onsdag 25 november 2009

Lev för Jesus!

Lev för Jesus! intet annat
Är ju värt att kalla liv.
Åt den vännen framför andra
Hjärtats första kärlek giv!

Lev för Jesus! världens ävlan,
Rykte rikedom och glans
Giver aldrig åt din ande
Blott en timmes frid som hans.

Lev för Jesus! samla själar
Kring hans dyra korsbanér,
Skynda, innan natten kommer,
Då du ej kan verka mer!

Tusen, tusen kvalda hjärtan
Suckar efter liv och frid.
Säg dem några ord om Jesus,
Med du ännu har tid!

Säg dem blott vad själv du funnit,
Vittna om vad själv du sett,
Om den kärlek utan like,
Om den nåd Han dig betett!

Lev för Jesus! giv åt Honom
Livets sköna vårdag, men
Giv ock mannaålderns styrka
Och den sena hösten än!

Giv dig helt, ty det begär Han,
Själv Han gav sig helt åt dig,
När Han fattig och föraktad
Gick här nere korsets stig.

Giv dig helt – och vet, att ingen
Än förlorat däruppå!
Lev för Jesus, tills du salig
In uti hans ro får gå!

(Återfinns med 3 verser som
psalm 279 i Svenska Psalmboken)



Ursprungligen:
Lev för Jesus! intet annat
Är ju värdt att kalla lif.
Åt den vännen framför andra
Hjertats första kärlek gif!

Lef för Jesus! verldens äflan,
Rykte rikedom och glans
Gifva aldrig åt din ande
Blott en timmes frid som hans.

Lef för Jesus! samla själar
Kring hans dyra korsbanér,
Skynda, innan natten kommer,
Då du ej kan verka mer!

Tusen, tusen qvalda hjertan
Sucka efter lif och frid.
Säg dem några ord om Jesus,
Med du ännu har tid!

Säg dem blott hvad sjelf du funnit,
Vittna om hvad sjelf du sett,
Om den kärlek utan like,
Om den nåd Han dig betett!

Lef för Jesus! gif åt Honom
Lifvets sköna vårdag, men
Gif ock mannaålderns styrka
Och den sena hösten än!

Gif dig helt, ty det begär Han,
Sjelf Han gaf sig helt åt dig,
När Han fattig och föraktad
Gick här nere korsets stig.

Gif dig helt – och vet, att ingen
Än förlorat deruppå!
Lef för Jesus, tills du salig
In uti hans ro får gå!

måndag 23 november 2009

Fara och hjälp

Herre, lär mig taga vara (1)
På den nåd mig given är!
Se, jag står alltjämt i fara,
Kringvärvd av all mörkrets här!
Världen är så mäktig, Herre,
Satans djuphet är så stor,
Och hos mig, hos mig dess värre
Synden djupt i hjärtat bor.

Nog är löftet redan givet,
Men jag kan försumma mig! (2)
O, må ingenting i livet
Hemligt draga mig från dig!
Har du väckt mig upp ur drömmen,
Har du en gång gjort mig fri,
O, så låt mig ej med strömmen
Flyta nådens hamn förbi!

Endast du kan mig bevara,
Endast dig förbidar jag!
Hjälp och hägna och försvara
År från år och dag från dag!
Jag behöver att du lär mig
Såsom den där intet vet,
Jag behöver att du bär mig
Med en moders trofasthet!

1, Hebr 2:1, 2, Hebr 4:1



Ursprungligen:
Herre, lär mig taga vara (1)
På den nåd mig gifven är!
Se, jag står alltjemt i fara,
Kringhvärfd af all mörkrets här!
Verlden är så mägtig, Herre,
Satans djuphet är så stor,
Och hos mig, hos mig dess värre
Synden djupt i hjertat bor.

Nog är löftet redan gifvet,
Men jag kan försumma mig! (2)
O, må ingenting i lifvet
Hemligt draga mig från dig!
Har du väckt mig upp ur drömmen,
Har du en gång gjort mig fri,
O, så låt mig ej med strömmen
Flyta nådens hamn förbi!

Endast du kan mig bevara,
Endast dig förbidar jag!
Hjelp och hägna och försvara
År från år och dag från dag!
Jag behöfver att du lär mig
Såsom den der intet vet,
Jag behöfver att du bär mig
Med en moders trofasthet!

1, Hebr 2:1, 2, Hebr 4:1

Löpandet på vädjobanan

”Alla löpa de, men en får lönen.
Löpen så, att I fån den.”
1 Kor 9:24

Alla löper de, men en får lönen,
Löp, o broder, så att du den får!
Kämparna, som redan hunnit målet,
Skådar efter hur för dig det går.

Se ej kring dig: det förlamar foten
Och gör blicken irrande och matt.
Se blott oavlåtligt, fast och troget
På det mål, som dig är föresatt!

Se ej kring dig, hur de andra löper,
Ej tillbaka på vad där är kvar –
Allt är ju fåfängligt under solen –
Se blott framåt mot vad där du har!

Den som söker blott en jordisk vinning,
Har ju återhåll i allt – och du
Skulle ej ha mod att glad försaka
Jordens lust, som bjudes dig ännu?

O, vad är väl en förgänglig lager!
Före kvällssol vissnar ju dess blad.
Och ett ovisst mål kan icke göra
Kämpen i sin ande viss och glad.

Men det mål, som föresatt dig blivit,
Är en verklighet så skön och stor,
Är ett evigt liv med Herren Jesus,
Salig, salig den på Honom tror!

Segerlönen, kronan ack, den väntar,
Jesus själv har vunnit den åt dig,
Då Han, tryckt av dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.

O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal!
Vik ej av, var trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt val!





Ursprungligen:
”Alla löpa de, men en får lönen.
Löpen så, att I fån den.”
1 Kor 9:24

Alla löpa de, men en får lönen,
Löp, o broder, så att du den får!
Kämparne, som redan hunnit målet,
Skåda efter huru dig det går.

Se ej kring dig: det förlamar foten
Och gör blicken irrande och matt.
Se blott oaflåtligt, fast och troget
På det mål, som dig är föresatt!

Se ej kring dig, hur de andra löpa,
Ej tillbaka på hvad der är qvar –
Allt är ju fåfängligt under solen –
Se blott framåt mot hvad der du har!

Den som söker blott en jordisk vinning,
Har ju återhåll i allt – och du
Skulle ej ha mod att glad försaka
Jordens lust, som bjudes dig ännu?

O, hvad är väl en förgänglig lager!
Före qvällsol vissna ju dess blad.
Och ett ovisst mål kan icke göra
Kämpen i sin ande viss och glad.

Men det mål, som föresatt dig blifvit,
Är en verklighet så skön och stor,
Är ett evigt lif med Herren Jesus,
Salig, salig den på Honom tror!

Segerlönen, kronan ack, den väntar,
Jesus sjelf har vunnit den åt dig,
Då Han, tryckt af dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.

O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal!
Vik ej af, var trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt val!

torsdag 19 november 2009

Var blir kraften spord?

(ordförklaring: spord=känd)

Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärt om Kristus,
Men aldrig frid det gav mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men var blev kraften därav spord?

Ack, hjärtat blev så tomt och kallt,
Man hade ingenting för livet,
Där man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men vad han visste, var dock nog
Att giva ljus åt levnadskvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Vad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och vad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd var dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För vad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men var, ja, var blir kraften spord?

O, giv en fattig ande blott,
Som för sin synd behöver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!




Ursprungligen:
Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärdt om Kristus,
Men aldrig frid det gaf mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men hvar blef kraften deraf spord?

Ack, hjertat blef så tomt och kallt,
Man hade ingenting för lifvet,
Der man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men hvad han visste, var dock nog
Att gifva ljus åt lefnadsqvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Hvad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och hvad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd hvar dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För hvad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men hvar, ja, hvar blir kraften spord?

O, gif en fattig ande blott,
Som för sin synd behöfver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!

måndag 16 november 2009

Varför talar du inte om Jesus?

”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17


Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men livet, ack, livet det fattas ju dock;
Dock talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, vilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mäktig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och givit dig arvsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I livet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!




Ursprungligen:
”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men lifvet, ack, lifvet det fattas ju dock;
Hvi talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, hvilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mägtig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och gifvit dig arfsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I lifvet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!

Bekännelsen av Jesu namn

”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27


O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit av den källa,
Varav ej världen vet,
Du ställt ock mig i raden
Utav din vittneshär,
Så lär mig, hjälp mig, Herre,
Att ock stå trogen där!

Men ni är mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock giva akt!
Ack, låt ock mig få bliva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför världen
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya riktning,
Min håg till himlen vänd,
Låt den din ära göra
På jorden mera känd!

Hjälp mig att fritt bekänna
För var och en det namn,
Som blivit för mitt hjärta
En trygg och ljuvlig hamn!
Och skulle korsets smälek
Därvid än träffa mig
Vad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du själv, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som väntar
På Sions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjärta
Allt mera dyr och stor!
Vad du hos mig vill finna,
Det giv du själv – men giv
Då först, att du beständigt
Är livet i mitt liv!
(Kan t ex sjungas på följande
melodier: SvPs 13, Ps 57 eller Ps 177)


Ursprungligen:
”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit af den källa,
Hvaraf ej verlden vet,
Du stält ock mig i raden
Utaf din vittneshär,
Så lär mig, hjelp mig, Herre,
Att ock stå trogen der!

I ären mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock gifva akt!
Ack, låt ock mig få blifva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför verlden
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya rigtning,
Min håg till himlen vänd,
O, göre den din ära
På jorden mera känd!

Hjelp mig att fritt bekänna
För hvar och en det namn,
Som blifvit för mitt hjerta
En trygg och ljuflig hamn!
Och skulle korsets smälek
Dervid än träffa mig
Hvad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du sjelf, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som bidar
På Zions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjerta
Allt mera dyr och stor!
Hvad du hos mig vill finna,
Det gif du sjelf – men gif
Då först, att du beständigt
Är lifvet i mitt lif!

fredag 13 november 2009

Maningsord på vägen

Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren bliva;
Att ofta utan kännbar kraft och frid
Av nöden låta sig till nåden driva.
Ack, livets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Vad som i början syntes ljust och glatt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst av allt, din Gud, ditt hjärtas skatt,
Skall själv måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika av
Och vända blicken från sig själv till andra,
Att från en Herrens fri bli mänskors slav
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, giv dig helt med ande, själ och kropp
Var dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gav sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att själv bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Av eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig själv är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Vad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjälpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och giver dem till slut den rätta friden.
Och med hans makt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!



Ursprungligen:
Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren blifva;
Att ofta utan känbar kraft och frid
Af nöden låta sig till nåden drifva.
Ack, lifvets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Hvad som i början syntes ljust och gladt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst af allt, din Gud, ditt hjertas skatt,
Skall sjelf måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika af
Och vända blicken från sig sjelf till andra,
Att från en Herrens fri bli menskors slaf
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, gif dig helt med ande, själ och kropp
Hvar dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gaf sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att sjelf bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Af eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig sjelf är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Hvad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjelpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och gifver dem till slut den rätta friden.
Och med hans magt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!

onsdag 11 november 2009

Har du vänt din blick mot Sion?

”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Sion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt vänster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Där du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som syns de är ju
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som ej kan ses,
Har en oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löper de, men minns,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Vad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty ni vet ju ej vad stund
Herren kommer. – Handla troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
De har alla vingar fått!
Må vi minnas det och leva,
Leva för Guds rike blott!



Ursprungligen:
”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Zion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt venster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Der du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som synas, äro
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som icke synas,
Hafva oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löpa de, men mins,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Hvad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty I veten ej hvad stund
Herren kommer. – Ockren troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
Hafva alla vingar fått!
Må vi minnas det och lefva,
Lefva för Guds rike blott!

söndag 8 november 2009

Allting lova Herren

Ps 148

Ljus och mörker lova Herren,
Lova Honom dag och natt,
Lova Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lova Honom alla stjärnor
På sitt tysta vandringståg,
Lova Honom hav och floder
Och den gömda källans våg!

Lova Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lova Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lova Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Jubla alla trän i skogen,
Prisa högt hans stora namn!

Lova Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar även,
Vinterns glänsande kristall!
Lova Honom snö och hagel
Lova Honom stormens brus
Och den sakta västanfläkten
Och den stilla vindens sus!

Lova Honom skogens fåglar,
Lova Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lova Honom kulans vilddjur,
Valarna i havets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lova Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjung nu högt: halleluja!
Lova Honom himlens härar,
Änglaskaran vid hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lovsångs ton!

O, min själ, må du ock lova
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin makt till salighet.
O, så lova, lova Honom
Nu, och i all evighet!



Ursprungligen:
Ps 148

Ljus och mörker lofve herren,
Lofve Honom dag och natt,
Lofve Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lofve Honom alla stjernor
På sitt tysta vandringståg,
Lofve Honom haf och floder
Och den gömda källans våg!

Lofve Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lofve Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lofve Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Juble alla trän i skogen,
Prise högt hans stora namn!

Lofve Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar äfven,
Vinterns glänsande kristall!
Lofve Honom snö och hagel
Lofve Honom stormens brus
Och den sakta vestanflägten
Och den stilla vindens sus!

Lofve Honom skogens fåglar,
Lofve Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lofve Honom kulans vilddjur,
Hvalarna i hafvets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lofve Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjunge högt: halleluja!
Lofve Honom himlens härar,
Englaskaran för hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lofsångs ton!

O, min själ, må du ock lofva
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin magt till salighet.
O, så lofva, lofva Honom
Nu, och i all evighet!

Var morgon ny

Herrens nåd är var morgon ny;
Varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lovsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och där hemma sin vila.

Herrens nåd är var morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som livar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråter, de blir ju då,
Såsom gråter de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lovsångs ton:
Honom, Honom ske ära.





Ursprungligen:
Herrens nåd är hvar morgon ny;
Hvarför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lofsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och der hemma sin hvila.

Herrens nåd är hvar morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst midt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som lifvar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråta, de vare då,
Såsom grete de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lofsångs ton:
Honom, Honom ske ära.

lördag 7 november 2009

Kristi rike

Ditt ord, o Jesu, skall bestå,
Ditt rike kan ej falla,
Hur vilt än otron rasa må,
Och syndens vågor svalla;
Du har ändock till evig tid
Uti rättfärdighet och frid
Ett härligt rike grundat.

Visst synes det, o, Herre kär,
Som skulle det gå under,
Visst stormar det än här, än där,
Som bävade dess grunder;
Men ack, det synes endast så:
Ditt rike står och skall bestå,
När jord och himmel falla.

Om ”moln och mörker äro här
Omkring din stol” – vad mera?
Rättfärdighet dess fäste är,
Och du, du skall regera
Från evighet till evighet,
Då andra rikens härlighet
Om några år försvinna!

Det segra skall, ditt korsbanér,
Trots alla mörkrets makter,
Och samla folken fler och fler
Från jordens skilda trakter,
På det ditt namn må bliva stort
Liksom ditt lov från ort till ort,
Allt intill världens ände!

Ditt helga rike är dock ej
Av denna världen, Herre,
Och aktas ej av världen – nej,
Hon ser det ej – dess värre!
Hon ser de kristnas skröplighet,
Men aldrig deras härlighet
Och deras konungs ära!

Pris dig, pris dig, o, Jesu kär,
Du konung utan like,
Att jag, så arm och blind jag är,
Fått syn på detta rike,
Att jag får evigt glad och fri
En innebyggare däri
Om dina under sjunga.




Ursprungligen:
Ditt ord, o Jesu, skall bestå,
Ditt rike kan ej falla,
Hur vildt än otron rasa må,
Och syndens väg vågor svalla;
Du har ändock till evig tid
Uti rättfärdighet och frid
Ett härligt rike grundat.

Visst synes det, o, Herre kär,
Som skulle det gå under,
Visst stormar det än här, än der,
Som bäfvade dess grunder;
Men ack, det synes endast så:
Ditt rike står och skall bestå,
När jord och himmel falla.

Om ”moln och mörker äro här
Omkring din stol” – hvad mera?
Rättfärdighet dess fäste är,
Och du, du skall regera
Från evighet till evighet,
Då andra rikens härlighet
Om några år försvinna!

Det segra skall, ditt korsbanér,
Trots alla mörkrets magter,
Och samla folken fler och fler
Från jordens skilda trakter,
På det ditt namn må blifva stort
Liksom ditt lof från ort till ort,
Allt intill verldens ände!

Ditt helga rike är dock ej
Af denna verlden, Herre,
Och aktas ej af verlden – nej,
Hon ser det ej – dess värre!
Hon ser de kristnas skröplighet,
Men aldrig deras härlighet
Och deras konungs ära!

Pris dig, pris dig, o, Jesu kär,
Du konung utan like,
Att jag, så arm och blind jag är,
Fått syn på detta rike,
Att jag får evigt glad och fri
En innebyggare deri
Om dina under sjunga.

torsdag 5 november 2009

Lovsång

Pris ske dig, Herre och konung för konungar alla,
Du, som allena kan över allt skapat befalla,
Pris ske ditt namn,
Pris ske din öppnade famn
Högt må vår lovsång nu skalla!

Jorden du skapat och havet och allt vad där vimlar,
Stjärnornas tallösa här, med de strålande himlar,
Och med ditt ord
Bär du den grönskande jord,
Bär du de strålande himlar.

Människor födas och dö på en vink av din vilja,
Öknen förbyts av ditt ord till en doftande lilja;
Och i ditt råd
Allmakt och vishet och nåd
Aldrig, nej aldrig sig skilja.

Oss har i enfödde Sonen till barn du ock tagit,
Oss har med Anden och ordet så mäktigt du dragit,
Och från vår skuld
Har du, så nådig och huld,
Rena i blodet oss tvagit.

Herre, så lär oss av hjärtat dig prisa och ära,
Lär oss i tron på ditt namn att dig lovoffer bära!
Pris ske din nåd,
Pris ske ditt salighetsråd,
Pris ske dig fjärran och nära.

(Kan sjungas på melodin till Sv Ps 2
Herren, vår Gud...)



Ursprungligen:
Pris ske dig, Herre och konung för konungar alla,
Du, som allena kan öfver allt skapadt befalla,
Pris ske ditt namn,
Pris ske din öppnade famn
Högt må vår lofsång nu skalla!

Jorden du skapat och hafvet och allt hvad der hvimlar,
Stjernornas tallösa här, med de strålande himlar,
Och med ditt ord
Bär du den grönskande jord,
Bär du de strålande himlar.

Menniskor födas och dö på en vink af din vilja,
Öknen förbyts af ditt ord till en doftande lilja;
Och i ditt råd
Allmagt och vishet och nåd
Aldrig, nej aldrig sig skilja.

Oss har i enfödde Sonen till barn du ock tagit,
Oss har med Anden och ordet så mägtigt du dragit,
Och från vår skuld
Har du, så nådig och huld,
Rena i blodet oss tvagit.

Herre, så lär oss af hjertat dig prisa och ära,
Lär oss i tron på ditt namn att dig lofoffer bära!
Pris ske din nåd,
Pris ske ditt salighetsråd,
Pris ske dig fjerran och nära.

onsdag 4 november 2009

Guds lov

O, kunde jag blott sjunga
Med ny och helig tunga
Dit lov, min Herre kär!
Din skugga mig betäcker,
Din nåd och sanning räcker,
Så vitt som himlen är.

Du är min borg, mitt fäste,
Mitt säkra, kända näste,
Dit jag i frid kan fly;
Du är min kraft i striden,
Min salighet i tiden,
Min hjälp var morgon ny.

Till dig jag glad vill ila;
Du är min ro och vila,
Min ärekrona skön;
Du är min tröst i nöden,
Du är mitt liv i döden
Och sist – min stora lön!

Ack, med en bättre visa
Jag ville gärna prisa
Min Herre och min Gud –
Men snart den dag skall randas,
Då ingen klagan blandas
I mina sångers ljud!



Ursprungligen:
O, kunde jag blott sjunga
Med ny och helig tunga
Dit lof, min Herre kär!
Din skugga mig betäcker,
Din nåd och sanning räcker,
Så vidt som himlen är.

Du är min borg, mitt fäste,
Mitt säkra, kända näste,
Dit jag i frid kan fly;
Du är min kraft i striden,
Min salighet i tiden,
Min hjelp hvar morgon ny.

Till dig jag glad vill ila;
Du är min ro och hvila,
Min ärekrona skön;
Du är min tröst i nöden,
Du är mitt lif i döden
Och sist – min stora lön!

Ack, med en bättre visa
Jag ville gerna prisa
Min Herre och min Gud –
Men snart den dag skall randas,
Då ingen klagan blandas
I mina sångers ljud!

Lova Herren, min själ!

O, att jag hade tusen munnar
Och tusen tungor till Guds pris
För all den nåd Han mig förunnar
På så oändligt många vis!
Jag skulle då av hjärtans grund
Lovsjunga Honom varje stund.

Du gröna blad på skogens tuva,
Du glada bäck i dalens famn,
Du lilla blyga turturduva,
Du minsta blomma utan namn,
Förena er i samma ljus
Att högt beprisa Herren Gud!

Men högre må dock lovet skalla
Från våra hjärtans djup, ty se,
Hur skönt Han smyckat blomstren alla,
Vi är ju dock långt mer än de.
Oss har Han löst ur mörkrets garn
Och tagit oss sig själv till barn.

Oss Jesus kallat till sitt rike
Och till sitt underliga ljus,
Oss vill Han en gång göra like
Med sig uti sin Faders hus,
Oss vill Han hämta hem igen
Från jordens nöd till himlen än.

Oss är Han alla dagar nära,
Oss styrker, stödjer, tröstar Han,
Oss vill Han i sitt sköte bära
Så ömt, som någon moder kan;
Och lägger han ett kors uppå,
Så är ju korset nåd också.

Ack, skulle vi då icke sjunga
Om denne nådefulle Gud,
Som löst vår själ och lärt vår tunga
Den nya sångens första ljud!
Må världen sjunga, hur den vill:
Vår sång den hör vår Konung till.

Så hör mitt svaga lov på jorden,
O Gud, med nådigt välbehag!
I himmelen, helt syndfri vorden,
Jag bättre sjunga skall en dag.
Där skall jag sjunga, ja, ack ja,
I högre kor halleluja!




Ursprungligen:
O, att jag hade tusen munnar
Och tusen tungor till Guds pris
För all den nåd Han mig förunnar
På så oändligt många vis!
Jag skulle då af hjertans grund
Lofsjunga Honom hvarje stund.

Du gröna blad på skogens tufva,
Du glada bäck i dalens famn,
Du lilla blyga turturdufva,
Du minsta blomma utan namn,
Förenen er i samma ljus
Att högt beprisa Herren Gud!

Men högre må dock lofvet skalla
Från våra hjertans djup, ty se,
Hur skönt Han smyckat blomstren alla,
Vi äro dock långt mer än de.
Oss har Han löst ur mörkrets garn
Och tagit oss sig sjelf till barn.

Oss Jesus kallat till sitt rike
Och till sitt underliga ljus,
Oss vill Han en gång göra like
Med sig uti sin Faders hus,
Oss vill Han hemta hem igen
Från jordens nöd till himlen än.

Oss är Han alla dagar nära,
Oss styrker, stödjer, tröstar Han,
Oss vill Han i sitt sköte bära
Så ömt, som någon moder kan;
Och lägger han ett kors uppå,
Så är ju korset nåd också.

Ack, skulle vi då icke sjunga
Om denne nådefulle Gud,
Som löst vår själ och lärt vår tunga
Den nya sångens första ljud!
Må verlden sjunga, hur den vill:
Vår sång den hör vår Konung till.

Så hör mitt svaga lof på jorden,
O Gud, med nådigt välbehag!
I himmelen, helt syndfri vorden,
Jag bättre sjunga skall en dag.
Der skall jag sjunga, ja, ack ja,
I högre kor halleluja!

söndag 1 november 2009

Hur tackar du?

Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter var dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Hans nåd, som var morgon är över dig ny,
Hans sanning, till vilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, given så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjärta?

Och hemmet där ovan, så härligt i sig,
Och arvet, av Jesus förvärvat åt dig,
Vad ämnen till fröjd och till lovsång!

Dock klagar du än över vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåva.

Du klagar ock över den plats du har fått
Av vingårdens Herre, som avvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jämväl, när han finner för gott
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstört
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Var dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåvor, så rika i sig,
För gåvan evinnerligt liv ock åt dig,
O, säg, hur du tackar din Herre?



Ursprungligen:
Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter hvar dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hans nåd, som hvar morgon är öfver dig ny,
Hans sanning, till hvilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, gifven så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjerta?

Och hemmet der ofvan, så härligt i sig,
Och arfvet, af jesus förvärfvadt åt dig,
Hvad ämnen till fröjd och till lofsång!

Dock klagar du än öfver vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåfva.

Du klagar ock öfver den plats du har fått
Af vingårdens Herre, som afvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jemväl, när han finner för godt
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstördt
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hvar dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåfvor, så rika i sig,
För gåfvan evinnerligt lif ock åt dig,
O, säg, huru tackar du Herren?