –
Har hon ej här sin hvila.

Käns det ock stundom lugnt och godt,
Här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja, hasta blott,
Tills hon det goda landet nått,
Som du henne skall gifva,
Der hon evigt får bliva.

Dagar komma och dagar gå,
Här är din brud ej hemma!
En gång likväl skall för henne slå
Ljuflig och kär en timme – då
Hemmets port sig upplåter
Och ej sluter sig åter.

Då, hvilken fröjd, o, min Jesu kär,
Då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är
Och för evigt blifva dig när
Och med ej tröttad tunga
Härligt din nåd besjunga.

Då, först då!

”Då skall vår mun full med löje
varda och vår tunga full med fröjd.”
Ps 126:2

Ack först en gång när efter slutad strid
Jag ser tillbaka på min vandringstid
Och från mitt nya hemlands sälla kust
Kan överskåda livets nöd och lust,
Se´n denna jordens sol gått ned, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång kan se och fatta rätt
Hans visa, men fördolda handlingssätt
Och skåda allt uti det högre ljus,
Vari det synes från min Faders hus,
Där ingen natt skall vara mer, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här kan jag läsa blott en liten del
Av min historia, men där blir den hel;
Här går jag ofta under korset böjd
Och kan ej skåda över minsta höjd;
Men där blir blicken fri och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här strider två naturer dag från dag,
Här växlar segrarna med nederlag,
Men där, där har jag lyckligt kämpat ut,
Och där tar segerfröjden aldrig slut;
Vad ljuvligt framtidshopp – och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag kan riktigt se ur vilken nöd
Han löst mitt arma hjärta med sin död,
Ja, se i vilka faror alla dar
Han mig med herdetrohet skyddat har,
När detta allt blir klart för mig, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång inför hans äras tron
Får sjunga Herrens lov i högre ton
Uti den sida, vita, sköna skrud,
Vari av nåd Han klätt sin frälsta brud,
Först då, o Jesu Kristi, först då, först då
Skall jag din hela kärlek fullt förstå!


Ursprungligen:
”Då skall vår mun full med löje
varda och vår tunga full med fröjd.”
Ps 126:2

Ack först en gång när efter slutad strid
Jag ser tillbaka på min vandringstid
Och från mitt nya hemlands sälla kust
Kan öfverskåda lifvets nöd och lust,
Se´n denna jordens sol gått ned, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång kan se och fatta rätt
Hans visa, men fördolda handlingssätt
Och skåda allt uti det högre ljus,
Hvari det synes från min Faders hus,
Der ingen natt skall vara mer, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här kan jag läsa blott en liten del
Af min historia, men der blir den hel;
Här går jag ofta under korset böjd
Och kan ej skåda öfver minsta höjd;
Men der blir blicken fri och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här strida två naturer dag från dag,
Här vexla segrarna med nederlag,
Men der, der har jag lyckligt kämpat ut,
Och der tar segerfröjden aldrig slut;
Hvad ljufligt framtidshopp – och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag kan rigtigt se ur hvilken nöd
Han löst mitt arma hjerta med sin död,
Ja, se i hvilka faror alla dar
Han mig med herdetrohet skyddat har,
När detta allt blir klart för mig, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång inför hans äras tron
Får sjunga Herrens lof i högre ton
Uti den sida, hvita, sköna skrud,
Hvari af nåd Han klädt sin frälsta brud,
Först då, o Jesu Kristi, först då, först då
Skall jag din hela kärlek fullt förstå!

Hemma hos Herren

”Vi äro väl salige vordne, dock i
hoppet; men hoppet, om det synes, är
det icke hopp, ty huru kan man hoppas
det man ser? Om vi nu hoppas det
vi icke se, så vänta vi det med tåla-
mod.” Rom 8:24-25

Jag vill sjunga en sång om det saliga land,
Om det hem, där jag evigt skall bo.
Ingen stormvind mer slå mot den glänsande strand,
Ty var stormvind där lagt sig till ro.
Och se, ”Herren är när dem där inne!”

Detta hem är så skönt, och i tron jag det ser,
Och min Jesus det själv åt mig vann.
Ingen natt, ingen död skall så möta mig mer,
Sedan livet i Honom jag fann,
Ty Han själv är det eviga livet.

O, vad sångare där, o, vad harpor, vad fröjd
På de gator av klaraste guld,
I de saligas hem, på den soliga höjd,
Där min Jesus mig möter så huld,
Att mig kröna med seger och ära!

Vid den härliga flod, ack, så klar som kristall,
Står ett träd, det beständigt är grönt;
Jag får äta dess frukt – och så leva jag skall
Till Guds ära för evigt – hur skönt!
Må i tron jag var dag det besinna!

Och vad sällhet jämväl att där möta en gång
Min kära, som re´n gått förut,
Och med harpa i hand stämma in i den sång,
Som i himmelen aldrig tar slut,
Till hans ära, som sitter på tronen.



Ursprungligen:
”Vi äro väl salige vordne, dock i
hoppet; men hoppet, om det synes, är
det icke hopp, ty huru kan man hoppas
det man ser? Om vi nu hoppas det
vi icke se, så vänta vi det med tåla-
mod.” Rom 8:24-25

Jag vill sjunga en sång om det saliga land,
Om det hem, der jag evigt skall bo.
Ingen stormvind mer slå mot den glänsande strand,
Ty hvar stormvind der lagt sig till ro.
Och se, ”Herren är när dem der inne!”

Detta hem är så skönt, och i tron jag det ser,
Och min Jesus det sjelf åt mig vann.
Ingen natt, ingen död skola möta mig mer,
Sedan lifvet i Honom jag fann,
Ty Han sjelf är det eviga lifvet.

O, hvad sångare der, o, hvad harpor, hvad fröjd
På de gator af klaraste guld,
I de saligas hem, på den soliga höjd,
Der min Jesus mig möter så huld,
Att mig kröna med seger och ära!

Vid den härliga flod, ack, så klar som kristall,
Står ett träd, det beständigt är grönt;
Jag får äta dess frukt – och så lefva jag skall
Till Guds ära för evigt – hur skönt!
Må i tron jag hvar dag det besinna!

Och hvad sällhet jemväl att der möta en gång
Min kära, som re´n gått förut,
Och med harpa i hand stämma in i den sång,
Som i himmelen aldrig tar slut,
Till hans ära, som sitter på tronen.

Detta saliga hem är för dig och för mig.
O, min broder, säg, är du ej glad,
Att vår Herre och Gud der oss väntar hos sig
I den strålande, gyllene stad,
Dit hvar timme, som flyr, oss ju närmar!

Till Sion

”Si, vi gå upp till Jerusalem.”
Luk 18:31

Till Sion, Guds heliga berg och Guds hus,
O, nu låt oss skynda med fröjd!
Till Sion, trots vågens och stormarnas brus,
Till Sion, som skymtar der uppe i ljus,
Till Sion, den soliga höjd!

Och Jesus är när, om än vägen är brant,
Ja, när, om än törnet är vasst;
Var krökning av vägen Han märker dock grant,
Med törnet Han är ju ock nära bekant,
O, skynda till Honom med hast!

Till krona förvandlar Han korset en gång,
Och korset som kronan är nåd!
Och väntan den blir ju ej heller så lång,
Ty snart byts vår klagan i jubel och sång,
Pris, pris ske hans eviga råd!

Hur många av dem, som här vandrat en tid
Med oss, ha ock re´n hunnit hem!
Vi följt dem till gränsen, vi sett deras strid,
Men också en skymt av den saliga frid,
Som slutligt ock väntade dem.

O, bröder, må vi ej tillbaka då bli,
Oss vinkar ju hemmet ock där!
Och snart är allt mörker i vägen förbi,
Och snart inför konungen träder ock vi,
Att skåda vår Gud, som Han är.



Ursprungligen:
”Si, vi gå upp till Jerusalem.”
Luk 18:31

Till Zion, Guds heliga berg och Guds hus,
O, låtom oss skynda med fröjd!
Till Zion, trots vågens och stormarnas brus,
Till Zion, som skymtar der uppe i ljus,
Till Zion, den soliga höjd!

Och Jesus är när, om än vägen är brant,
Ja, när, om än törnet är hvasst;
Hvar krökning af vägen Han märker dock grant,
Med törnet Han är ju ock nära bekant,
O, skyndom till Honom med hast!

I krona förvandlar Han korset en gång,
Och korset som kronan är nåd!
Och väntan den blir ju ej heller så lång,
Ty snart byts vår klagan i jubel och sång,
Pris, pris ske hans eviga råd!

Hur många af dem, som här vandrat en tid
Med oss, ha ock re´n hunnit hem!
Vi följt dem till gränsen, vi sett deras strid,
Men också en skymt af den saliga frid,
Som slutligt ock väntade dem.

O, bröder, må vi ej tillbaka då bli,
Oss vinkar ju hemmet ock der!
Och snart är allt mörker i vägen förbi,
Och snart inför konungen träda ock vi,
Att skåda vår Gud, som Han är.

Uppslukad i segern är döden

1 Kor 15:55

Uppslukad i segern är döden förvisst,
Så står det, ja, så står det skrivet!
Sitt välde ”förskräckelsens konung” har mist,
Besegrad för evigt av livet.
Vad fruktar jag ännu och ängslar mig? Vad?
Nej, hellre jag sjunger frimodig och glad:
Uppslukad i segern är döden!

Du, död o, var är nu din udd och din kraft?
Du helvete, var är din seger?
Den makt, som du fordom ock över mig haft
Nu mera du aldrig dock äger.
Din udd var ju synden – och se, i sin död
Har Kristus mig löst från dess skuld och dess nöd;
Så är jag förlossad för evigt.

Och liksom ej Kristus förblev i sin grav,
Skall jag ej i graven förbliva;
Nej, Gud vare tack, att Han segern mig gav!
Han mig nu ock ”riket” vill giva.
Vad här blir i svaghet och skröplighet sått,
Skall uppstå i kraft och i härlighet, blott
Det första, o Gud, är förgånget.

Vad sällhet att en gång få känna sig fri
Den dödliga kropp vi här bära,
När detta förgängliga klädes uti
Ovanskelig skönhet och ära!
Vad sällhet att då för Guds härlighets tron
Få sjunga med högre och fullare ton:
”Uppslukad i segern är döden!”



Ursprungligen:
1 Kor 15:55

Uppsvulgen i segern är döden förvisst,
Så står det, ja, så står det skrifvet!
Sitt välde ”förskräckelsens konung” har mist,
Besegrad för evigt af lifvet.
Hvad fruktar jag ännu och ängslar mig? Hvad?
Nej, hellre jag sjunger frimodig och glad:
Uppsvulgen i segern är döden!

Du, död o, hvar är nu din udd och din kraft?
Du helvete, hvar är din seger?
Den magt, som du fordom ock öfver mig haft
Nu mera du aldrig dock eger.
Din udd var ju synden – och se, i sin död
Har Kristus mig löst från dess skuld och dess nöd;
Så är jag förlossad för evigt.

Och liksom ej Kristus förblef i sin graf,
Skall jag ej i grafven förbliva;
Nej, Gud vare tack, att Han segern mig gaf!
Han mig nu ock ”riket” vill gifva.
Hvad här blir i svaghet och skröplighet sådt,
Skall uppstå i kraft och i härlighet, blott
Det första, o Gud, är förgånget.

Hvad sällhet att en gång få känna sig fri
Den dödliga kropp vi här bära,
När detta förgängliga klädes uti
Ovanskelig skönhet och ära!
Hvad sällhet att då för Guds härlighets tron
Få sjunga med högre och fullare ton:
”Uppsvulgen i segern är döden!”

Staden där ovan

Jerusalem, Jerusalem, som ovantill är byggt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möter nya faror jämt, och jämt till strids det bär,
Och även när det är som bäst, det sorg och möda är.

Vad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock av dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och där jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slaveri;
Och sen Han så av idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen mänskoträl.

Jag leva vill av samma nåd som blivit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den av tron rättfärdige skall leva”, heter det.

Så lever jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt liv, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i världens tidsfördriv.
Si, världen är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Vad under, om en sådan värld ej länge är min vän!

Vad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Där jag en gång får vila ut, fullkomligt fri och glad;
Där ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, vad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Sen jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, vad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20



Ursprungligen:
Jerusalem, Jerusalem, som ofvantill är bygdt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möta nya faror jemt, och jemt till strids det bär,
Och äfven när det är som bäst, det sorg och möda är.

Hvad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock af dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och der jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slafveri;
Och se´n Han så af idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen menskoträl.

Jag lefva vill af samma nåd som blifvit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den af tron rättfärdige skall lefva”, heter det.

Så lefver jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt lif, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i verldens tidsfördrif.
Si, verlden är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Hvad under, om en sådan verld ej länge är min vän!

Hvad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Der jag en gång får hvila ut, fullkomligt fri och glad;
Der ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, hvad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Se´n jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, hvad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20

Hos Gud är idel glädje

Hos Gud är idel glädje;
Här trycker mången nöd,
Här får jag ofta sucka
Och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta
För Herren Jesu brud –
Men där skall så ej vara,
Ty glädjen bor hos Gud.

Här har jag ej mitt hemvist,
Här bor jag blott i tält,
Men hän mot glädjestranden
Mitt synglas jag dock ställt.
När världen ler och skalkas,
Jag skådar mot den borg,
Der jag skall bo för evigt
Och glömma all min sorg.

Jag vill då lott ej byta
Med dem, som fröjdas här,
Nej, hellre under tårar
Jag ädla säden bär,
Blott jag med fröjd får skörda
En gång vid vägens slut,
Då världens dårar tagit
Sin del av fröjd förut.

Mitt hopp för evigheten
Är byggt på säker grund;
Må korset gärna trycka
Ännu en liten stund.
Snart ingen sorg skall vara
Och ingen klagan mer,
Då jag med ohöljt öga
Min Jesus evigt ser!



Ursprungligen:
Hos Gud är idel glädje;
Här trycker mången nöd,
Här får jag ofta sucka
Och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta
För Herren Jesu brud –
Men der skall så ej vara,
Ty glädjen bor hos Gud.

Här har jag ej mitt hemvist,
Här bor jag blott i tält,
Men hän mot glädjestranden
Mitt synglas jag dock stält.
När verlden ler och skalkas,
Jag skådar mot den borg,
Der jag skall bo för evigt
Och glömma all min sorg.

Jag vill då lott ej byta
Med dem, som fröjdas här,
Nej, hellre under tårar
Jag ädla säden bär,
Blott jag med fröjd får skörda
En gång vid vägens slut,
Då verldens dårar tagit
Sin del af fröjd förut.

Mitt hopp för evigheten
Är bygdt på säker grund;
Må korset gerna trycka
Ännu en liten stund.
Snart ingen sorg skall vara
Och ingen klagan mer,
Då jag med ohöljdt öga
Min Jesus evigt ser!

Hem, hem!

Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader
I härlighet och ljus;
Där ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Där uppe bor min Jesus,
Min Frälsare så huld,
Som gick för mig i döden
Och tog på sig min skuld.
Om glädjen blomsterströdde
Vart steg jag här går fram,
Jag skulle ändå längta
Hem till Guds dyra Lamm.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hur jordens blommor dofta
Av friskhet och behag,
Och hur dess fåglar sjunga
Den sköna sommardag,
Hur vänner, dyra, kära
Så ljuvligt möter mig,
Mitt hjärta ändå längtar,
O, sköna hem, till dig!
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Ty här på denna jorden
Är synden med i allt
Och ger åt allt det sköna
En främmande gestalt.
Fast den ej kan fördöma,
Sen själv fördömd den är,
Den kan mig ännu plåga,
Men så den skall ej där.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Och snart, så ordet säger,
Jag skall ock hinna dig,
Min Jesus skall ej dröja
Att hämta mig till sig.
Då skall jag salig skåda
Vad här jag trodde på,
Och till min Jesus ära
Den gyllne harpan slå.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Psalmen 322 i psalmboken




Ursprungligen:
Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ofvan skyn det är.
Der uppe bor min Fader
I härlighet och ljus;
Der ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Der uppe bor min Jesus,
Min Frälsare så huld,
Som gick för mig i döden
Och tog på sig min skuld.
Om glädjen blomsterströdde
Hvart steg jag här går fram,
Jag skulle ändå längta
Hem till Guds dyra Lam.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hur jordens blommor dofta
Af friskhet och behag,
Och hur dess fåglar sjunga
Den sköna sommardag,
Hur vänner, dyra, kära
Så ljufligt möta mig,
Mitt hjerta ändock längtar,
O, sköna hem, till dig!
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Ty här på denna jorden
Är synden med i allt
Och ger åt allt det sköna
En främmande gestalt.
Fast den ej kan fördöma,
Se´n sjelf fördömd den är,
Den kan mig ännu plåga,
Men så den skall ej der.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Och snart, så ordet säger,
Jag skall ock hinna dig,
Min Jesus skall ej dröja
Att hemta mig till sig.
Då skall jag salig skåda
Hvad här jag trodde på,
Och till min Jesus ära
Den gyllne harpan slå.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hemma får vi vila

Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Därför glatt framåt, ni bröder, löftesordet sviker ej,
Och ni kämpar icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet nedåt och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, vad tröst för oss däri!
Genom Honom, genom Honom övervinner också vi.

Därför upp, ni trötta händer, upp, ja upp, ni matta knän
Och ni mörka orostankar och ni tvivel, vik nu hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjärtan glömmer det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utav jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta ser tillbaka på vårt korta vandringståg,
Vad, om litet mera solsken eller moln däröver låg?

Hemma får vi ändå vila, vila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Där skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer vilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma får vi vila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till varandra, var vi mötas, vad oss sker:
”Hemma, hemma får vi vila” – O, vad vilja vi då mer!

Kan sjungas på melodin till Ps 300, O, hur saligt att få vandra


Ursprungligen:
Hemma, hemma få vi hvila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Derför gladt framåt, I bröder, löftesordet sviker ej,
Och I kämpen icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet neder och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, hvad tröst för oss deri!
Genom Honom, genom Honom öfvervinna också vi.

Derför upp, I trötta händer, upp, ja upp, I matta knän
Och I mörka orostankar och I tvifvel. viken hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjertan glömma det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utaf jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta se tillbaka på vårt korta vandringståg,
Hvad, om litet mera solsken eller moln deröfver låg?

Hemma får vi ändå hvila, hvila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Der skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer hvilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäfves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma få vi hvila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till hvarandra, hvar vi mötas, hvad oss sker:
”Hemma, hemma få vi hvila” – O, vad vilja vi då mer!

Kommer du ej snart?

Herre, fördölj ej ditt ansikte för mig,
Trösta mig åter, välsigna mig, hör mig!
O, du min trofaste, dyre Förlossare,
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ännu ej hemma hos dig, är jag vorden
Endast en gäst och en främling på jorden.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Här i det främmande landet jag skickar
upp till din himmel så längtande blickar.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Medan du dröjer, hav vård om mitt hjärta,
Helga dess glädje och lindra dess smärta!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Håll mig, ack, håll mig blott fast vid det ena,
Att jag må frukta dig, Herre, allena!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Herre, föröka, föröka mig trona:
Giv vad du vill – blott till slut giv en krona!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?



Ursprungligen:
Herre, fördölj ej ditt ansigte för mig,
Trösta mig åter, välsigna mig, hör mig!
O, du min trofaste, dyre Förlossare,
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ännu ej hemma hos dig, är jag vorden
Endast en gäst och en främling på jorden.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Här i det främmande landet jag skickar
upp till din himmel så längtande blickar.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Medan du dröjer, haf vård om mitt hjerta,
Helga dess glädje och lindra dess smärta!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Håll mig, ack, håll mig blott fast vid det ena,
Att jag må frukta dig, Herre, allena!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Herre, föröka, föröka mig trona:
Gif hvad du vill – blott till slut gif en krona!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Var är de kristnas fosterland?

”Vi hafva här ingen varaktig stad,
utan vi söka efter den tillkommande.”
Hebr 13:14

Var är de kristnas fosterland?
Är det Calvins och Luthers land,
Där höga Alper hålla vakt,
Och druvan glöder i sin prakt?
O, nej, nej, nej,
Det sköna landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Waldos eller Zwinglis land,
Där tappre bergsbors blanka svärd
Sin frihet skyddar mot en värld?
O, nej, nej, nej,
Det fria landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Wicleffs, Knox´s och Melvills land,
Där mången korsets stridsman god
För Kristi ära göt sitt blod?
O, nej, nej, nej,
Det dyra landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Gustaf Vasas gamla land,
Där Svedberg bot och bättring bjöd,
Och Haqvin Spegels harpa ljöd?
O, nej. nej. nej,
Det kära landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Zions palmbeväxta strand,
Där Jordan ännu viskar om
Hur Jesus till dess stränder kom?
O, nej, nej, nej,
Det helga landet är det ej.

Där Kristus med sin Anda bor,
Där ordet rotar sig och gror,
Där om Guds barn man säga kan:
”Se, hur de älska än varann”,
Där är vårt land
Vid Mälarns eller Tiberns strand.

Här är dock ej vårt fosterland,
Ty överallt, i alla land,
Där någon själ fått frid med Gud,
Där lever hon – en Kristi brud –
I himmelen,
Fast hon på jorden vandrar än.

I himmelen – där är vårt land,
Vårt rätta, dyra fosterland,
Där änglaskaran sjunger glad
Guds lov i levande Guds stad,
Ack där, ack där,
Vårt hemland och vår Jesus är!




Ursprungligen:
”Vi hafva här ingen varaktig stad,
utan vi söka efter den tillkommande.”
Hebr 13:14

Hvar är de kristnes fosterland?
Är det Calvins och Luthers land,
Der höga Alper hålla vakt,
Och drufvan glöder i sin prakt?
O, nej, nej, nej,
Det sköna landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Waldos eller Zwinglis land,
Der tappre bergsbors blanka svärd
Sin frihet skydda mot en verld?
O, nej, nej, nej,
Det fria landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Wicleffs, Knox´s och Melvills land,
Der mången korsets stridsman god
För Kristi ära göt sitt blod?
O, nej, nej, nej,
Det dyra landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Gustaf Vasas gamla land,
Der Svedberg bot och bättring bjöd,
Och Haqvin Spegels harpa ljöd?
O, nej. nej. nej,
Det kära landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Zions palmbeväxta strand,
Der Jordan ännu hviskar om
Hur Jesus till dess stränder kom?
O, nej, nej, nej,
Det helga landet är det ej.

Der Kristus med sin Anda bor,
Der ordet rotar sig och gror,
Der om Guds barn man säga kan:
”Se, hur de älska än hvarann”,
Der är vårt land
Vid Mälarns eller Tiberns strand.

Här är dock ej vårt fosterland,
Ty öfverallt, i alla land,
Der någon själ fått frid med Gud,
Der lefver hon – en Kristi brud –
I himmelen,
Fast hon på jorden vandrar än.

I himmelen – der är vårt land,
Vårt rätta, dyra fosterland,
Der englaskaran sjunger glad
Guds lof i lefvande Guds stad,
Ack der, ack der,
Vårt hemland och vår Jesus är!

Bön om den helige Ande

” Vi veta icke, hvad vi skola bedja,
såsom det bör sig, utan sjelfve An-
den manar godt för oss med osägelig
suckan.” Rom 8:26

Kom, helge Ande, kom till mig
Och red mig till ett hem för dig
Och tag mig helt om händer!

Du vet, hur mörkt mitt öga är,
O, bliv dess ljus och led mig här,
Att jag ej må gå vilse!

Lär mig förstå min egen nöd,
Men också värdet av hans död,
Som dog för mig på korset!

Förklara för mig Faderns råd
Och uppenbara Jesu nåd
I all dess rika fullhet!

Och när jag vilar i hans famn,
O, lär mig vittna om hans namn
I gärning och i sanning!

Mig påminn om vad Jesus sagt,
Och håll om ordets säde vakt,
Att det ej går förlorat.

Din kärlekseld i hjärtat tänd
Och kraft och hjälp av höjden sänd
I livets prövodagar.

Min tröstare i sorgen bliv
Och med ditt helga finger skriv
Guds lag uti mitt hjärta.

Och sist i dödens stund var när
Och säg mig då, att Jesus är
En klippa ock i döden.

Ja, kom Guds helge Ande, kom,
Och när du vänder bladet om,
Låt mig stå frälst hos Jesus!



Ursprungligen:
” Vi veta icke, hvad vi skola bedja,
såsom det bör sig, utan sjelfve An-
den manar godt för oss med osägelig
suckan.” Rom 8:26

Kom, helge Ande, kom till mig
Och red mig till ett hem för dig
Och tag mig helt om händer!

Du vet, hur mörkt mitt öga är,
O, blif dess ljus och led mig här,
Att jag ej må gå vilse!

Lär mig förstå min egen nöd,
Men också värdet af hans död,
Som dog för mig på korset!

Förklara för mig Faderns råd
Och uppenbara Jesu nåd
I all dess rika fullhet!

Och när jag hvilar i hans famn,
O, lär mig vittna om hans namn
I gerning och i sanning!

Mig påminn om hvad Jesus sagt,
Och håll om ordets säde vakt,
Att det ej går förloradt.

Din kärlekseld i hjertat tänd
Och kraft och hjelp af höjden sänd
I lifvets prövodagar.

Min tröstare i sorgen blif
Och med ditt helga finger skrif
Guds lag uti mitt hjerta.

Och sist i dödens stund var när
Och säg mig då, att Jesus är
En klippa ock i döden.

Ja, kom Guds helge Ande, kom,
Och när du vänder bladet om,
Låt mig stå frälst hos Jesus!

Pingsten

”Hafven I undfått den helige
Ande?” Apg 19:2

Naturen firar pingst, och skön
Står lunden doftande och grön,
Och tusen fåglar sjunga glatt
I trädens kronor dag och natt.

Och tusen blommor, röda, blå,
I syskonring på ängen stå
Och lyssna stilla dagen lång
Till vindens sus och bäckens sång.

Men, o, mitt hjärta, vad gör du?
Månn´ har du firat pingst ännu?
Har du väl undfått Anden, säg,
O, vandrar du på livets väg?

Ack, blott där Herrens Ande bor,
Är frihet, tröst och glädje stor;
Han ensam lär oss känna Gud
Och verkar lust till Herrens bud.

Han ensam tyder Ordets blad,
Och visar vägen till Guds stad,
Men lär mig ock att bida än
I tron och hoppet efter den.

Vad mänskor kanske anse smått
Och icke värt en tanke blott,
Det aktar Han så ömt uppå,
Ej vi bedröve Honom då.

I dagens kvalm och livets strid
Han är en tröstare så blid,
Och än i dödens mörka stund
Han pekar på Guds fridsförbund.

Men, än en gång, mitt hjärta märk:
O, vet du om ett Andens verk?
Och månne dig Han vittne bär,
Att du Guds barn i Kristus är?



Ursprungligen:
”Hafven I undfått den helige
Ande?” Apg 19:2

Naturen firar pingst, och skön
Står lunden doftande och grön,
Och tusen fåglar sjunga gladt
I trädens kronor dag och natt.

Och tusen blommor, röda, blå,
I syskonring på ängen stå
Och lyssna stilla dagen lång
Till vindens sus och bäckens sång.

Men, o, mitt hjerta, hvad gör du?
Månn´har du firat pingst ännu?
Har du väl undfått Anden, säg,
O, vandrar du på lifvets väg?

Ack, blott der Herrens Ande bor,
Är frihet, tröst och glädje stor;
Han ensam lär oss känna Gud
Och verkar lust till Herrens bud.

Han ensam tyder Ordets blad,
Och visar vägen till Guds stad,
Men lär mig ock att bida än
I tron och hoppet efter den.

Hvad menskor kanske anse smått
Och icke värdt en tanke blott,
Det aktar Han så ömt uppå,
Ej vi bedröfve Honom då.

I dagens qvalm och lifvets strid
Han är en tröstare så blid,
Och än i dödens mörka stund
Han pekar på Guds fridsförbund.

Men, än en gång, mitt hjerta märk:
O, vet du om ett Andens verk?
Och månne dig Han vittne bär,
Att du Guds barn i Kristus är?

Sök det ovantill är!

”Om I nu ären uppståndne med
Kristus, så söken det ofvantill är.”
Kol 3:1

Är du uppstånden med Herren Kristus,
Så sök då ej det på jorden är.
O, sök då icke de ting, som synas,
Nej, sök de ting, som ej synas här!
Han hade icke sitt hem på jorden,
Hur skulle du då bli bofast där?

Han sökte icke sin egen ära,
Han sökte endast din salighet.
Så giv då Honom den fulla äran,
Att du till liv och rättfärdighet,
Ja, ock till helgelse och förlossning
Förutom Honom alls intet vet.

Och när i ringhet Han gick här nere,
Han sökte aldrig att täckas sig,
Han sökte endast sin Faders vilja
Och såg i kärlek till dig och mig.
O, tänk på detta och sök ej mera
Att, glömsk av Honom, blott täckas dig.

Ja, när Han måtte haft lust och glädje,
Då led Han korsets förbannelse
Och bar Guds vrede, på det Han skulle
Förlossa dig från ett evigt ve.
O, minns det, själ, och försaka villigt
Dig själv och allt för din Frälsare!

Men när du gör det, ack, sök då icke
Att vinna någon förtjänst därmed;
Nej, lika fattig och arm och naken
Uti dig själv, för din Fader träd!
Blott över Sonen och över nåden,
Den fria nåden, ditt hjärta gläd.

Ja, gläds åt nåden och tro, att Jesus
Fullkomnat allt ock för dig, för dig!
Men må den tron dig ock ljuvligt driva
Att villigt löpa hans budords stig,
Att leva Honom, ja, leva Honom,
Som ock för dig låtit offra sig!



Ursprungligen:
”Om I nu ären uppståndne med
Kristus, så söken det ofvantill är.”
Kol 3:1

Är du uppstånden med Herren Kristus,
Så sök då ej det på jorden är.
O, sök då icke de ting, som synas,
Nej, sök de ting, som ej synas här!
Han hade icke sitt hem på jorden,
Hur skulle du då bli bofast der?

Han sökte icke sin egen ära,
Han sökte endast din salighet.
Så gif då Honom den fulla äran,
Att du till lif och rättfärdighet,
Ja, ock till helgelse och förlossning
Förutom Honom alls intet vet.

Och när i ringhet Han gick här nere,
Han sökte aldrig att täckas sig,
Han sökte endast sin Faders vilja
Och såg i kärlek till dig och mig.
O, tänk på detta och sök ej mera
Att, glömsk af Honom, blott täckas dig.

Ja, när Han måtte haft lust och glädje,
Då led Han korsets förbannelse
Och bar Guds vrede, på det Han skulle
Förlossa dig från ett evigt ve.
O, minns det, själ, och försaka villigt
Dig sjelf och allt för din Frälsare!

Men när du gör det, ack, sök då icke
Att vinna någon förtjenst dermed;
Nej, lika fattig och arm och naken
Uti dig sjelf, för din Fader träd!
Blott öfver Sonen och öfver nåden,
Den fria nåden, ditt hjerta gläd.

Ja, gläds åt nåden och tro, att Jesus
Fullkomnat allt ock för dig, för dig!
Men må den tron dig ock ljufligt drifva
Att villigt löpa hans budords stig,
Att lefva Honom, ja, lefva Honom,
Som ock för dig låtit offra sig!

En frukt av Kristi uppståndelse

”Utan hvetekornet, som faller i jorden,
varder dödt, blifver det allena, men
varder det dödt, så bär det mycken
frukt.” Joh 12:24

Se kornet, som legat i jorden gömt
I köld och mörker, förtrampat och glömt.
Vid vårsolens strålar i kraft spirar opp,
En bild av vårt saliga evighetshopp,
På Kristi uppståndelse grundat!

Vi skola som kornet gömmas i jord,
Men uppstå igen – så lär oss Guds ord.
Och hava vi trott på vår Frälsare kär,
Vi skola för evigt få bli Honom när
Och skåda hans makt och hans ära.

Hans seger, min seger för evigt är,
I Honom är jag ock för Fadern kär,
Han nedlagt dödens och helvetets makt
Och ljuset och livet i dagen Han bragt
Och vunnit en evig förlossning.

När kroppen då gömmes i jordens mull,
Skall själen stå härlig och ärofull
För tronen där uppe och lova sin Gud,
Som tagit den arma av nåd till sin brud
Och klätt uti skinande silket.

Men hyddan, som här Han åt själen gav,
Skall också förklarad stå upp ur sin grav
Att vittna om Honom, vars trohet och makt
Fullbordar vad Han uti ordet oss sagt
Om döden, uppslukad i segern!

O, dyraste Frälsare, giv, att jag
Ur synden och sömnen står upp i dag!
O, må jag ej leva mig själv, utan dig,
I ord och i sanning, o, vise det sig,
Att jag ock med dig är uppstånden!




Ursprungligen:
”Utan hvetekornet, som faller i jorden,
varder dödt, blifver det allena, men
varder det dödt, så bär det mycken
frukt.” Joh 12:24

Se kornet, som legat i jorden gömdt
I köld och mörker, förtrampadt och glömdt.
Vid vårsolens strålar i kraft spirar opp,
En bild af vårt saliga evighetshopp,
På Kristi uppståndelse grundadt!

Vi skola som kornet gömmas i jord,
Men uppstå igen – så lär oss Guds ord.
Och hafva vi trott på vår Frälsare kär,
Vi skola för evigt få bli Honom när
Och skåda hans magt och hans ära.

Hans seger, min seger för evigt är,
I Honom är jag ock för Fadern kär,
Han nedlagt dödens och helvetets magt
Och ljuset och lifvet i dagen Han bragt
Och vunnit en evig förlossning.

När kroppen då gömmes i jordens mull,
Skall själen stå härlig och ärofull
För tronen der uppe och lofva sin Gud,
Som tagit den arma af nåd till sin brud
Och klädt uti skinande silket.

Men hyddan, som här Han åt själen gaf,
Skall också förklarad stå upp ur sin graf
Att vittna om Honom, hvars trohet och magt
Fullbordar hvad Han uti ordet oss sagt
Om döden, uppsvulgen i segren!

O, dyraste Frälsare, gif, att jag
Ur synden och sömnen står upp i dag!
O, må jag ej lefva mig sjelf, utan dig,
I ord och i sanning, o, vise det sig,
Att jag ock med dig är uppstånden!

Under över under!

Är det sant, att Jesus är min broder,
Är det sant, att arvet hör mig till,
O, så bort med alla tårefloder,
Bort med allt, som än mig ängsla vill!

Han min broder! – under över under,
Större nåd väl aldrig tänkas må;
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
Är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det, som jag ville,
Är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
Efter Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”,
Han har sagt: ”min Gud och eder Gud”.
Gläds, min själ, med världars myriader,
Att ock du har fått ett sådant bud!

O, det broderskapet! Se, det gäller
Mer än allt, vad här man nämna kan;
Ty i bredd med Jesus det mig ställer:
Rätt jag fått till samma arv som Han;

Samma arv der uppe i det höga,
Samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
För de skatter jag dock verkligt har!

Återfinns som Ps 250 i Svenska Psalmboken. Vers 3 ovan saknas dock...




Ursprungligen:
Är det sant, att Jesus är min broder,
Är det sant, att arfvet hör mig till,
O, så bort med alla tårefloder,
Bort med allt, som än mig ängsla vill!

Han min broder! – under öfver under,
Större nåd väl aldrig tänkas må;
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
Är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det, som jag ville,
Är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
Efter Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”,
Han har sagt: ”min Gud och eder Gud”.
Gläds, min själ, med verldars myriader,
Att ock du har fått ett sådant bud!

O, det broderskapet! Se, det gäller
Mer än allt, hvad här man nämna kan;
Ty i bredd med Jesus det mig ställer:
Rätt jag fått till samma arf som Han;

Samma arf der uppe i det höga,
Samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
För de skatter jag dock verkligt har!

Han är uppstånden!

Han är uppstånden! Vad ljus, vad fröjd,
Vad saligt jubel kring graven!
Han är uppstånden! Från himlens höjd
Det ljude vida kring haven!
Han som på korset blev död för mig
Och djupt i graven lät bädda sig,
Han är uppstånden, Han lever.

Han är uppstånden – Han är ej här,
Hur ljuv den hälsningen klingar!
Men mina synder, de blevo där,
Ty de, de fingo ej vingar.
De ligga kvar uti Kristi grav,
Pris vare Gud, som oss segern gav
Och oss har uppväckt till livet!

Han är uppstånden – så blev jag fri,
Den trösten vill jag ej glömma.
Hur mörkt det än kan i hjärtat bli,
Vem finns, som mig vill fördöma?
Ej gäller längre det skuldebrev,
Som överkorsat för evigt blev,
Då Kristus uppstod ur graven.

O Jesu, hjälp mig blott se det så,
När lag och dom mig förskräcka,
När över floden jag måste gå
Och där ej botten kan räcka!
O, hjälp mig hålla den trösten klar:
För mig ur graven du uppstått har,
Med dig är jag ock uppstånden!



Ursprungligen:
Han är uppstånden! Hvad ljus, hvad fröjd,
Hvad saligt jubel kring grafven!
Han är uppstånden! Från himlens höjd
Det ljude vida kring hafven!
Han som på korset blef död för mig
Och djupt i grafven lät bädda sig,
Han är uppstånden, Han lefver.

Han är uppstånden – Han är ej här,
Hur ljuf den helsningen klingar!
Men mina synder, de blefvo der,
Ty de, de fingo ej vingar.
Dew ligga qvar uti Kristi graf,
Pris vare Gud, som oss segren gaf
Och oss har uppväckt till lifvet!

Han är uppstånden – så blef jag fri,
Den trösten vill jag ej glömma.
Hur mörkt det än kan i hjertat bli,
Ho är, som mig vill fördöma?
Ej gäller längre det skuldebref,
Som öfverkorsadt för evigt blef,
Då Kristus uppstod ur grafven.

O Jesu, hjelp mig blott se det så,
När lag och dom mig förskräcka,
När öfver floden jag måste gå
Och der ej botten kan räcka!
O, hjelp mig hålla den trösten klar:
För mig ur grafven du uppstått har,
Med dig är jag ock uppstånden!

Påskmorgonen

”Hvi söken I den lefvande ibland
de döda? Han är icke här, Han är
uppstånden.” Luk 24:5-6

Natt och mörker ha försvunnit,
Påskdagssolen bryter fram.
Lejonet av Juda vunnit:
Pris och ära ske Guds Lam!

Lejonet av Juda vunnit:
Jesus uppstått ur sin grav,
Han det liv har återfunnit,
Som Han för min frälsning gav.

Mörkrets furste är nu bunden
Och besegrad dödens makt.
Gud ske pris för denna stunden,
Allt är Kristus underlagt!

Härlighet och makt och välde
Höra nu den Konung till,
Som ock döden för mig fällde,
Jag hans arv nu vara vill.

Ja, låt ingenting mig draga,
Käre Herre, bort från dig:
Du är mäktig i de svaga,
Var då mäktig ock i mig!

Din uppståndelse mig drive
Att var dag med dig stå opp,
Din uppståndelse mig give
Segerkraft och saligt hopp!

Ja, ock i den sista nöden
Styrke den ännu mitt mod,
Du, som övervunnit döden,
Jesu, gör min död ock god



Ursprungligen:
”Hvi söken I den lefvande ibland
de döda? Han är icke här, Han är
uppstånden.” Luk 24:5-6

Natt och mörker ha försvunnit,
Påskdagssolen bryter fram.
Lejonet af Juda vunnit:
Pris och ära ske Guds Lam!

Lejonet af Juda vunnit:
Jesus uppstått ur sin graf,
Han det lif har återfunnit,
Som Han för min frälsning gaf.

Mörkrets furste är nu bunden
Och besegrad dödens magt.
Gud ske pris för denna stunden,
Allt är Kristus underlagdt!

Härlighet och magt och välde
Höra nu den Konung till,
Som ock döden för mig fälde,
Jag hans arf nu vara vill.

Ja, låt ingenting mig draga,
Käre Herre, bort från dig:
Du är mägtig i de svaga,
Var då mägtig ock i mig!

Din uppståndelse mig drifve
Att hvar dag med dig stå opp,
Din uppståndelse mig gifve
Segerkraft och saligt hopp!

Ja, ock i den sista nöden
Styrke den ännu mitt mod,
Du, som öfvervunnit döden,
Jesu, gör min död ock god

Under fastlagstiden

”Han är sargad för våra miss-
gärningars skull och slagen för våra
synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle frid
hafva, och genom hans sår äro vi
helade.” Jes 53:5

Jesus, i din död är livet
Och i livet salighet.
Allt är genom dig oss givet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slakta som ett lamm.
Nu i dig – o, vilka under –
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn – Guds ende Son!

Hjälp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjälp mig vaka, hjälp mig strida,
Håll mig redo varje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!



Ursprungligen:
”Han är sargad för våra miss-
gärningars skull och slagen för våra
synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle frid
hafva, och genom hans sår äro vi
helade.” Jes 53:5

Jesu, i din död är lifvet
Och i livfet salighet.
Allt är genom dig oss gifvet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slagta som ett lam.
Nu i dig – o, hvilka under –
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn – Guds ende Son!

Hjelp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjelp mig vaka, hjelp mig strida,
Håll mig redo hvarje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!

Barnet i krubban

(Efter en gammal tysk sång)

Hell, morgonstjärna mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
Nu strålar över jorden!
Hell Davids Son av Jakobs släkt,
Hell konungen i ringa dräkt,
Min egen broder vorden!
Åt mig
Han sig
Velat giva,
Må Han bliva
För mitt hjärta
Sol och sköld i lust och smärta!

I låga krubban vilar där
Han, som all världens riken bär
På sina axlar späda.
O, må med herdarna i dag
Inför det barnet även jag
Med helig vördnad träda!
Vad nåd:
Guds råd
Nått fullbordan.
Över Jordan
Andens duva
Svävar med sitt fridsbud ljuva.

Min pärla uti snövit skrud,
En mänskoson, dock evig Gud,
Min Frälsare och Konung,
Kom, tag uti mitt hjärta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuvt än honung.
Lär mig,
med dig –
Vid din sida –
Leva, lida,
Salig ärva
Kronan du mig månd förvärva!

I hem och gård, ack, lys och skin,
Du ädla jaspis och rubin,
Bliv den förnämsta skatten!
När synden gör mig sorg och ve,
O, hjälp, att jag i tron må se
En skymt av juldagsnatten!
Ja, bliv
Mitt liv,
Låt min längtan,
Håg och trängtan
Bli den ena:
Att få vara din allena!



Ursprungligen:
(Efter en gammal tysk sång)

Hell, morgonstjerna mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
Nu strålar öfver jorden!
Hell Davids Son af Jakobs slägt,
Hell konungen i ringa drägt,
Min egen broder vorden!
Åt mig
Han sig
Velat gifva,
Må Han blifva
För mitt hjerta
Sol och sköld i lust och smärta!

I låga krubban hvilar der
Han, som all verldens riken bär
På sina axlar späda.
O, må med herdarna i dag
Inför det barnet äfven jag
Med helig vördnad träda!
Hvad nåd:
Guds råd
Nått fullbordan.
Öfver Jordan
Andens dufva
Sväfvar med sitt fridsbud ljufva.

Min perla uti snöhvit skrud,
En menskoson, dock evig Gud,
Min Frelsare och Konung,
Kom, tag uti mitt hjerta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuft än honung.
Lär mig,
med dig –
Vid din sida –
Lefva, lida,
Salig ärfva
Kronan du mig månd förvärfva!

I hem och gård, ack, lys och skin,
Du ädla jaspis och rubin,
Blif den förnämsta skatten!
När synden gör mig sorg och ve,
O, hjelp, att jag i tron må se
En skymt af juldagsnatten!
Ja, blif
Mitt lif,
Låt min längtan,
Håg och trängtan
Bli den ena:
Att få vara din allena!

Betlehem

”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, vad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han övergav sin himmels höjd
Och blev ett barn för mig.

Fast millioner änglar stå
Tillbedjande hans makt,
På ringa bädd av hö och strå
Han vilar utan prakt.

En frälsare för världen all
Från skuld och dom och död,
Han mäktigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”världen” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och givit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro därpå?

Jag tvekar utav undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han berett,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, giv du själv mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att vila vid ditt kärleksråd
Och se på vad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.



Ursprungligen:
”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, hvad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han öfvergaf sin himmels höjd
Och blef ett barn för mig.

Fast millioner englar stå
Tillbedjande hans magt,
På ringa bädd af hö och strå
Han hvilar utan prakt.

En frälsare för verlden all
Från skuld och dom och död,
Han mägtigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”verlden” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och gifvit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro derpå?

Jag tvekar utaf undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han beredt,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, gif du sjelf mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att hvila vid ditt kärleksråd
Och se på hvad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.

Han kommer

”Si, din konung kommer till dig,
en rättfärdig och en hjelpare.”
Sak 9:9

Var hälsad, du stilla, du fridsälla ort,
Där Jesus i tidens fullbordan
För oss lät sig födas, ett under mer stort
Än undren vid Horeb och Jordan,
Var hälsad, du Betlehemskrubba!

Var hälsad, du Betlehemsstjärna så huld,
Som visar de irrande stråten!
O, jag vill ock bära min synd och min skuld
Till Jesus, att få den förlåten
Och kastad i havet för evigt.

Han kommer, Han kommer, vår salighets Gud,
Vår broder och löftesman vorden;
Han kommer att fästa i nåd sig en brud
Bland syndares släkte på jorden,
O, må Han välkommen oss vara!

Han kommer, en hjälpare trofast och god,
Att frälsa från synden och döden;
Han kommer att giva sitt liv och sitt blod,
Han kommer med räddning i nöden,
Han kommer rättfärdig för alla!

O, må vi då skynda med fröjd Honom mot
Och kasta, ej kvistar från träden,
Nej kasta oss själva i tron för hans fot,
Att ordet, den himmelska säden,
Ock måtte slå rot i vårt hjärta.

Det lider mot julen – hans födelsefest –
Men skall det bli jul i vårt sinne,
Då måste Han bliva, ej endast en gäst,
Nej, värden som råder där inne,
Och leder oss hult med sin Ande.

Det lider mot julen – o, må vi med fröjd
Kring Betlehemsundret oss samla
Och sjunga med skaran i himmelens höjd
Av hjärtat, så unga som gamla:
Pris vare vår nyfödde Konung!



Ursprungligen:
”Si, din konung kommer till dig,
en rättfärdig och en hjelpare.”
Sak 9:9

Ver helsad, du stilla, du fridsälla ort,
Der Jesus i tidens fullbordan
För oss lät sig föda, ett under mer stort
Än undren vid Horeb och Jordan,
Var helsad, du Betlehemskrubba!

Var helsad, du Betlehemsstjerna så huld,
Som visar de irrande stråten!
O, jag vill ock bära min synd och min skuld
Till Jesus, att få den förlåten
Och kastad i hafvet för evigt.

Han kommer, Han kommer, vår salighets Gud,
Vår broder och löftesman vorden;
Han kommer att fästa i nåd sig en brud
Bland syndares slägte på jorden,
O, må Han välkommen oss vara!

Han kommer, en hjelpare trofast och god,
Att frälsa från synden och döden;
Han kommer att gifva sitt lif och sitt blod,
Han kommer med räddning i nöden,
Han kommer rättfärdig för alla!

O, må vi då skynda med fröjd Honom mot
Och kasta, ej qvistar af träden,
Nej kasta oss sjelfva i tron för hans fot,
Att ordet, den himmelska säden,
Ock måtte slå rot i vårt hjerta.

Det lider mot julen – hans födelsefest –
Men skall det bli jul i vårt sinne,
Då måste Han blifva, ej endast en gäst,
Nej, värden som råder der inne,
Och leder oss huldt med sin Ande.

Det lider mot julen – o, må vi med fröjd
Kring Betlehemsundret oss samla
Och sjunga med skaran i himmelens höjd
Af hjertat, så unga som gamla:
Pris vare vår nyfödde Konung!

Julsång

Julen för handen är,
Ljuvlig och blid.
Jesus, blir själv oss när,
Helga dess frid!
Du, som är världens ljus,
Lys i vårt hjärtas hus,
Drag oss från jordens grus,
Nu är det tid!

Drag oss alltmer till dig,
Bliv du vår skatt!
Lär oss på törnestig
Prisa dig glatt!
Prisa din stora nåd,
Prisa ditt kärleksråd,
Som i vårt överdåd
Tagit oss fatt.

Läk du de djupa sår,
Frälsare kär,
Dem oss din kärlek slår,
Och var oss när!
Oss är du född, vad tröst!
Liva vårt kalla bröst
Och låt vårt hjärtas röst
Prisa dig här!

Tack för ditt nådesord,
Ljus på min stig;
Tack för ditt rika bord,
Dukat för mig!
Tack för ditt dyra blod,
Tack för din Ande god,
Tack för ditt tålamod,
Herre, med mig!



Ursprungligen:
Julen för handen är,
Ljuflig och blid.
Jesus, blir sjelf oss när,
Helga dess frid!
Du, som är verldens ljus,
Lys i vårt hjertas hus,
Drag oss från jordens grus,
Nu är det tid!

Drag oss alltmer till dig,
Blif du vår skatt!
Lär oss på törnestig
Prisa dig gladt!
Prisa din stora nåd,
Prisa ditt kärleksråd,
Som i vårt öfverdåd
Tagit oss fatt.

Läk du de djupa sår,
Frälsare kär,
Dem oss din kärlek slår,
Och var oss när!
Oss är du född, hvad tröst!
Lifva vårt kalla bröst
Och låt vårt hjertas röst
Prisa dig här!

Tack för ditt nådesord,
Ljus på min stig;
Tack för ditt rika bord,
Dukadt för mig!
Tack för ditt dyra blod,
Tack för din Ande god,
Tack för ditt tålamod,
Herre, med mig!

Under Adventstiden

”Zions barn vare glada öfver sin
Konung.” Ps 149:2

Välkommen till fattiga hjärtan,
Du ärans Konung och Gud
Nu viker den hopplösa smärtan,
Nu tystnar ock klagans ljud.

Nu stillar sig tårarnas flöden,
Nu viker mörker och natt,
Ty livet går fram utur döden
Och ljuset oss hälsar glatt.

Se, stjärnan, i ordet oss lovad,
Kring jorden kastar sitt sken!
Så rikt och så härligt begåvad,
Sig fröjde all världen re´n!

Det folk som i mörker försmäktar,
Skall skåda frälsningens råd,
Den själen, som själv intet mäktar,
Skall frälsas av idel nåd.

Ty liv och förlossning oss bringar
Guds Son, Guds väsendes bild,
Han synden och döden betvingar,
Saktmodig, tålig och mild.

Välkommen, o Jesu, till jorden,
Ack drag bland oss alla in!
Vår Goel, vår lösare vorden,
O, gör mig blott helt till din!

Välkommen, o Jesu, att gästa
I fattiga syndares hem!
Välkommen att evigt dig fästa
En utkorad brud bland dem!

Tag bort vad som står dig i vägen,
Gör rum i hjärtat för dig!
Du går ju så huld och så trägen
Jämväl efter mig – ja mig.

Så låt mig för evigt få bliva
Din mödas, din kärleks lön,
Ja, värdes ditt amen ock giva
Åt denna min adventsbön.




Ursprungligen:
”Zions barn vare glada öfver sin
Konung.” Ps 149:2

Välkommen till fattiga hjertan,
Du ärans Konung och Gud
Nu vike den hopplösa smärtan,
Nu tystne ock klagans ljud.

Nu stille sig tårarnas flöden,
Nu vike mörker och natt,
Ty lifvet går fram utur döden
Och ljuset oss helsar gladt.

Se, stjernan, i ordet oss lofvad,
Kring jorden kastar sitt sken!
Så rikt och så härligt begåfvad,
Sig fröjde all verlden re´n!

Det folk som i mörker försmäktar,
Skall skåda frälsningens råd,
Den själen, som sjelf intet mägtar,
Skall frälsas af idel nåd.

Ty lif och förlossning oss bringar
Guds Son, Guds väsendes bild,
Han synden och döden betvingar,
Saktmodig, tålig och mild.

Välkommen, o Jesu, till jorden,
Ack drag bland oss alla in!
Vår Goel, vår lösare vorden,
O, gör mig blott helt till din!

Välkommen, o Jesu, att gästa
I fattiga syndares hem!
Välkommen att evigt dig fästa
En utkorad brud bland dem!

Tag bort hvad som står dig i vägen,
Gör rum i hjertat för dig!
Du går ju så huld och så trägen
Jemväl efter mig – ja mig.

Så låt mig för evigt få blifva
Din mödas, din kärleks lön,
Ja, värdes ditt amen ock gifva
Åt denna min adventsbön.

Ärans konung

”Gören portarna vida och dörrarna
i verlden höga, att ärans konung må
draga derin.” Ps 21:7

Gör dörren hög, gör porten vid
För ärans Konung mild och blid,
Och ropa högt med gladlig röst:
Här kommer ärans Konung!

Vem är då ärans Konung, säg?
Vart leder denne Konungs väg?
I himlen prisas högt hans namn,
Men är det känt på jorden?

Hans rike är rättfärdighet,
Av evighet Han grundat det,
Dock lämnar Han sin äras tron
Och blir en träl på jorden.

Försakande sin gudomsmakt,
Sitt rikes glans, sin kungaprakt,
Han lägger pärlekronan av
Och tager törnekronan.

Den ärans Konung är för visst
Guds Son, vår Herre, Jesus Krist,
I nåd och kärlek ingen lik
I himlen och på jorden.

Så fröjde sig nu stad och land,
Och klinge högt från strand till strand
Det glada bud: Bereden väg
För Jesus – ärans Konung!

Men du, ja du, som detta hör
O, månne dig hans kärlek rör,
Och månne du väl låter upp
Ditt hem för ärans Konung?

O, sluter än ditt hjärta sig,
Och finner Han ej rum hos dig,
Hur vill du möta sist en gång
Den store ärans Konung?



Usprungligen:
”Gören portarna vida och dörrarna
i verlden höga, att ärans konung må
draga derin.” Ps 21:7

Gör dörren hög, gör porten vid
För ärans Konung mild och blid,
Och ropa högt med gladlig röst:
Här kommer ärans Konung!

Hvem är då ärans Konung, säg?
Hvart leder denne Konungs väg?
I himlen prisas högt hans namn,
Men är det kändt på jorden?

Hans rike är rättfärdighet,
Af evighet Han grundat det,
Dock lemnar Han sin äras tron
Och blir en träl på jorden.

Försakande sin gudomsmagt,
Sitt rikes glans, sin kungaprakt,
Han lägger perlekronan af
Och tager törnekronan.

Den ärans Konung är för visst
Guds Son, vår Herre, Jesus Krist,
I nåd och kärlek ingen lik
I himlen och på jorden.

Så fröjde sig nu stad och land,
Och klinge högt från strand till strand
Det glada bud: Bereden väg
För Jesus – ärans Konung!

Men du, ja du, som detta hör
O, månne dig hans kärlek rör,
Och månne du väl låter upp
Ditt hem för ärans Konung?

O, sluter än ditt hjerta sig,
Och finner Han ej rum hos dig,
Hur vill du möta sist en gång
Den store ärans Konung?

Pilgrimen

” I tron äro alla dessa döda och
hafva dock intet fått af löftet, utan
sett det fjerranefter och trott deruppå
och låtit sig nöja, bekännande sig
vara gäster och främmande på jorden.
Ty de, som sådant säga, gifva tillkänna,
att de söka ett fädernesland.”
Hebr 11:13-14

”Du ilande pilgrim, vart skyndar du hän?
Kom vila en stund här bland lustgårdens trän!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, min vila det är
Att skynda mot glädjen, som väntar mig där.”

-”Men högt står dock solen på himmelen än,
Och fåglarna sjunga så ljuvligt, min vän.

Och blommorna dofta så skönt vid din väg,
O, vill du ej binda en krans åt dig, säg?

Kom sätt dig vid stranden av spegelklar flod,
Det livar, det stärker din håg och ditt mod!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, där uppe jag skall
Få sitta vid livsälven, ´klar som kristall´.

Till sången, likt dånet av skummande våg,
Kring glänsande tronen, dit hän står min håg.

Hur ljuva de rosor du bjuder mig på,
De sakna ej stingande törnen ändå.

Men hemma på hinsidan Jordan – ack, ja,
Där plockar jag rosor, som taggar ej ha.

Blott tanken på hemmet gör pilgrimen stark,
Han vågar ej vila på osäker mark.

Blott tanken på hemmet förnyar hans hopp
Och lyfter de maktlösa händerna opp.

Så gör mig ej hinder, du lockande värld,
Till hemmet i höjden går ilande färd.”





Ursprungligen:
” I tron äro alla dessa döda och
hafva dock intet fått af löftet, utan
sett det fjerranefter och trott deruppå
och låtit sig nöja, bekännande sig
vara gäster och främmande på jorden.
Ty de, som sådant säga, gifva tillkänna,
att de söka ett fädernesland.”
Hebr 11:13-14

”Du ilande pilgrim, hvart skyndar du hän?
Kom hvila en stund här bland lustgårdens trän!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, min hvila det är
Att skynda mot glädjen, som väntar mig der.”

-”Men högt står dock solen på himmelen än,
Och fåglarna sjunga så ljufligt, min vän.

Och blommorna dofta så skönt vid din väg,
O, vill du ej binda en krans åt dig, säg?

Kom sätt dig vid stranden af spegelklar flod,
Det lifvar, det stärker din håg och ditt mod!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, der uppe jag skall
Få sitta vid lifselven, ´klar som kristall´.

Till sången, likt dånet af skummande våg,
Kring glänsande tronen, dit hän står min håg.

Hur ljufva de rosor du bjuder mig på,
De sakna ej stingande törnen ändå.

Men hemma på hinsidan Jordan – ack, ja,
Der plockar jag rosor, som taggar ej ha.

Blott tanken på hemmet gör pilgrimen stark,
Han vågar ej hvila på osäker mark.

Blott tanken på hemmet förnyar hans hopp
Och lyfter de magtlösa händerna opp.

Så gör mig ej hinder, du lockande verld,
Till hemmet i höjden går ilande färd.”

Sörj ej över dem, som sover!

Sörj ej över dem, som sova
Med Guds frid i gravens sköt!
De en gång ock skola lova
Herre Gud för vilan söt,
Ja, för segern över döden,
Genom Kristus skänkt åt dem,
Och för vägen genom nöden
Till den rätta glädjens hem.

Herren själv ju säga låter
Till vårt arma hjärtas tröst,
Att när Han skall komma åter
Vid basunens tordönsröst,
Skall Han först ur graven kalla
Dem, som dött i Jesu tro,
Och därefter samla alla
De som leva, till sin ro.

O, den sälla morgonstunden
Är väl värd en sorgens natt!
Vissnar än vart blad i lunden,
Må vi ändå bida glatt!
Snart vi återfå de kära,
Som i förväg gått dit opp.
Herren vare tack och ära
För så ljuvligt framtidshopp!




Ursprungligen:
Sörj ej öfver dem, som sofva
Med Guds frid i grafvens sköt!
De en gång ock skola lofva
Herre Gud för hvilan söt,
Ja, för segern öfver döden,
Genom Kristus skänkt åt dem,
Och för vägen genom nöden
Till den rätta glädjens hem.

Herren sjelf ju säga låter
Till vårt arma hjertas tröst,
Att när Han skall komma åter
Vid basunens tordönsröst,
Skall Han först ur grafven kalla
Dem, som dött i Jesu tro,
Och derefter samla alla
De som lefva, till sin ro.

O, den sälla morgonstunden
Är väl värd en sorgens natt!
Vissnar än hvart blad i lunden,
Må vi ändå bida gladt!
Snart vi återfå de kära,
Som i förväg gått dit opp.
Herren vare tack och ära
För så ljufligt framtidshopp!

Sådd och skörd

”Det varder sådt förgängligt
och skall uppstå oförgängligt.”
1Kor 15:42-43

Lär mig, du skog, att vissna glad
Och tänka trots de gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då livets träd skall härligt stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar!

Lär mig, du lilla näktergal,
Att lämna nöjd min kända dal
Och fly mot fjärran stranden,
Där jordens vinter mig ej når,
Och där Guds lov jag sjunga får,
Helt fri från syndabanden!

Du lilla fjäril, lär mig du
Att vänta glad i tron ännu
Det bud, som lov mig bringar
Att lägga vinterdräkten av
Och uppstå ur min gömda grav
Med nya, lätta vingar!

Lär mig, du korn, som göms i jord
Att tåligt på min Herres ord
Den sälla morgon bida,
Då jag en gång med nyväckt hopp
Ur svarta mullen skall stå opp
Till glädjen vid hans sida!

Lär mig, min Herre Jesu Krist,
Att dö med dig, på det jag sist
Må leva uti höjden
Och sjunga där i högre kor:
Långfredag, väl din nöd var stor
Men större påskdagsfröjden!

Denna psalm tillskrivs A G Oehlenschläger (1813) i Svenska Psalmboken.
Jämför alltså gärna med Ps 304.



Ursprungligen:
”Det varder sådt förgängligt
och skall uppstå oförgängligt.”
1Kor 15:42-43

Lär mig, du skog, att vissna glad
Och tänka trots de gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då lifvets träd skall härligt stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar!

Lär mig, du lilla näktergal,
Att lemna nöjd min kända dal
Och fly mot fjerran stranden,
Der jordens vinter mig ej når,
Och der Guds lof jag sjunga får,
Helt fri från syndabanden!

Du lilla fjäril, lär mig du
Att vänta glad i tron ännu
Det bud, som lof mig bringar
Att lägga vinterdrägten af
Och uppstå ur min gömda graf
Med nya, lätta vingar!

Lär mig, du korn, som göms i jord
Att tåligt på min Herres ord
Den sälla morgon bida,
Då jag en gång med nyväckt hopp
Ur svarta mullen skall stå opp
Till glädjen vid hans sida!

Lär mig, min Herre Jesu Krist,
Att dö med dig, på det jag sist
Må lefva uti höjden
Och sjunga der i högre kor:
Långfredag, väl din nöd var stor
Men större påskdagsfröjden!

Herren kommer

Vilken härlig syn,
När en gång i skyn
Jesus komma skall tillbaka
Med en skara stor,
Som i himlen bor
Och som re´n dess fröjd fått smaka!
Herre, giv, att jag
Väntande din dag
Städse bedja må och vaka!

Må ej tidens flärd,
Ack, så föga värd,
Härlighetens hopp försvaga!
Herre, stor i råd,
Kom då förr i nåd
Med din trogna fadersaga!
Men i nödens tid
Tillsäg mig din frid,
Hjälp ock själv att bördan draga!

Vad än möter mig,
Lär mig vänta dig,
Gå och vänta alla dagar!
Ty det står ju klart,
Att du kommer snart,
Kommer när dig helst behagar.
O, vad nåd att då
Här i tiden få
Komma till dig alla dagar!



Hvilken härlig syn,
När en gång i skyn
Jesus komma skall tillbaka
Med en skara stor,
Som i himlen bor
Och som re´n dess fröjd fått smaka!
Herre, gif, att jag
Väntande din dag
Städse bedja må och vaka!

Må ej tidens flärd,
Ack, så föga värd,
Härlighetens hopp försvaga!
Herre, stor i råd,
Kom då förr i nåd
Med din trogna fadersaga!
Men i nödens tid
Tillsäg mig din frid,
Hjelp ock sjelf att bördan draga!

Hvad än möter mig,
Lär mig vänta dig,
Gå och vänta alla dagar!
Ty det står ju klart,
Att du kommer snart,
Kommer när dig helst behagar.
O, hvad nåd att då
Här i tiden få
Komma till dig alla dagar!

Kyrkans längtan

”Herre, huru länge?” Ps 13:3

Din kyrka länge bidat,
O Herre, efter dig;
När skall dock ödemarken
I rosor kläda sig?
O, när skall bruden, Herre,
Få stråla i sin skrud, (1)
Och dina trognas klagan
Gå upp i segerljud?

Ack, sekel efter sekel
De bidat efter dig,
Sett kvällssol dö i väster
Och åter tända sig;
Sett tusende martyrer
Besegla med sitt blod
Den tro de fritt bekände
Med heligt hjältemod.

Hur länge, Herre, Herre,
Hur länge dröjer du?
Är ondskans mått ej rågat
Till bräddarna ännu?
Skall otron längre gäcka
Ditt helga sanningsord,
Och våld och orätt råda
Än längre på din jord?

Hör ”skapelsen den suckar
Med oss allt härintill”
Och bidar den förlossning
Du slutligt giva vill,
Då dina barn för evigt
Blir lösta ur allt tvång
Och kommer hem till Sion
Med jubelljud och sång.

Kom snart, o Herre Jesu,
Vi bidar efter dig!
Bjud nattens skuggor vika
Och stormen lägga sig!
Låt din församling, Herre,
Snart sin fulländning nå,
Och bruden frälst och salig
Inför sin brudgum stå!
1, Jes 61:10



Ursprungligen:
”Herre, huru länge?” Ps 13:3

Din kyrka länge bidat,
O Herre, efter dig;
När skall dock ödemarken
I rosor kläda sig?
O, när skall bruden, Herre,
Få stråla i sin skrud, (1)
Och dina trognas klagan
Gå upp i segerljud?

Ack, sekel efter sekel
De bidat efter dig,
Sett qvällsol dö i vester
Och åter tända sig;
Sett tusende martyrer
Besegla med sitt blod
Den tro de fritt bekände
Med heligt hjeltemod.

Hur länge, Herre, Herre,
Hur länge dröjer du?
Är ondskans mått ej rågadt
Till bräddarna ännu?
Skall otron längre gäcka
Ditt helga sanningsord,
Och våld och orätt råda
Än längre på din jord?

Hör ”skapelsen den suckar
Med oss allt härintill”
Och bidar den förlossning
Du slutligt gifva vill,
Då dina barn för evigt
Bli lösta ur allt tvång
Och komma hem till Zion
Med jubelljud och sång.

Kom snart, o Herre Jesu,
Vi bida efter dig!
Bjud nattens skuggor vika
Och stormen lägga sig!
Låt din församling, Herre,
Snart sin fulländning nå,
Och bruden frälst och salig
Inför sin brudgum stå!
1, Jes 61:10

Guds rikes sommar

”Då detta begynner ske, så lyften
edra hufvud upp, ty då nalkas eder
förlossning.” Luk 21:28

Guds rikes sommar,
I ordet lovad,
O, månne icke
Den närmar sig?
Har fikonträdet
Ej börjat knoppas
Om än omärkligt
För dig och mig?

Har turturduvan
Ej längesedan
Ock låtit höra
Sin sakta röst?
Och går Guds Ande
Ej fram bland folken
Och bringar frälsning
Och liv och tröst?

Och månne Herren
Ej börjar samla
De spridda söner
Av Jakobs hus,
Att Sions murar
Må åter byggas,
Och Juda fröjdas
I Herrens ljus?

Ja, själva bullret
Av strid och tvedräkt,
O, hör det icke
Till tecknen ock?
Guds rikes sommar
Går fram ur stormen
--Ett fridens rike --
Hur saligt dock!

Pris vare Herren
För förebuden
Till löftets sommar
Den gyllne tid!
Pris vare Herren
För morgonstjärnan,
Som bådar dagen
Så ljuv och blid!

Pris vare Herren,
Han skall ock kröna
Med rik fullbordan
Vårt framtidshopp!
Så må vi vila
I frid vid löftet
Och lyfta glada
Vårt huvud opp!




Ursprungligen:
”Då detta begynner ske, så lyften
edra hufvud upp, ty då nalkas eder
förlossning.” Luk 21:28

Guds rikes sommar,
I ordet lofvad,
O, månne icke
Den närmar sig?
Har fikonträdet
Ej börjat knoppas
Om än omärkligt
För dig och mig?

Har turturdufvan
Ej längesedan
Ock låtit höra
Sin sakta röst?
Och går Guds Ande
Ej fram bland folken
Och bringar frälsning
Och lif och tröst?

Och månne Herren
Ej börjar samla
De spridda söner
Af Jakobs hus,
Att Zions murar
Må åter byggas,
Och Juda fröjdas
I Herrens ljus?

Ja, sjelfva bullret
Af strid och tvedrägt,
O, hör det icke
Till tecknen ock?
Guds rikes sommar
Går fram ur stormen
--Ett fridens rike --
Hur saligt dock!

Pris vare Herren
För förebuden
Till löftets sommar
Den gyllne tid!
Pris vare Herren
För morgonstjernan,
Som bådar dagen
Så ljuf och blid!

Pris vare Herren,
Han skall ock kröna
Med rik fullbordan
Vårt framtidshopp!
Så må vi hvila
I frid vid löftet
Och lyfta glada
Vårt hufvud opp!

Än ett år

Än ett år, en löftets morgonrodnad
Hälsar oss på nytt med nåd och frid.
Än ett år med skötet fullt av gåvor
Av din hand, vår Gud och Fader blid.

Än ett år – o, må vi rätt besinna,
Vad för oss det ordet innebär:
Än ett år att lära känna Jesus,
Än ett år att tjäna Herren här!

Än ett år för vandringen i ljuset,
Under Andens trogna vård och tukt,
Än ett år, varunder Herren söker
På sitt vinträd tåligt efter frukt.

Än ett år att kämpa Herrens strider
Och att segrar vinna i hans namn.
Än ett år att kalla, locka, bjuda
Till hans ständigt öppna herdefamn.

Än ett år att på den plats Han ställt oss,
Ockra med hans anförtrodda pund.
Än ett år att så på en förhoppning
Ädel säd, den arla, serla stund.

Än ett år – ja, må det för oss alla
Bli ett Herrens nådefulla år!
Och må under himlens dagg och solsken
Rika skördar blomstra i dess spår!

Än ett år – dock kanske att du kommer,
Käre Herre, förr än vi det tro,
Bjudande åt dina trötta vänner
Ljuvlig vila – full och ostörd ro.

Hur du vill, blott hjälp mig alla dagar
Att för dig i trons förbidan stå
Och i första eller sista väkten
Med min tända lampa mot dig gå!

Själv för allt du måste trofast sörja,
För var dag din nåd skall räcka till,
I ditt namn allena vill jag börja,
I ditt namn jag saligt sluta vill.



Ursprungligen:
Än ett år, en löftets morgonrodnad
Helsar oss på nytt med nåd och frid.
Än ett år med skötet fullt af gåfvor
Af din hand, vår Gud och Fader blid.

Än ett år – o, må vi rätt besinna,
Hvad för oss det ordet innebär:
Än ett år att lära känna Jesus,
Än ett år att tjena Herren här!

Än ett år för vandringen i ljuset,
Under Andens trogna vård och tukt,
Än ett år, hvarunder Herren söker
På sitt vinträd tåligt efter frukt.

Än ett år att kämpa Herrens strider
Och att segrar vinna i hans namn.
Än ett år att kalla, locka, bjuda
Till hans ständigt öppna herdefamn.

Än ett år att på den plats Han stält oss,
Ockra med hans anförtrodda pund.
Än ett år att så på en förhoppning
Ädel säd, den arla, serla stund.

Än ett år – ja, må det för oss alla
Bli ett Herrens nådefulla år!
Och må under himlens dagg och solsken
Rika skördar blomstra i dess spår!

Än ett år – dock kanske att du kommer,
Käre Herre, förr än vi det tro,
Bjudande åt dina trötta vänner
Ljuflig hvila – full och ostörd ro.

Hur du vill, blott hjelp mig alla dagar
Att för dig i trons förbidan stå
Och i första eller sista väkten
Med min tända lampa mot dig gå!

Sjelf för allt du måste trofast sörja,
För hvar dag din nåd skall räcka till,
I ditt namn allena vill jag börja,
I ditt namn jag saligt sluta vill.

Vårt banér

”I vår Guds namn resa vi
baneret upp”. Ps 20:6

I ditt namn, o Herre Jesu,
Resa vi banéret opp!
Blott till dig – din nåd och sanning
Står alltjämt vårt framtidshopp.
Led oss på vad väg du vill,
Blott ditt rike hör oss till!

Otron fejar sina vapen,
Striden blir alltmera het;
Men likväl vi oss ej frukta
Segern går i dina fjät.
Dina fiender du skall
Lägga till din fotapall.

Mänsklig storhet, makt och ära
Gälla intet inför dig.
På en vink de stolta böljor
För din vilja lägga sig.
Men till de elända ser
Du med herdetrohet ner.

Och din kyrka och församling,
O, hur hult du vårdar den!
Ulven kommer att fördärva,
Men du, Herre, råder än;
Och utur din hand – ack, nej,
Minsta lamm Han rycker ej!

O, så hjälp oss alla dagar
Se på dina löften blott,
Flyende, likt arkens duva,
Till ditt namn, vårt fasta slott!
Där skall vågen oss ej nå,
Huru skyhögt den må slå.

Led oss du med dina ögon,
Foten skall ej slinta då,
Om än vi ock måste, Herre,
Med förbundna ögon gå.
Bäst du känner väg och stig,
Och vi lämna allt åt dig.



Ursprungligen:
”I vår Guds namn resa vi
baneret upp”. Ps 20:6

I ditt namn, o Herre Jesu,
Resa vi banéret opp!
Blott till dig – din nåd och sanning
Står alltjemt vårt framtidshopp.
Led oss på hvad väg du vill,
Blott ditt rike hör oss till!

Otron fejar sina vapen,
Striden blir alltmera het;
Men likväl vi oss ej frukta
Segern går i dina fjät.
Dina fiender du skall
Lägga till din fotapall.

Mensklig storhet, magt och ära
Gälla intet inför dig.
På en vink de stolta böljor
För din vilja lägga sig.
Men till de elända ser
Du med herdetrohet ner.

Och din kyrka och församling,
O, hur huldt du vårdar den!
Ulfven kommer att förderfva,
Men du, Herre, råder än;
Och utur din hand – ack, nej,
Minsta lam Han rycker ej!

O, så hjelp oss alla dagar
Se på dina löften blott,
Flyende, likt arkens dufva,
Till ditt namn, vårt fasta slott!
Der skall vågen oss ej nå,
Huru skyhögt den må slå.

Led oss du med dina ögon,
Foten skall ej slinta då,
Om än vi ock måste, Herre,
Med förbundna ögon gå.
Bäst du känner väg och stig,
Och vi lemna allt åt dig.