Klagan och tröst

”Förstån I, hvad jag har gjort
eder?” Joh 13:2

Själens klagan

Varför träder du så fjärran,
Du, min Frälsare och Gud?
Har du mer ej fridens tankar
Om din arma, sorgsna brud?
Se, du ställer dig ju ofta
Såsom du ej hörde bön;
Vänd dig dock ånyo till mig
Och med frid min själ bekrön!

Se, på underliga vägar
För du mig, o, Herre kär,
Ofta genom djupa vatten,
Genom natt och mörker här;
Tala dock till mig därunder,
Tala, tala till min själ,
Att med dem, som dig försaka,
Jag ej må förgås jämväl.

Jesu svar

Vad jag gör, det vet du icke,
Men du vet dock, vad jag gjort;
Låt dig nöja då med detta,
Ty det är ju något stort:
När jag i min död på korset
Nedslog djävul, synd och död,
Se, då löste jag ju även
Dig ifrån en evig nöd!

Döm då efter vad jag gjort dig,
Till vad än jag göra vill:
Då jag mig så fritt förbarmat,
All din skuld dig givit till,
Då jag dig att igenlösa
Själv har låtit offra mig,
Månne jag nu icke mera
Skulle vårda mig om dig?

Då jag uti vilda öknen
Efter dig så länge gått
Och med herdetrohet sökt dig,
Tills jag i min famn dig fått,
Då jag redan åt dig givit
Andens pant – o, skulle jag
Icke höra, vad min Ande
Till mig ropar natt och dag?

Men att jag mig så fördöljer,
Att du ofta mig ej ser,
Vet – och göm nu väl den trösten:
Dig till godo blott det sker!
Tänk på all den nåd du hittills
Rönt av mig i smått och stort:
Vet du icke, vad jag gör dig,
O, du vet dock, vad jag gjort!



Ursprungligen:
”Förstån I, hvad jag har gjort
eder?” Joh 13:2

Själens klagan

O, hvi träder du så fjärran,
Du, min Frälsare och Gud?
Har du mer ej fridens tankar
Om din arma, sorgsna brud?
Se, du ställer dig ju ofta
Såsom du ej hörde bön;
Vänd dig dock ånyo till mig
Och med frid min själ bekrön!

Se, på underliga vägar
För du mig, o, Herre kär,
Ofta genom djupa vatten,
Genom natt och mörker här;
Tala dock till mig derunder,
Tala, tala till min själ,
Att med dem, som dig försaka,
Jag ej må förgås jemväl.

Jesu svar

Hvad jag gör, det vet du icke,
Men du vet dock, hvad jag gjort;
Låt dig nöja då med detta,
Ty det är ju något stort:
När jag i min död på korset
Nedslog djefvul, synd och död,
Se, då löste jag ju äfven
Dig ifrån en evig nöd!

Döm då efter hvad jag gjort dig,
Till hvad än jag göra vill:
Då jag mig så fritt förbarmat,
All din skuld dig gifvit till,
Då jag dig att igenlösa
Sjelf har låtit offra mig,
Månne jag nu icke mera
Skulle vårda mig om dig?

Då jag uti vilda öknen
Efter dig så länge gått
Och med herdetrohet sökt dig,
Tills jag i min famn dig fått,
Då jag redan åt dig gifvit
Andens pant – o, skulle jag
Icke höra, hvad min Ande
Till mig ropar natt och dag?

Men att jag mig så fördöljer,
Att du ofta mig ej ser,
Vet – och göm nu väl den trösten:
Dig till godo blott det sker!
Tänk på all den nåd du hittills
Rönt af mig i smått och stort:
Vet du icke, hvad jag gör dig,
O, du vet dock, hvad jag gjort!

Icke detta

”Om någon vill efterfölja mig,
så förneke han sig sjelf och tage
sitt kors på sig hvar dag och
följe mig.” Luk 9:23

”Icke detta kors, o Herre”,
Suckar hjärtat mången gång
Under livets hårda strider
Eller pilgrimskapets tvång.

”Giv ett kors, men icke detta,
Ett som icke trycker så,
Ett som icke syns för andra,
Eller som syns mer ändå!

Vad du vill – blott icke detta,
Se, det passar mig ju ej
Och det länder mig ju icke
Till välsignelse – o nej!

Giv ett kors, men icke detta,
Käre Herre, giv det där,
Ja, det der, som hos min broder
En så ljuvlig frukt re´n bär!”

Men i Ordet Herren svarar:
”Låt dig nöja med min nåd,
Med mitt kors, min goda vilja
Och mitt visa kärleksråd!

O, jag vet så väl att välja
Just det kors, som passar dig,
Det som åt din gång ger stadga
Och ger jämnhet åt din stig.

Månne korset, höljt i rosor
Samma tyngd ej längre får?
Eller månne gömda taggar
Giver mindre sår?

Nej, invid mitt kors allena
Faller tyngden mer och mer
Från det kors jag i min kärlek
För en liten tid dig ger.

Har du icke märkt, hur bördan,
Fast den vilar på dig än,
Har med ens sin tyngd förlorat,
Blott mitt finger vidrört den?

O, så lär dig korsets djupa,
Underfulla hemlighet:
Korset blir ej kors, när Herren
Bär i kärlek dig och det.”



Ursprungligen:
”Om någon vill efterfölja mig,
så förneke han sig sjelf och tage
sitt kors på sig hvar dag och
följe mig.” Luk 9:23

”Icke detta kors, o Herre”,
Suckar hjertat mången gång
Under lifvets hårda strider
Eller pilgrimsskapets tvång.

”Gif ett kors, men icke detta,
Ett som icke trycker så,
Ett som icke syns för andra,
Eller som syns mer ändå!

Hvad du vill – blott icke detta,
Se, det passar mig ju ej
Och det länder mig ju icke
Till välsignelse – o nej!

Gif ett kors, men icke detta,
Käre Herre, gif det der,
Ja, det der, som hos min broder
En så ljuflig frukt re´n bär!”

Men i Ordet Herren svarar:
”Låt dig nöja åt min nåd,
Åt mitt kors, min goda vilja
Och mitt visa kärleksråd!

O, jag vet så väl att välja
Just det kors, som passar dig,
Det som åt din gång ger stadga
Och ger jemnhet åt din stig.

Månne korset, höljdt i rosor
Samma tyngd ej längre får?
Eller månne gömda taggar
Gifva mindre sår?

Nej, invid mitt kors allena
Faller tyngden mer och mer
Från det kors jag i min kärlek
För en liten tid dig ger.

Har du icke märkt, hur bördan,
Fast den hvilar på dig än,
Har med ens sin tyngd förlorat,
Blott mitt finger vidrört den?

O, så lär dig korsets djupa,
Underfulla hemlighet:
Korset blir ej kors, när Herren
Bär i kärlek dig och det.”

Barnet och Fadern

Barnet
Mörk är min väg, o Fader, mörk och lång,
Och tungt känns ofta främlingskapets tvång.
Jag står på natthöjd strand i stormens brus
Och ser ej minsta skymt av himlens ljus.

Fadern
Väl är den mörk, din väg, väl syns den lång,
Dock leder den till evigt ljus en gång.
Här skall du tro och icke se, men snart
Blir dig vart dunkelt ”varför” uppenbart.

Barnet
Vasst törnet är, som ofta stinger mig,
Säg, Fader, Fader, är ock det från dig?
Min trötta fot får ständigt nya sår,
Och från mitt öga faller mången tår.

Fadern
Ack, växte intet törne på din stig,
Vad vore ”Gileads salva” då för dig?
Och finge du på rosor ila fram,
Du sökte aldrig skygd vid korsets stam.

Barnet
Tungt korset är, min skuldra tryckes ner,
Säg, är det du, som ock dess tyngd det ger?
Och är det du, som lägger bördan på,
Hjälp, att jag dig till pris den bära må!

Fadern
Tungt korset är, men se, det trycker dig
Ej endast ned – nej, även tätt till mig!
Det gör din gång ock mera viss och lär
Dig söka det, som oförgängligt är.

Barnet
Het degeln är – o, Fader, Fader kär.
Skall icke guldet helt förbrännas där?
Är luttringssmärtan icke snart förbi,
Att jag må lova dig, fullkomligt fri?

Fadern
Het degeln är, dock aldrig mera het
Än ädla guldets prövning fodrar det.
Och samma ögonblick jag däri ser
Min egen bild – behövs ej degeln mer!


Ursprungligen:
Barnet
Mörk är min väg, o Fader, mörk och lång,
Och tungt käns ofta främlingskapets tvång.
Jag står på natthöjd strand i stormens brus
Och ser ej minsta skymt af himlens ljus.

Fadern
Väl är den mörk, din väg, väl syns den lång,
Dock leder den till evigt ljus en gång.
Här skall du tro och icke se, men snart
Blir dig hvart dunkelt ”hvarför” uppenbart.

Barnet
Hvasst törnet är, som ofta stinger mig,
Säg, Fader, Fader, är ock det från dig?
Min trötta fot får ständigt nya sår,
Och från mitt öga faller mången tår.

Fadern
Ack, växte intet törne på din stig,
Hvad vore ”Gileads salfva” då för dig?
Och finge du på rosor ila fram,
Du sökte aldrig skygd vid korsets stam.

Barnet
Tungt korset är, min skuldra tryckes ner,
Säg, är det du, som ock dess tyngd det ger?
Och är det du, som lägger bördan på,
Hjelp, att jag dig till pris den bära må!

Fadern
Tungt korset är, men se, det trycker dig
Ej endast ned – nej, äfven tätt till mig!
Det gör din gång ock mera viss och lär
Dig söka det, som oförgängligt är.

Barnet
Het degeln är – o, Fader, Fader kär.
Skall icke guldet helt förbrännas der?
Är luttringssmärtan icke snart förbi,
Att jag må lofva dig, fullkomligt fri?

Fadern
Het degeln är, dock aldrig mera het
Än ädla guldets pröfning fodrar det.
Och samma ögonblick jag deri ser
Min egen bild – behöfs ej degeln mer!

Han vet det

”Hvad jag gör, vet du icke nu,
men härefter skall du få veta det.”
Joh 13:7

Han vet, vartill det skall tjäna,
Just det, som bekymrar dig nu,
Och omsorgen bär Han allena
O säg, varför ängslas då du?

Han vet, vartill det skall tjäna,
Det där och det där och det där!
Så vila med tröst vid det ena:
Han vet, vad av nöden mig är!

Han vet, vartill det skall tjäna,
Som nu syns så planlöst för dig.
Han vet ju att feja och rena
Det guld Han bereder åt sig.

Han vet, vartill det skall tjäna,
Ditt hemliga, tryckande tvång.
Så lita på Honom allena:
Du får det ock veta en gång!




Ursprungligen:
”Hvad jag gör, vet du icke nu,
men härefter skall du få veta det.”
Joh 13:7

Han vet, hvartill det skall tjena,
Just det, som bekymrar dig nu,
Och omsorgen bär Han allena
O säg, hvarför ängslas då du?

Han vet, hvartill det skall tjena,
Det der och det der och det der!
Så hvila med tröst vid det ena:
Han vet, hvad af nöden mig är!

Han vet, hvartill det skall tjena,
Som nu syns så planlöst för dig.
Han vet ju att feja och rena
Det guld Han bereder åt sig.

Han vet, hvartill det skall tjena,
Ditt hemliga, tryckande tvång.
Så lita på Honom allena:
Du får det ock veta en gång!

Närmare till dig

Närmare, o Jesu Krist, till dig,
Närmare, vad än det kostar mig,
Närmare i morgon än i går,
Närmare, o Herre, år från år!

Närmare, om korset skulle än
Bli det band, som städs på nytt igen
Binder mig allt fastare vid dig
Och från jorden mera löser mig!

Närmare till dig, om vägen bär
Genom nattens djupa skuggor här;
Vad du nödgas taga, Herre, tag,
Närmare till dig blott städs mig drag!

Närmare till dig och dina sår,
Och när snart jag mina vingar får,
Samma ton ur hjärtat tränger sig:
Närmare till dig, till dig, till dig!



Ursprungligen:
Närmare, o Jesu Krist, till dig,
Närmare, hvad än det kostar mig,
Närmare i morgon än i går,
Närmare, o Herre, år från år!

Närmare, om korset skulle än
Bli det band, som städs på nytt igen
Binder mig allt fastare vid dig
Och från jorden mera löser mig!

Närmare till dig, om vägen bär
Genom nattens djupa skuggor här;
Hvad du nödgas taga, Herre, tag,
Närmare till dig blott städs mig drag!

Närmare till dig och dina sår,
Och när snart jag mina vingar får,
Samma ton ur hjertat tränge sig:
Närmare till dig, till dig, till dig!

Vår konung

En korsfäst konung höves ett korsfäst folk, men si,
Vi skola med vår konung ock förklaras!
När Kristus uppenbaras, så uppenbaras vi,
Som med hans makt till salighet bevaras.
En liten tid av möda och nöd och kamp och strid
Och se´n en evig vila, en evig sabbatsfrid,
O, vad det hoppet redan vinkar ljuvligt!

Han hade ej på jorden en dag av ostörd ro,
Hur skulle vi då ostörd ro begära!
Då räven har sin kula, och fågeln har sitt bo,
Han hade intet, Han, det var hans ära!
Han såg på målet endast, o, må vi lära då
Att också se på målet och utan klagan gå
Densamma väg vår konung själv har vandrat!

Skall guldet smältas, renas, att smältaren däri
Sin egen bild må tydligt kunna skåda,
Det fordras ju, att degeln är het; dock veta vi,
Att guldet därvid löper ingen våda,
Ty smältarens ögon vilar beständigt däruppå
Och passar rätta stunden att taga ut det, så
Att ej ett ögonblick får gå däröver.

Skall ädelstenen slipas att sättas in en dag
Uti vår konungs egen segerkrona,
Vad arbete och filning, vad täta hammarslag,
Här gäller att det minsta slagg ej skona;
Då däremot den stenen, som ej har detta mål,
Får ligga lugn och säker för hammaren och stål,
Men också utan någon fröjd i hoppet.

Skall späda grenen rensas ifrån de vattenskott,
Av vilka lätt dess ädla saft förstöres,
Hur gruvlig syns ej kniven – men må vi minnas blott,
Att utav vingårdsmannens hand den föres!
Hans kniv kan icke döda, den avser blott den tukt,
Som gör att grenen sedan må bära mera frukt,
Må vi då villigt lida rensningssmärtan!

Vad är dock jordens sveda och nöd att likna vid
Den härlighet, som snart på den skall följa!
Vad är den korta striden emot en evig frid,
Då intet moln vår framtid mer skall hölja!
O, Herre, håll oss vakna för salighetens hopp,
Och börjar foten slinta, lyft blicken åter opp,
Att vissa steg vi glada kunna taga!

Du bjuder mörkret vika och stormen lägga sig
Och fröjdar åter de försagda hjärtan,
Du leder i all sanning och för oss på din stig
Och är vår tröst jämväl i syndasmärtan.
Du ser till de elända, som hoppas på ditt ord,
Och vårdar ömt och troget din lilla klena hjord,
Som lever av din trofasthet allena.

Och se, det går så hastigt, liksom vi flöge bort,
Ett litet steg – ett ögonblick i sänder!
Det längsta liv på jorden är som en handsbredd kort,
Lär oss besinna det, evad som händer!
Snart faller sista tåren, och solen bryter fram,
Och segersången skallar inför Guds dyra lamm
Från evighet till evighet der uppe!



Ursprungligen:
En korsfäst konung höves ett korsfäst folk, men si,
Vi skola med vår konung ock förklaras!
När Kristus uppenbaras, så uppenbaras vi,
Som med hans magt till salighet bevaras.
En liten tid af möda och nöd och kamp och strid
Och se´n en evig hvila, en evig sabbatsfrid,
O, hvad det hoppet redan vinkar ljufligt!

Han hade ej på jorden en dag af ostörd ro,
Hur skulle vi då ostörd ro begära!
Då räfven har sin kula, och fågeln har sitt bo,
Han hade intet, Han, det var hans ära!
Han såg på målet endast, o, må vi lära då
Att också se på målet och utan klagan gå
Densamma väg vår konung sjelf har vandrat!

Skall guldet smältas, renas, att smältaren deri
Sin egen bild må tydligt kunna skåda,
Det fordras ju, att degeln är het; dock veta vi,
Att guldet dervid löper ingen våda,
Ty smältarens ögon hvila beständigt deruppå
Och passar rätta stunden att taga ut det, så
Att ej ett ögonblick får gå deröfver.

Skall ädelstenen slipas att sättas in en dag
Uti vår konungs egen segerkrona,
Hvad arbete och filning, hvad täta hammarslag,
Här gäller att det minsta slagg ej skona;
Då deremot den stenen, som ej har detta mål,
Får ligga lugn och säker för hammaren och stål,
Men också utan någon fröjd i hoppet.

Skall späda grenen rensas ifrån de vattenskott,
Af hvilka lätt dess ädla saft förstöres,
Hur gruflig syns ej knifven – men må vi minnas blott,
Att utaf vingårdsmannens hand den föres!
Hans knif kan icke döda, den afser blott den tukt,
Som gör att grenen sedan må bära mera frukt,
Må vi då villigt lida rensningssmärtan!

Hvad är dock jordens sveda och nöd att likna vid
Den härlighet, som snart på den skall följa!
Hvad är den korta striden emot en evig frid,
Då intet moln vår framtid mer skall hölja!
O, Herre, håll oss vakna för salighetens hopp,
Och börjar foten slinta, lyft blicken åter opp,
Att vissa steg vi glade kunna taga!

Du bjuder mörkret vika och stormen lägga sig
Och fröjdar åter de försagda hjertan,
Du leder i all sanning och för oss på din stig
Och är vår tröst jemväl i syndasmärtan.
Du ser till de elända, som hoppas på ditt ord,
Och vårdar ömt och troget din lilla klena hjord,
Som lefver af din trofasthet allena.

Och se, det går så hastigt, liksom vi flöge bort,
Ett litet steg – ett ögonblick i sender!
Det längsta lif på jorden är som en handsbredd kort,
Lär oss besinna det, ehvad som händer!
Snart faller sista tåren, och solen bryter fram,
Och segersången skallar inför Guds dyra lam
Från evighet till evighet der uppe!

Under korset

När du beder: ”Herre, Herre, o, föröka du min tro,
Döda du det egna livet och bliv själv min enda ro!”
Och Han tager dig på orden, kommer med sin tuktans kniv
För att skära bort de kvistar, som förhindrar andens liv;

Säg då ej i klemig otro, såsom det ju händer lätt:
”O, det var ej så jag mente – Herre, välj ett annat sätt!”
Böj dig hellre djupt i stoftet och var stilla för din Gud,
Tills Han ger dig nåd att åter höja lovets glada ljud.

Ack, den underlige Herren väljer underliga sätt
Att fullborda sina anslag, men var viss, Han väljer rätt
Och Han ser på målet endast, utan att förvillas av
Dessa nödrop, vilka stiga från en upprörd känslas hav.

Ber du rätt den tredje bönen, o, var viss, Han hör ock den,
Även om i sällsam skepnad svaret skulle komma än,
Skall Guds vilja ske på jorden, såsom den i himlen sker,
O, då måste egenviljan böjas djupt i stoftet ner.

Men ju mer den böjes, brytes, desto mera glad och fri,
Desto mera lös från jorden skall du i din ande bli.
Ja, du skall få tacka Herren för det nådefulla sätt,
Varpå Han din suckan hörde, även då du ej bad rätt.

Vad du lämnar i hans händer, se, det är ej längre ditt,
Och långt mer än någon annan är ju Herren ”rädd om sitt”,
Har du kastat dig på Honom, vet du intet annat råd,
O, Han skall dig väl bevara även genom korsets nåd.



Ursprungligen:
När du beder: ”Herre, Herre, o, föröka du min tro,
Döda du det egna lifvet och blif sjelf min enda ro!”
Och Han tager dig på orden, kommer med sin tuktans knif
För att skära bort de qvistar, som förhindra andens lif;

Säg då ej i klemig otro, såsom det ju händer lätt:
”O, det var ej så jag mente – Herre, välj ett annat sätt!”
Böj dig hellre djupt i stoftet och var stilla för din Gud,
Tills Han ger dig nåd att åter höja lofvets glada ljud.

Ack, den underlige Herren väljer underliga sätt
Att fullborda sina anslag, men var viss, Han väljer rätt
Och Han ser på målet endast, utan att förvillas af
Dessa nödrop, hvilka stiga från en upprörd känslas haf.

Ber du rätt den tredje bönen, o, var viss, Han hör ock den,
Äfven om i sällsam skepnad svaret skulle komma än,
Skall Guds vilja ske på jorden, såsom den i himlen sker,
O, då måste egenviljan böjas djupt i stoftet ner.

Men ju mer den böjes, brytes, desto mera glad och fri,
Desto mera lös från jorden skall du i din ande bli.
Ja, du skall få tacka Herren för det nådefulla sätt,
Hvarpå Han din suckan hörde, äfven då du ej bad rätt.

Hvad du lemnar i hans händer, se, det är ej längre ditt,
Och långt mer än någon annan är ju Herren ”rädd om sitt”,
Har du kastat dig på Honom, vet du intet annat råd,
O, Han skall dig väl bevara äfven genom korsets nåd.

Du Herre känner

Du, Herre, känner detta arma hjärta,
Som kommer för att vila ut hos dig
Med all den synd, den oro och den smärta,
Som djupt uti dess inre rörer sig.
Jag bär det allt inför din fotapall
Och tror ditt ord, att du mig höra skall.

Du, Herre, känner det förflutnas stunder,
Då jag så länge fjärran från dig gått;
Med herdetrohet du mig sökt därunder,
Tills lammet äntligt i din famn du fått
Och lyftat glad på dina axlar opp
Och återskänkt det liv och kraft och hopp.

Du, Herre, känner och var dags bekymmer,
Var strid, var smärtsam plikt, var frestelse,
Du ser den tår, som ofta blicken skymmer
Vid tanken på mitt hjärtas älskade;
Du ser den längtan efter frid hos dig,
Som under vägen ofta griper mig.

Du, Herre, känner ock var glädjestrimma,
Som än skall lysa upp min framtidsstig,
Var milt uppfriskande och ljuvlig timma,
Som än din kärlek vill förläna mig.
Och när jag står vid dödens mörka flod,
Du känner även den – det ger mig mod.

Du vet nog, vilket verk vi äro, sedan
I allt oss lik, blott utan synd du var;
Nu kan du hjälpa var och en, emedan
Så trogen vård om var och en du har.
Du vet vad sorg, du vet vad kärlek är,
För båda öppnas än ditt hjärta här.

Så kommer jag och tager dig på orden
Och bär min synd och bär min sorg till dig;
Och av din Andes kraft delaktig vorden,
I din rättfärdighet jag gömmer mig
Och längtar glad, med blicken till dig vänd,
Att känna dig, som jag av dig är känd.


Ursprungligen:
Du, Herre, känner detta arma hjerta,
Som kommer för att hvila ut hos dig
Med all den synd, den oro och den smärta,
Som djupt uti dess inre rörer sig.
Jag bär det allt inför din fotapall
Och tror ditt ord, att du mig höra skall.

Du, Herre, känner det förflutnas stunder,
Då jag så länge fjärran från dig gått;
Med herdetrohet du mig sökt derunder,
Tills lammet ändtligt i din famn du fått
Och lyftat glad på dina axlar opp
Och återskänkt det lif och kraft och hopp.

Du, Herre, känner och hvar dags bekymmer,
Hvar strid, hvar smärtsam pligt, hvar frestelse,
Du ser den tår, som ofta blicken skymmer
Vid tanken på mitt hjertas älskade;
Du ser den längtan efter frid hos dig,
Som under vägen ofta griper mig.

Du, Herre, känner ock hvar glädjestrimma,
Som än skall lysa upp min framtidsstig,
Hvar mildt uppfriskande och ljuflig timma,
Som än din kärlek vill förläna mig.
Och när jag står vid dödens mörka flod,
Du känner äfven den – det ger mig mod.

Du vet nog, hvilket verk vi äro, sedan
I allt oss lik, blott utan synd du var;
Nu kan du hjelpa hvar och en, emedan
Så trogen vård om hvar och en du har.
Du vet hvad sorg, du vet vad kärlek är,
För båda öppnas än ditt hjerta här.

Så kommer jag och tager dig på orden
Och bär min synd och bär min sorg till dig;
Och af din Andes kraft delaktig vorden,
I din rättfärdighet jag gömmer mig
Och längtar glad, med blicken till dig vänd,
Att känna dig, som jag af dig är känd.

Han känner min väg

(Joh 23:10)

Han känner väl min väg, min Herre Gud;
Vad mer, om jag ej nästa steg då känner?
Jag går dock trygg framåt blott på hans bud
Och litar på min vän för andra vänner.
Han vara vill min hjälp den dag som grytt,
Liksom Han var det under den som flytt.

Men i vad dräkt den hjälpen klädas må,
Det vare åt hans goda vilja lämnat.
Han vill ju endast, att jag måtte nå
Det rum, som mig av evighet är ämnat.
Ja, för det enda, stora målet blott
Han offrar allt – ock vad vi kallar gott.

Och vad Han icke hjälper mig ifrån,
Det hjälper Han igenom – utan like!
Ty som en fader fostrar hult sin son,
Han fostrar mig ock för sitt himmelrike.
Och vad därunder än mig förestår,
Han känner väl min väg – var dag som går.



Ursprungligen:
(Joh 23:10)

Han känner väl min väg, min Herre Gud;
Hvad mer, om jag ej nästa steg då känner?
Jag går dock trygg framåt blott på hans bud
Och litar på min vän för andra vänner.
Han vara vill min hjelp den dag som grytt,
Liksom Han var det under den som flytt.

Men i hvad drägt den hjelpen klädas må,
Det vare åt hans goda vilja lemnadt.
Han vill ju endast, att jag måtte nå
Det rum, som mig af evighet är ämnadt.
Ja, för det enda, stora målet blott
Han offrar allt – ock hvad vi kalla godt.

Och hvad Han icke hjelper mig ifrån,
Det hjelper Han igenom – utan like!
Ty som en fader fostrar huldt sin son,
Han fostrar mig ock för sitt himmelrike.
Och hvad derunder än mig förestår,
Han känner väl min väg – hvar dag som går.

Bönesuckar i främlingslandet

”Nu, Herre, vid hvad skall jag
trösta mig? På dig hoppas jag.”
Ps 39:8

Vid vad skall jag trösta mig, Herre,
Och vad skall jag trygga mig vid,
Om icke vid dig, som allena
Har blivit min eviga frid?

Se, jag är eländig och fattig, (1)
O, böj dina öron till mig!
Bevara min själ från fördärvet,
Jag är ju dock helig i dig.

Ja, var mig barmhärtig och nådig,
Och fröjda din tjänares själ;
Ty efter dig, Herre, jag trängtar,
Förnim mina suckar jämväl!

I ära och härlighet ingen,
Nej, ingen dig, Herre, är lik;
Du ensam gör under på jorden,
I makt och i kärlek så rik.

Och se, det eländiga folket
Det vill du behålla vid rätt
Och frälsa de fattigas själar, (2)
Det är så, o Herre, ditt sätt.

Ty du är den fattiges starkhet,
I stormen hans klippfasta hus; (3)
När dig är den levande källa
Och blott i ditt ljus, se vi ljus. (4)

Ett beder jag ännu, o Herre:
Din väg du ock vise mig här,
Att jag i din sanning må vandra,
Ty blind i mig själv jag dock är.

Behåll mig alltjämt vid det ena,
Att rätt jag må frukta ditt namn
Och hava min ro och min vila
I denna min fridsälla hamn.

Du frälst mig ur dödsriket, Herre,
Din godhet är stor över mig;
När fienden börjar att storma,
Jag hoppas allena på dig.

Så vänd dig då till mig och hjälp mig,
Och stärk mig och håll mig vid makt!
Jag lämnar mig helt åt dig, Herre,
Gör med mig i allt, som du sagt!

1, Ps 86, 2, Ps 72, 3; Jes 25:4, 4, Ps 36:10



Ursprungligen:
”Nu, Herre, vid hvad skall jag
trösta mig? På dig hoppas jag.”
Ps 39:8

Vid vad skall jag trösta mig, Herre,
Och hvad skall jag trygga mig vid,
Om icke vid dig, som allena
Har blifvit min eviga frid?

Se, jag är eländig och fattig, (1)
O, böj dina öron till mig!
Bevara min själ från förderfvet,
Jag är ju dock helig i dig.

Ja, var mig barmhertig och nådig,
Och fröjda din tjenares själ;
Ty efter dig, Herre, jag trängtar,
Förnim mina suckar jemväl!

I ära och härlighet ingen,
Nej, ingen dig, Herre, är lik;
Du ensam gör under på jorden,
I magt och i kärlek så rik.

Och se, det eländiga folket
Det vill du behålla vid rätt
Och frälsa de fattigas själar, (2)
Det är så, o Herre, ditt sätt.

Ty du är den fattiges starkhet,
I stormen hans klippfasta hus; (3)
När dig är den lefvande källa
Och blott i ditt ljus, se vi ljus. (4)

Ett beder jag ännu, o Herre:
Din väg du ock vise mig här,
Att jag i din sanning må vandra,
Ty blind i mig sjelf jag dock är.

Behåll mig alltjemt vid det ena,
Att rätt jag må frukta ditt namn
Och hafva min ro och min hvila
I denna min fridsälla hamn.

Du frälst mig ur dödsriket, Herre,
Din godhet är stor öfver mig;
När fienden börjar att storma,
Jag hoppas allena på dig.

Så vänd dig då till mig och hjelp mig,
Och stärk mig och håll mig vid magt!
Jag lemnar mig helt åt dig, Herre,
Gör med mig i allt, som du sagt!

1, Ps 86, 2, Ps 72, 3; Jes 25:4, 4, Ps 36:10

Välj du åt mig!

Välj du åt mig den väg, som jag skall gå,
O Herre, själv jag kan den rätt ej välja!
Din väg är god – ack, giv mig syn därpå
Och låt ej fåfäng omsorg mer mig kvälja!

Välj du åt mig det kall, däri jag än
Min fria kärlekstjänst åt dig får bringa!
Där jag, till dess du komma skall igen,
Får tjäna dig, om än med tjänst så ringa!

Välj du åt mig den plats, där jag skall bo,
Till dess hos dig jag snart får hemma vara!
Välj du åt mig den möda eller ro,
Som låter mig din trohet mest förfara!

Välj du åt mig i stor barmhärtighet
Det kors jag här en liten tid skall bära,
Du, Herre, som mitt bästa vill och vet,
O, lär mig bära det ditt namn till ära!

Välj du åt mig den hugnad och den fröjd,
Du ser mig tåla vid på ökenfärden!
Men först och sist, o Jesu, gör mig nöjd
Att, när dig täckes, vandra hän från världen!

Välj du åt mig den stund, då jag i frid
Får hem till dig från främlingslandet fara,
Att lova dig med fröjd till evig tid
Där uppe med din frälsta helgonskara!


Ursprungligen:
Välj du åt mig den väg, som jag skall gå,
O Herre, sjelf jag kan den rätt ej välja!
Din väg är god – ack, gif mig syn derpå
Och låt ej fåfäng omsorg mer mig qvälja!

Välj du åt mig det kall, deri jag än
Min fria kärlekstjenst åt dig får bringa!
Der jag, till dess du komma skall igen,
Får tjena dig, om än med tjenst så ringa!

Välj du åt mig den plats, der jag skall bo,
Till dess hos dig jag snart får hemma vara!
Välj du åt mig den möda eller ro,
Som låter mig din trohet mest förfara!

Välj du åt mig i stor barmhertighet
Det kors jag här en liten tid skall bära,
Du, Herre, som mitt bästa vill och vet,
O, lär mig bära det ditt namn till ära!

Välj du åt mig den hugnad och den fröjd,
Du ser mig tåla vid på ökenfärden!
Men först och sist, o Jesu, gör mig nöjd
Att, när dig täckes, vandra hän från verlden!

Välj du åt mig den stund, då jag i frid
Får hem till dig från främlingslandet fara,
Att lofva dig med fröjd till evig tid
Der uppe med din frälsta helgonskara!

Till Guds barn under korset

Du, som funnit Jesus
Och förstått hans nåd,
Vila endast stilla
Vid hans kärleksråd.

Väljer Han än smärtan
Till sitt sändebud,
Har Han likväl fridens
Tankar om sin brud.

Se på alla trogna,
Som nu målet nått:
Månne de på rosor
Genom livet gått?

Månne icke vägen
Varit smal för dem?
Månne de ej suckat:
”Herre, tag oss hem!”

Se på patriarken
Abraham, Guds vän,
O, vem har väl blivit
Mera prövad än?

Månne icke Josef,
Som en fattig träl,
Haft af korsets smälek
Ock sin del jämväl?

Månne icke David,
jagad och försmädd,
Ock fått bägarn rågad
Till dess fulla bredd?

Daniel i kulan,
Tror du ej han satt
Uti nöd och ångest,
Kvald den långa natt?

Månne icke korset
Följt var Jesu vän?
Skaran av martyrer
O, vad vittnar den?

Ack, så bida stilla
Även du och vet,
Att på korset följer
Evig salighet!


Ursprungligen:
Du, som funnit Jesus
Och förstått hans nåd,
Hvila endast stilla
Vid hans kärleksråd.

Väljer Han än smärtan
Till sitt sändebud,
Har Han likväl fridens
Tankar om sin brud.

Se på alla trogna,
Som nu målet nått:
Månne de på rosor
Genom lifvet gått?

Månne icke vägen
Varit smal för dem?
Månne de ej suckat:
”Herre, tag oss hem!”

Se på patriarken
Abraham, Guds vän,
O, hvem har väl blifvit
Mera pröfvad än?

Månne icke Josef,
Som en fattig träl,
Haft af korsets smälek
Ock sin del jemväl?

Månne icke David,
jagad och försmädd,
Ock fått bägarn rågad
Till dess fulla bredd?

Daniel i kulan,
Tror du ej han satt
Uti nöd och ångest,
Qvald den långa natt?

Månne icke korset
Följt hvar Jesu vän?
Skaran af martyrer
O, hvad vittnar den?

Ack, så bida stilla
Äfven du och vet,
Att på korset följer
Evig salighet!

Aldrig är jag utan fara

Aldrig är jag utom fara, (1)
Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se,
Alltid hjälp för allt mitt ve!

Aldrig fri från syndens smärta,
Men dock tröstad vid Guds hjärta;
Aldrig utan kamp och strid,
Alltid dock på djupet frid!

Ofta jagad, ofta fången, (2)
Men dock aldrig helt förgången;
Ofta utan kraft och råd,
Aldrig utan hjälp och nåd!

Alltid täck för Faderns öga, (3)
Jesu, fast jag tror det föga;
Aldrig rätt tillfreds med mig,
Alltid salig dock i dig!

Så du sorg och glädje delar,
Att mig intetdera felar:
Sött och surt i livets skål,
Just så mycket, som jag tål!

Men, o Jesu, när jag gråter,
Giv, att hoppets glädje åter,
Trots all synd och nöd, ändå,
Måtte övervikten få!

1, 1 Kor 15:30, 2, Ps 91:3, 3, Ef 1:6


Ursprungligen:
Aldrig är jag utom fara, (1)
Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se,
Alltid hjelp för allt mitt ve!

Aldrig fri från syndens smärta,
Men dock tröstad vid Guds hjerta;
Aldrig utan kamp och strid,
Alltid dock på djupet frid!

Ofta jagad, ofta fången (2)
Men dock aldrig helt förgången;
Ofta utan kraft och råd,
Aldrig utan hjelp och nåd!

Alltid täck för Faderns öga, (3)
Jesu, fast jag tror det föga;
Aldrig rätt tillfreds med mig,
Alltid salig dock i dig!

Så du sorg och glädje delar,
Att mig intetdera felar:
Sött och surt i lifvets skål,
Just så mycket, som jag tål!

Men, o Jesu, när jag gråter,
Gif, att hoppets glädje åter,
Trots all synd och nöd, ändå,
Måtte öfvervigten få!

1, 1 Kor 15:30, 2, Ps 91:3, 3, Ef 1:6

Se på fåglarna – se på liljorna

”Ären I icke mycket mer än de?”
Matt 6:26

”Du fattiga sparv på den gungande kvist,
Var samlar du vinterförrådet?
I dag något korn du väl funnit till sist,
Men var skall i morgon du få det?”
Så frågade ängsligt mitt hjärta.

Men sparven han kvittrade munter och glad:
”I morgon ock Herren det giver;
Trots vissnande tegar och gulnade blad
Ett korn mig ju övrigt dock bliver,
Och det vill med tack jag då taga”.

”Du lilja i dalen, så glänsande vit,
Som vore till bröllop du bjuden,
O, säg med vad möda, vad omsorg och flit
Du lyckats förvärva den skruden,
Vars like ej Salomo hade?”

Och liljan hon sänkte sin svällande knopp
Och viskade sakta för vinden:
”Helt sorglös och fri slår mitt öga jag opp,
Då vårsol´n mig smeker på kinden,
Och skruden den skänker mig Herren.

Hans gåva, hans friskänkta gåva den är,
Och Han, som är hög över alla,
Om skogens små liljor den omsorg ock bär,
Att en av dem icke skall falla
Hans vilja förutom till jorden”.

Då ljöd det i hjärtat: ”O Herre, förlåt
Min otro, min syndiga klagan!
Förlåt att så ofta med misstro jag åt
Mitt bröd, när med rättvisa agan
Du velat till bättring mig kalla!

Och vårdar du sparven och liljan så hult,
O, skulle ditt barn du förgäta?
Är ännu ditt hjärta av kärlek så fullt,
Väl skall oss din hand ock tillmäta,
O Herre, det dagliga brödet!

Men lär mig med tacksamhet taga det mot
Var dag, som din friskänkta gåva;
I stället att möta var morgon med knot,
O, lär mig att tacka och lova,
Och se uppå fågeln och liljan!”


Ursprungligen:
”Ären I icke mycket mer än de?”
Matt 6:26

”Du fattiga sparf på den gungande qvist,
Hvar samlar du vinterförrådet?
I dag något korn du väl funnit till sist,
Men hvar skall i morgon du få det?”
Så frågade ängsligt mitt hjerta.

Men sparfen han qvittrade munter och glad:
”I morgon ock Herren det gifver;
Trots vissnande tegar och gulnade blad
Ett korn mig ju öfrigt dock blifver,
Och det vill med tack jag då taga”.

”Du lilja i dalen, så glänsande hvit,
Som vore till bröllop du bjuden,
O, säg med hvad möda, hvad omsorg och flit
Du lyckats förvärfva den skruden,
Hvars like ej Salomo hade?”

Och liljan hon sänkte sin svällande knopp
Och hviskade sakta för vinden:
”Helt sorglös och fri slår mitt öga jag opp,
Då vårsol´n mig smeker på kinden,
Och skruden den skänker mig Herren.

Hans gåfva, hans friskänkta gåfva den är,
Och Han, som är hög öfver alla,
Om skogens små liljor den omsorg ock bär,
Att en af dem icke skall falla
Hans vilja förutom till jorden”.

Då ljöd det i hjertat: ”O Herre, förlåt
Min otro, min syndiga klagan!
Förlåt att så ofta med misstro jag åt
Mitt bröd, när med rättvisa agan
Du velat till bättring mig kalla!

Och vårdar du sparfven och liljan så huldt,
O, skulle ditt barn du förgäta?
Är ännu ditt hjerta af kärlek så fullt,
Väl skall oss din hand ock tillmäta,
O Herre, det dagliga brödet!

Men lär mig med tacksamhet taga det mot
Hvar dag, som din friskänkta gåfva;
I stället att möta hvar morgon med knot,
O, lär mig att tacka och lofva,
Och se uppå fågeln och liljan!”

Ett är nödvändigt

(Luk 10:30-42)

Ett nödigt är! – I kvällens stilla frid
Så ljöd ju prövande de milda orden
av mästaren, så hög, så himmelskt blid.

I trevna syskonhemmet än Han satt,
När skuggorna sig bredde över jorden,
Och solen bjöd Betanien god natt.

Han, som var livets sol och världens ljus,
Gav av sin klarhet än i kvällens timma
Ett ljuvligt återsken åt hem och hus.

Och vid hans fötter lyssnar dagen om
Maria, lycklig att alltmer förnimma
Den frid, som vid hans ord i själen kom.

Men Marta sysslar än med ”ständig tjänst”,
Ett verksamt liv – hur lär det ej för henne
I sköna färger hägrande ha glänst!

Ett verksamt liv – ett stort, ett härligt val,
Men bästa delen valde av de tvenne
Maria dock, som gömde Jesu tal.

Ty under ”ständig tjänst”, hur fort, hur lätt
Vi glömmer vilan vid den Herres fötter,
Vars nåd allena lär oss tjäna rätt.

Skall ordets ädla, himlaburna säd
I hjärtats djup slå säkra, fasta rötter,
En helig stillhet måste vara med.

Och därför ljöd till Marta Herrens ord:
Ett nödigt är! Må samma ord ock falla
Med helig tyngdvikt i mitt hjärtas jord.

Ett nödigt är! Bland livets små bestyr
Och dagens fröjder eller sorger alla
Det ljuder än var morgonsol, som gryr!

Ett nödigt är! – att få en frälsad själ
Och ingå genom portarna till livet,
O Herre, lär mig det besinna väl!

Och när det ena eller andra här
Vill fängsla mig, fast det till gagn var givet,
Säg än till mig: ”Blott ett dock nödigt är!”

Ack, före kvällssol vissnar ju den ros,
Som här i morgonsolen börjat knoppas,
Och tuvans fägring är med ens sin kos.

Väl den, som då, när jordens lust förgår,
Kan lyfta än sitt huvud upp och hoppas,
Och hasta mot ett land av evig vår.


Ursprungligen:
(Luk 10:30-42)

Ett nödigt är! – I qvällens stilla frid
Så ljödo pröfvande de milda orden
Af mästaren, så hög, så himmelskt blid.

I trefna syskonhemmet än Han satt,
När skuggorna sig bredde öfver jorden,
Och solen bjöd Betanien god natt.

Han, som var lifvets sol och verldens ljus,
Gaf af sin klarhet än i qvällens timma
Ett ljufligt återsken åt hem och hus.

Och vid hans fötter lyssnar dagen om
Maria, lycklig att alltmer förnimma
Den frid, som vid hans ord i själen kom.

Men Marta sysslar än med ”ständig tjenst”,
Ett verksamt lif – hur lär det ej för henne
I sköna färger hägrande ha glänst!

Ett verksamt lif – ett stort, ett härligt val,
Men bästa delen valde af de tvenne
Maria dock, som gömde Jesu tal.

Ty under ”ständig tjenst”, hur fort, hur lätt
Vi glömma hvilan vid den Herres fötter,
Hvars nåd allena lär oss tjena rätt.

Skall ordets ädla, himlaburna säd
I hjertats djup slå säkra, fasta rötter,
En helig stillhet måste vara med.

Och derför ljöd till Marta Herrens ord:
Ett nödigt är! Må samma ord ock falla
Med helig tyngdvikt i mitt hjertas jord.

Ett nödigt är! Bland lifvets små bestyr
Och dagens fröjder eller sorger alla
Det ljude än hvar morgonsol, som gryr!

Ett nödigt är! – att få en frälsad själ
Och ingå genom portarna till lifvet,
O Herre, lär mig det besinna väl!

Och när det ena eller andra här
Vill fängsla mig, fast det till gagn var gifvet,
Säg än till mig: ”Blott ett dock nödigt är!”

Ack, före qvällssol vissnar ju den ros,
Som här i morgonsolen börjat knoppas,
Och tufvans fägring är med ens sin kos.

Väl den, som då, när jordens lust förgår,
Kan lyfta än sitt hufvud upp och hoppas,
Och hasta mot ett land af evig vår.

Han leder de elända rätt

(Ps 25:9)

Han leder de elända rätt,
Den Herren god och from,
Som vårdar på sitt eget sätt
Sin dyra egendom.

Han lärer de elända ock
Alltmer sin väg. Vad nåd,
Vad outsäglig tröst! ändock
De ej förstå hans råd.

Han leder de elända rätt,
Hur smal än stigen är,
Men Honom är det lika lätt
Att dem bevara där!

Blott jag är hans – och vägen hans,
Vad vill jag mera då?
O, större trygghet aldrig fanns
Att lyckligt målet nå!



Ursprungligen:
(Ps 25:9)

Han leder de elända rätt,
Den Herren god och from,
Som vårdar på sitt eget sätt
Sin dyra egendom.

Han lärer de elända ock
Alltmer sin väg. Hvad nåd,
Hvad outsäglig tröst! ändock
De ej förstå hans råd.

Han leder de elända rätt,
Hur smal än stigen är,
Men Honom är det lika lätt
Att dem bevara der!

Blott jag är hans – och vägen hans,
Hvad vill jag mera då?
O, större trygghet aldrig fans
Att lyckligt målet nå!

Icke som jag vill, utan som du!

(Matt 26:39)

Om Herren mig bjuder: gå hit eller dit,
Så skyndar jag villigt åstad
Att göra hans vilja med allvar och flit,
Om möjligt ock göra den glad.

Men säger mig Herren: bli stilla ännu,
Så vilar jag tryggt vid hans ord!
Själv ovis, jag vet, o, min Jesus, att du
Till visdom och råd är mig gjord.

Jag vill icke taga ett steg utan dig,
Ej leva mig själv till behag.
Ej våga, ej lita det minsta på mig,
Men se dig i hand varje dag.

Dock ville jag gärna få tjäna dig, ack,
Av kärlek och icke för lön!
Förkunna din ära, och ge åt dig tack,
Att nådigt du hör ock min bön.

Men tjäna dig rätt är att taga emot
Och låta sig tjänas av dig,
Att ligga som leret vid mästarens fot
Och vara ett intet i sig.

Så sköt mig och bruka mig, hur du än vill,
Din vilja allena är god!
Jag är ju din egen, jag hör dig ju till,
O Jesus, i kraft av ditt blod.

Nog vet du att sköta den egendom rätt,
Som en gång har kostat ditt liv.
Och brukar du ofta ett underligt sätt,
Blott mer av ditt sinne mig giv!


Ursprungligen:
(Matt 26:39)

Om Herren mig bjuder: gå hit eller dit,
Så skyndar jag villigt åstad
Att göra hans vilja med allvar och flit,
Om möjligt ock göra den glad.

Men säger mig Herren: blif stilla ännu,
Så hvile jag tryggt vid hans ord!
Sjelf ovis, jag vet, o, min Jesu, att du
Till visdom och råd är mig gjord.

Jag vill icke taga ett steg utan dig,
Ej lefva mig sjelf till behag.
Ej våga, ej lita det minsta på mig,
Men se dig i hand hvarje dag.

Dock ville jag gerna få tjena dig, ack,
Af kärlek och icke för lön!
Förkunna din ära, och offra dig tack,
Att nådigt du hör ock min bön.

Men tjena dig rätt är att taga emot
Och låta sig tjena af dig,
Att ligga som leret vid mästarens fot
Och vara ett intet i sig.

Så sköt mig och bruka mig, huru du vill,
Din vilja allena är god!
Jag är ju din egen, jag hör dig ju till,
O Jesu, i kraft af ditt blod.

Nog vet du att sköta den egendom rätt,
Som en gång har kostat ditt lif.
Och brukar du ofta ett underligt sätt,
Blott mer af ditt sinne mig gif!

Vid Sykars brunn

(Joh 4:1-42)

Av vägen trött, i heta middagsstunden
Satt Jesus, Mästaren, vid Sykars brunn,
Och ljuvligt, såsom källans sus i lunden
Ljöd nådesordet där än från hans mun.
Vad världens store ej förmår att giva,
Det giver Han: ett fridlöst hjärta frid.
När sina bragder de i sanden skriva,
Hans ord och verk bestå till evig tid.

Och trötthet, hunger, törst med ens försvinna:
Han går att frälsa det förtappat är;
Han går att uti öknen återfinna
Det lamm, som fjärran sig förirrat där.
De hulda nådefulla orden falla
Lik sommarregnet på en törstig jord,
Och hjärtats dolda djup de öppnas alla
För kraften av den himlasändes ord.

Och samaritiskan av häpnad slagen
Med salig blygsel inför Herren står.
Han känner allt: de många mörka dragen
Av hennes levnadstavla år från år.
Men då sitt ljus på den Han skina låter,
De djupa skuggorna försvinner där.
Vad under om av salig fröjd hon gråter
Och jublar: Du min Gud och Herre är!

Och nu – vem skulle icke gärna vila
Vid Sykars brunn med Mästaren så huld
Och undan dagens kvalm och oro ila
Till Honom fram med all sin synd och skuld?
Vem skulle icke glad och lycklig vara
Att än få dricka liv utav hans mun?
Vem ville icke låta allting fara
Blott för en sådan stund vid Sikars brunn?

Men få ej vi allt fort till Honom hasta
Med all vår synd och nöd var dag på nytt,
Få vi ej bördan helt på Honom kasta
Den dag som kommer, lik den dag som flytt?
Har Han ej samma hjärta för oss alla
Som för Samariens arma dotter? Jo,
Han syndare till bättring än vill kalla
Och de betungade Han än ger ro.

Så giv oss alla, Herre, av det vatten,
Som stillar själens törst till evig tid!
Låt ljuset av ditt ljus förskingra natten
Och båda morgonstjärnan klar och blid!
Möt oss jämväl i dag vid Sykarsbrunnen
Och tala till oss salighetens ord,
Och när vår tid på jorden är förrunnen,
Giv oss ett rum invid ditt bröllopsbord!



Ursprungligen:
(Joh 4:1-42)

Af vägen trött, i heta middagsstunden
Satt Jesus, Mästaren, vid Sikars brunn,
Och ljufligt, såsom källans sus i lunden
Ljöd nådesordet der än från hans mun.
Hvad verldens store ej förmå att gifva,
Det gifver Han: ett fridlöst hjerta frid.
När sina bragder de i sanden skrifva,
Hans ord och verk bestå till evig tid.

Och trötthet, hunger, törst med ens försvinna:
Han går att frälsa det förtappadt är;
Han går att uti öknen återfinna
Det lam, som fjerran sig förirrat der.
De hulda nådefulla orden falla
Lik sommarregnet på en törstig jord,
Och hjertats dolda djup de öppnas alla
För kraften af den himlasändes ord.

Och samaritiskan af häpnad slagen
Med salig blygsel inför Herren står.
Han känner allt: de många mörka dragen
Af hennes lefnadstavla år från år.
Men då sitt ljus på den Han skina låter,
De djupa skuggorna försvinna der.
Hvad under om af salig fröjd hon gråter
Och jublar: Du min Gud och Herre är!

Och nu – hvem skulle icke gerna hvila
Vid Sikars brunn med Mästaren så huld
Och undan dagens qvalm och oro ila
Till Honom fram med all sin synd och skuld?
Hvem skulle icke glad och lycklig vara
Att än få dricka lif utaf hans mun?
Hvem ville icke låta allting fara
Blott för en sådan stund vid Sikars brunn?

Men få ej vi allt fort till Honom hasta
Med all vår synd och nöd hvar dag på nytt,
Få vi ej bördan helt på Honom kasta
Den dag som kommer, lik den dag som flytt?
Har Han ej samma hjerta för oss alla
Som för Samariens arma dotter? Jo,
Han syndare till bättring än vill kalla
Och de betungade Han än ger ro.

Så gif oss alla, Herre, af det vatten,
Som stillar själens törst till evig tid!
Låt ljuset af ditt ljus förskingra natten
Och båda morgonstjernan klar och blid!
Möt oss jemväl i dag vid Sikarsbrunnen
Och tala till oss salighetens ord,
Och när vår tid på jorden är förrunnen,
Gif oss ett rum invid ditt bröllopsbord!

Din väg är god

Din väg, o Herre, vill jag gå
Och icke min.
Hur törnbeströdd den vara må,
Den är dock din!

Den är dock din – och det är nog,
Hur brant den är.
Du som av nåd till barn mig tog,
Min börda bär!

Jag vill blott komma hem till dig,
Vad väg som helst.
Vad än i världen möter mig,
Jag vill bli frälst!

Allt vad du gör, är ganska gott:
Fyll bägarn än
Med sötma eller malört, blott
Du räcker den!

Giv sjukdom eller hälsa, ack,
Giv vad du vill!
Lär mig blott sjunga lov och tack,
O Gud, därtill!

Om ock du döljer dig ibland,
Din väg är god!
Det klarnar åter efter hand,
Blott tålamod!

Tänk, när jag fullt förstår ditt sätt,
Ditt tålamod!
Vad jubelrop: Din väg var rätt!
Din väg var god!


Ursprungligen:
Din väg, o Herre, vill jag gå
Och icke min.
Hur törnbeströdd den vara må,
Den är dock din!

Den är dock din – och det är nog,
Hur brant den är.
Du som af nåd till barn mig tog,
Min börda bär!

Jag vill blott komma hem till dig,
Hvad väg som helst.
Hvad än i verlden möter mig,
Jag vill bli frälst!

Allt hvad du gör, är ganska godt:
Fyll bägarn än
Med sötma eller malört, blott
Du räcker den!

Gif sjukdom eller helsa, ack,
Gif hvad du vill!
Lär mig blott sjunga lof och tack,
O Gud, dertill!

Om ock du döljer dig ibland,
Din väg är god!
Det klarnar åter efter hand,
Blott tålamod!

Tänk, när jag fullt förstår ditt sätt,
Ditt tålamod!
Hvad jubelrop: Din väg var rätt!
Din väg var god!