Alla synder

Alla synder – o, min själ,
Göm det dyra ordet väl:
Alla synder Gud förlåter (1),
Så att ingen står mig åter.
Alla utan undantag,
Alla – o, hvad hör väl jag?

Jag har syndat inför Gud,
Brutit alla Herrens bud,
Jag ej något har, som gäller,
Lagen mig till döden fäller,
Och jag ser och finner lätt,
Att den gör det med ”all rätt”.

Så jag gick en gång och gret,
Herren ensam hörde det;
Men Han har ett sådant hjerta,
Att det känner barnets smärta
Och af kärlek brista kan.
O, hvar finns en Gud som Han?

Ljuflig visshet Han mig gaf,
Att min skuld Han planat af,
Att min synd Han så förlåter,
Att mig ingen nu står åter;
Ja, det ordet blef mig visst,
Att Han helar all min brist.

När Han sådan nåd beter,
O, då vill jag aldrig mer
Öfvergifva Honom åter.
Dock – hvad gör, att än jag gråter?
Ack, jag kan ej älska Gud
Som hans egen frälsta brud.

1, Ps 103:3

Så gör Jesus

Jag hörde Jesu ljufva röst,
Som sade: ”kom till mig (1)
Och luta dig intill mitt bröst
Och säg, hvad fattas dig?”
Och se, så oren jag der stod,
Jag fram till honom gick,
Och han mig stänkte med sitt blod,
Och nåd och frid jag fick.

Jag hörde åter samma röst
Ifrån min Faders hus:
”Si, jag är syndarns enda tröst
Och hela verldens ljus!
Se upp till mig, och allt blir klart,
Som nu är mörkt för dig” (2),
Och jag såg upp, och snart, ja, snart
Var natten ljus för mig.

Och hör, ännu ett bud jag fick:
”Se, jag är lifvets brunn!
Kom hit, du törstige och drick,
Låt upp, låt upp din mun!”
Jag kom till Jesus och jag drack
Och skall ej törsta mer,
Men honom vare evigt tack,
Som sådan nåd beter!

1, Matt 11:28, 2, Joh 8:12

Den enda stunden

Vid Jesu fötter låg ock jag
I syndaångrens djupa smärta
Med ett förkrossadt, qvalfullt hjerta,
Som synderskan der låg en dag (1),
I stoftet gret jag utan tröst
Och så jag ville evigt gråta,
Då drog Han mig intill sitt bröst
Och nämnde mig vid namn så såta.

Hur ljufligt var den stämmans ljud! –
Min Gud, min Gud, jag har ej annat
Än denna synd, som du förbannat,
Och likväl kallas jag din brud!
Så tag mig, sådan som jag är,
Uti mitt blod på marken funnen (2),
Och två mig ren och hvit och skär
Uti den öppna helsobrunnen! (3)

Och stärkande som ädelt vin
För vandraren, hvars krafter svika,
Är mig din kärlekskraft, den rika,
Som strömmar i mitt hjerta in.
Så är jag nu förtröstansfull
Och låter alla tvifvel fara;
Du måste för din egen skull
Mig uppehålla och bevara.

Du vill ju det skall vara så,
Att bruden fattig är och ringa,
Och hennes egna krafter inga,
På det att allt du gifva må!
Så vill jag helst berömma mig
Utaf min svaghet; all min ära
Och salighet jag har i dig
Och i ditt namn, som jag får bära.

Ditt namn en ljuflig balsam är,
Som stillar syndasårens smärta
Och gjuter frid uti det hjerta,
Som visshet om din nåd begär,
En oförfalskad nardus lik (4),
Det för ditt hela rike blifvit
En skatt, som gör den arme rik,
En läkedom, den sjelf du gifvit.

Visst är jag ännu svart, men märk:
Jag är dock ganska täck, emedan
Jag är i dig fullkommen redan (5),
Du ser i mig ditt eget verk.
Ty sedan du har iklädt mig
Rättfärdighetens nya kläder,
Med saligt mod och tröst till dig
Hvar dag på nytt för dig jag träder.

Min arma själ, var tröst, flyg opp
Till himlen med din ljufva trängtan –
Min brudgum, målet för min längtan,
Till dig, till dig står allt mitt hopp!
O, drag mig du allt mer till dig,
Tills jag får se ditt anlet klara,
Och du så helt förlossar mig,
Att jag får evigt hos dig vara.

1, Luk 7:37, 2, Hes 16:6, 3, Sak 13:1,
4, Joh 12:3, 5, Kol 2:10

Allt i Kristus

Jag ser en väg, den många gå,
En väg så jämn och bred; (1)
Men, Herre, ser jag rätt därpå,
Den bär i djupet ned.
Bevara mig, o Gud, för den!
Min väg är Kristus (2) – aldrig än
Gavs annan väg till dig igen,
Den vägen vill ja gå. :,:

De skatter världen aktar mest,
Hur passar de för mig?
Hur kan en främling och en gäst
Av dem förnöja sig?
En annan pärla (3)söker jag;
Ack, vad du vill, o Herre, tag,
Blott jag får sjunga dag från dag:
Min pärla Jesus är! :,:

Den ärekrona världen har,
Den må ej blända mig;
Ty ack, dess törnen sitter kvar,
Hur väl de gömma sig.
Jag söker livets krona (4), se,
Den Herren Gud av nåd vill ge
Åt dem, som här känt syndens ve;
Den kronan söker jag. :,:

Det hopp, som dårar världens barn,
Det hjälper mig ej fram;
Det är ju blott en oväns garn,
Som kommer dem på skam. (5)
Mitt hopp är Kristus, Han, blott Han
Mig hjälpa vill och hjälpa kan;
Ty syndare Han tar sig an
Och frälsar dem av nåd. :,:

1, Matt 7:13, 2, Joh 14:6, 3, Matt 13:46
4, 2 Tim 4:8, 5, Fil 3:19


Ursprungligen:
Jag ser en väg, den många gå,
En väg så jemn och bred; (1)
Men, Herre, ser jag rätt derpå,
Den bär i djupet ned.
Bevara mig, o Gud, för den!
Min väg är Kristus (2) – aldrig än
Gafs annan väg till dig igen,
Den vägen vill ja gå. :,:

De skatter verlden aktar mest,
Hur passa de för mig?
Hur kan en främling och en gäst
Af dem förnöja sig?
En annan perla (3)söker jag;
Ack, hvad du vill, o Herre, tag,
Blott jag får sjunga dag från dag:
Min perla Jesus är! :,:

Den ärekrona verlden har,
Den må ej blända mig;
Ty ack, dess törnen sitta qvar,
Hur väl de gömma sig.
Jag söker lifvets krona (4), se,
Den Herren Gud af nåd vill ge
Åt dem, som här känt syndens ve;
Den kronan söker jag. :,:

Det hopp, som dårar verldens barn,
Det hjelper mig ej fram;
Det är ju blott en oväns garn,
Som kommer dem på skam. (5)
Mitt hopp är Kristus, Han, blott Han
Mig hjelpa vill och hjelpa kan;
Ty syndare Han tar sig an
Och frälsar dem af nåd. :,:

1, Matt 7:13, 2, Joh 14:6, 3, Matt 13:46
4, 2 Tim 4:8, 5, Fil 3:19

Densamme än

Ack, kände du, Herre, den darrande hand,
Som kom vid din klädefåll,
Då folket en gång vid Tiberias strand
Dig trängde på alla håll,
Då känner du ock den hand, som ännu
Sig sträcker i nöden till dig.

Och hörde du bönen, som saknade ord,
Men ljöd som ett nödrop dock,
Och skådar all nöd du ännu på vår jord,
Ja, har för den hjärta ock,
Du hör ock den bön, som ur djupets nöd
Än stiger till dig utan ord.

Och sade du fordom: ”Min dotter, var tröst,
Din tro haver hulpit dig”.
Så viskar du än med din ljuvliga röst
De fridsorden även till mig.
Och bördan, som nyss till jorden mig tryckt,
Med ens är ock lyftad från mig.

Tack, dyraste Herre och Frälsare god,
För sådan osägelig nåd!
Ja, tack för ditt renande, helande blod
Och tack för ditt frälsningsråd!
Allt, allt är av dig, och allt gör du själv,
Pris, ära och tack vare dig!


Ursprungligen:
Ack, kände du, Herre, den darrande hand,
Som kom vid din klädefåll,
Då folket en gång vid Tiberias strand
Dig trängde på alla håll,
Då känner du ock den hand, som ännu
Sig sträcker i nöden till dig.

Och hörde du bönen, som saknade ord,
Men ljöd som ett nödrop dock,
Och skådar all nöd du ännu på vår jord,
Ja, har för den hjerta ock,
Du hör ock den bön, som ur djupets nöd
Än stiger till dig utan ord.

Och sade du fordom: ”Min dotter, var tröst,
Din tro hafver hulpit dig”.
Så hviskar du än med din ljufliga röst
De fridsorden äfven till mig.
Och bördan, som nyss till jorden mig tryckt,
Med ens är ock lyftad från mig.

Tack, dyraste Herre och Frälsare god,
För sådan osägelig nåd!
Ja, tack för ditt renande, helande blod
Och tack för ditt frälsningsråd!
Allt, allt är af dig, och allt gör du sjelf,
Pris, ära och tack vare dig!

Jag behöver dig

Jag behöver dig, o Jesu, ty jag har blott synd i mig;
Hjärtat är så mörkt och öde, är så kallt och dött i sig.
I ditt dyra blod allena kan det bliva rent och gott.
I den källan vill jag bada, i den enda källan blott.

Jag behöver dig, o Jesu, ty jag är så blind, så blind,
Hittar ej den rätta vägen - irrar kring, likt jagad hind;
Jag behöver, att du leder mig uti din sannings ljus,
Eljest hinner jag dock aldrig, aldrig till min Faders hus.

Jag behöver dig, o Jesu, giv mitt hjärta hos dig ro,
Jag är här en gäst och främling och skall ej på jorden bo,
Jag behöver all din kärlek, för att icke givas opp
Under alla vedermödor av ett sådant vandringslopp.

Jag behöver dig, o Jesu, jag behöver just en vän,
Som så älskar och så handlar med den arme syndarn än.
Allt mitt väl och ve du känner, såsom om det vore ditt,
Och din kärlek är beständig, ty ditt hjärta älskar fritt.

Jag behöver dig, o Jesu, led mig efter ditt behag,
Giv mig av din Andes fullhet, mer och mer för varje dag;
Låt densamme nådens Ande mer och mer får lära mig,
Vad jag är utav naturen, men ock vad jag är i dig.

Jag behöver dig, o Jesu, till att skyla all min brist,
Jag behöver dig i livet och en gång i döden sist,
Jag behöver dig beständigt, vid vart enda steg jag tar;
Endast uti din gemenskap nog och övernog jag har.

Jag behöver dig, o Jesu, och jag hoppas se dig snart,
Vid din Faders högra sida, där din ära strålar klart.
Där hos dig med dem du vunnit med ditt blod så dyrt en gång
Får jag sjunga, evigt sjunga Guds och Lammets nya sång.



Ursprungligen:
Jag behöfver dig, o Jesu, ty jag har blott synd i mig;
Hjertat är så mörkt och öde, är så kallt och dödt i sig.
I ditt dyra blod allena kan det blifva rent och godt.
I den källan vill jag bada, i den enda källan blott.

Jag behöfver dig, o Jesu, ty jag är så blind, så blind,
Hittar ej den rätta vägen - irrar kring, likt jagad hind;
Jag behöfver, att du leder mig uti din sannings ljus,
Eljest hinner jag dock aldrig, aldrig till min Faders hus.

Jag behöfver dig, o Jesu, gif mitt hjerta hos dig ro,
Jag är här en gäst och främling och skall ej på jorden bo,
Jag behöfver all din kärlek, för att icke gifvas opp
Under alla vedermödor af ett sådant vandringslopp.

Jag behöfver dig, o Jesu, jag behöfver just en vän,
Som så älskar och så handlar med den arme syndarn än.
Allt mitt väl och ve du känner, såsom om det vore ditt,
Och din kärlek är beständig, ty ditt hjerta älskar fritt.

Jag behöfver dig, o Jesu, led mig efter ditt behag,
Gif mig af din Andes fullhet, mer och mer för hvarje dag;
Låt densamme nådens Ande mer och mer får lära mig,
Hvad jag är utaf naturen, men ock vad jag är i dig.

Jag behöfver dig, o Jesu, till att skyla all min brist,
Jag behöfver dig i lifvet och en gång i döden sist,
Jag behöfver dig beständigt, vid hvart enda steg jag tar;
Endast uti din gemenskap nog och öfvernog jag har.

Jag behöfver dig, o Jesu, och jag hoppas se dig snart,
Vid din Faders högra sida, der din ära strålar klart.
Der hos dig med dem du vunnit med ditt blod så dyrt en gång
Får jag sjunga, evigt sjunga Guds och Lammets nya sång.

Den fattiges längtan

O Herre, till dig står min längtan,
Om än så fördold, är du nära ändå.
Du hör ju den fattiges trängtan,
Hans hjärta är visst, att du aktar därpå.

Du hör den eländiges klagan,
Hans ropande låter du komma för dig,
Du tänker jämväl under agan
I nåd och i mycken försoning på mig.

Så var då ej fjärran i nöden,
Min hjälpare, se, jag förbidar dig än!
Du friar min själ ock från döden
Ja, hämtar ur djupaste djup mig igen!

De hägrande brunnar i öknen
De giver, o Herre, ej vatten åt mig!
Från strömmarna, mörkret och töcknen
Jag törstar, jag längtar allena till dig.

Lik jagande hinden i marken
Jag söker dig, Herre, ty jag är dock din.
Lik duvan jag längtar till arken,
Du himmelske Noak, o, tag mig ditin!

Du frälser de fattigas själar
Och den ingen hjälpare har utom dig,
Du löser de suckande trälar
Och leder dem in på din salighets stig.

Ja, vad du har lovat, det gör du,
Ditt Israel skall du förlossa till sist,
Den fattiges trängtan, den hör du,
Till dess att fullkomligt du helar alla brist!


Ursprungligen:
O Herre, till dig står min längtan,
Om än så fördold, är du nära ändå.
Du hör ju den fattiges trängtan,
Hans hjerta är visst, att du akter derpå.

Du hör den eländiges klagan,
Hans ropande låter du komma för dig,
Du tänker jemväl under agan
I nåd och i mycken försoning på mig.

Så var då ej fjärran i nöden,
Min hjelpare, se, jag förbidar dig än!
Du friar min själ ock från döden
Ja, hemtar ur djupaste djup mig igen!

De hägrande brunnar i öknen
De gifva, o Herre, ej vattten åt mig!
Från strömmarna, mörkret och töcknen
Jag törstar, jag längtar allena till dig.

Lik jagande hinden i marken
Jag söker dig, Herre, ty jag är dock din.
Lik dufvan jag längtar till arken,
Du himmelske Noak, o, tag mig ditin!

Du frälsar de fattigas själar
Och den ingen hjelpare har utom dig,
Du löser de suckande trälar
Och leder dem in på din salighets stig.

Ja, hvad du har lofvat, det gör du,
Ditt Israel skall du förlossa till sist,
Den fattiges trängtan, den hör du,
Till dess att fullkomligt du helar alla brist!

Källan i öknen

Till källan i öknen med silverklar våg
Trots glödande samum går ilande tåg,
Att där finna svalka och vila.

Trots brännande sanden, trots vilddjurens hot,
Trots svedan i pilgrimens blödande fot
Till sorlande källan går färden.

Och källan har vatten till fyllest, och snart
Ur slocknande blick flammar härligt och klart
Det nyväckta, sprittande livet.

Du törstande pilgrim på främmande strand,
Som lider av öknens förtärande brand,
Hvi skyndar du icke till källan?

Till källan i öknen, som ljuvlig och klar,
Det friska, det levande vattnet ju har,
Varefter du törstat i världen?

O, skynda till Jesus - Han kallar ock dig,
Ty, ”vilken som törstar, han komme till mig”,
Så ljuder hans vänliga stämma.

”Och vilken som dricker det vatten jag ger,
Han skall icke törsta i evighet mer”,
Och vilken som vill, han må komma.

O, har du ej mitt under jordlivets strid
Den stämman förnummit, så huldrik och blid,
I aftonens heliga timma?

Så lyssna, o lyssna, den ljuder ju än.
Nu, nu får du komma, din himmelske vän
Dig väntar med utsträckta armar!


Ursprungligen:
Till källan i öknen med silfverklar våg
Trots glödande samum går ilande tåg,
Att der finna svalka och hvila.

Trots brännande sanden, trots vilddjurens hot,
Trots svedan i pilgrimens blödande fot
Till sorlande källan går färden.

Och källan har vatten till fyllest, och snart
Ur slocknande blick flammar härligt och klart
Det nyväckta, sprittande lifvet.

Du törstande pilgrim på främmande strand,
Som lider af öknens förtärande brand,
Hvi skyndar du icke till källan?

Till källan i öknen, som ljuflig och klar,
Det friska, det lefvande vattnet ju har,
Hvarefter du törstat i verlden?

O, skynda till Jesus - Han kallar ock dig,
Ty, ”hvilken som törstar, han komme till mig”,
Så ljuder hans vänliga stämma.

”Och hvilken som dricker det vatten jag ger,
Han skall icke törsta i evighet mer”,
Och hvilken som vill, han må komma.

O, har du ej midt under jordlifvets strid
Den stämman förnummit, så huldrik och blid,
I aftonens heliga timma?

Så lyssna , o lyssna, den ljuder ju än.
Nu, nu får du komma, din himmelske vän
Dig väntar med utsträckta armar!

Tror du på Guds Son?

Jag frågar ej, om du är en av världens vise – nej,
Jag frågar ej, om du är känd av mänskor eller ej,
Jag frågar ej, om ryktet bär ditt lov kring jordens rund,
Jag frågar ej, om du fått ett, om du fått tio pund.

Jag frågar ej, om du är en av världens ädla, - nej,
Jag frågar ej, om du är hög och mäktig eller ej,
Jag frågar ej, om du är rik på gods och skatter här,
Jag frågar ej, vad plats du har, och ej, vad namn du bär.

Jag frågar ej, om du är skön, om du är ung och glad,
Om du på jorden har ett hem, en ljuvlig lägerstad;
Jag frågar ej, om Herren Gud har blomsterstrött din stig,
Och ej, om livets kamp och nöd och allvar hunnit dig.

Jag frågar ej, om du är from, om du är mild och god,
Jag frågar ej, om du är stark i hopp och tålamod,
Jag frågar ej, om du är varm i bön och kärlek, märk,
Jag frågar ej, om du är rik på ”dygd och goda verk”.

Nej, detta allt det hjälper ej, det har ej liv i sig;
Det är en annan fråga här jag ställa vill till dig.
Guds gåvor, må vi akta dem som dyra, kära lån!
Men huvudsaken blir dock den: ”Säg, tror du på Guds Son?”

Jag frågar dig i Jesu namn, det namnet ger mig mod:
Har du fått frid med Herren Gud igenom Jesu blod?
Är han ditt hopp, din salighet, din himmel och ditt allt,
Då först har livet fått sin färg, ditt verk sin äkta halt.

Gods hjälper ej din arma själ en gång på vredens dag,
Och till fåfänglig kunskap har ej Herren Gud behag.
Så bygg ej något fäste då av usla rör och strån,
Men svara ärligt, svara Gud: ”Säg, tror du på hans Son?”


Ursprungligen:
Jag frågar ej, om du är en af verldens vise – -nej,
Jag frågar ej, om du är känd av menskor eller ej,
Jag frågar ej, om ryktet bär ditt lof kring jordens rund,
Jag frågar ej, om du fått ett, om du fått tio pund.

Jag frågar ej, om du är en af verldens ädle, - -nej,
Jag frågar ej, om du är hög och mägtig eller ej,
Jag frågar ej, om du är rik på gods och skatter här,
Jag frågar ej, hvad plats du har, och ej, hvad namn du bär.

Jag frågar ej, om du är skön, om du är ung och glad,
Om du på jorden har ett hem, en ljuflig lägerstad;
Jag frågar ej, om Herren Gud har blomsterstrött din stig,
Och ej, om lifvets kamp och nöd och allvar hunnit dig.

Jag frågar ej, om du är from, om du är mild och god,
Jag frågar ej, om du är stark i hopp och tålamod,
Jag frågar ej, om du är varm i bön och kärlek, märk,
Jag frågar ej, om du är rik på ”dygd och goda verk”.

Nej, detta allt det hjelper ej, det har ej lif i sig;
Det är en annan fråga här jag ställa vill till dig.
Guds gåfvor, må vi akta dem som dyra, kära lån!
Men hufvudsaken blir dock den: ”Säg, tror du på Guds Son?”

Jag frågar dig i Jesu namn, det namnet ger mig mod:
Har du fått frid med Herren Gud igenom Jesu blod?
Är han ditt hopp, din salighet, din himmel och ditt allt,
Då först har lifvet fått sin färg, ditt verk sin äkta halt.

Gods hjelper ej din arma själ en gång på vredens dag,
Och till fåfänglig kunskap har ej Herren Gud behag.
Så bygg ej något fäste då af usla rör och strån,
Men svara ärligt, svara Gud: ”Säg, tror du på hans Son?”

Är Jesus din?

O, må vi besinna, att tiden är kort,
Att dagarna de har en ände!
Det är ju i sanning, som flöge vi bort,
Och vart vi än blickarna vände,
Bar allting förgängelsens prägel.

Hör skapelsens suckan -- vad ligger i den?
En hemlig, osägelig längtan;
Och känner vi icke densamma igen
I hjärtats förborgade trängtan,
Väl ock i de ljusaste stunder?

Vi har här i världen ej varaktig stad,
Och jorden kan hjärtat ej fylla,
Och anden kan aldrig bli lycklig och glad,
Om Sonen i tron vi ej hylla
Och giver oss själva åt Honom.

Blott den, som har funnit i Honom sin skatt,
Har funnit all salighets källa,
Ett strålande ljus i den mörkaste natt,
Ett hopp, som oss evigt gör sälla
I livet, i döden, i domen.

Så må vi då fråga oss själva en var:
O, månne min egen Han blivit?
Och månne mitt liv uti Honom jag har,
Ja, har jag på allvar mig givit
Åt Honom, som löst mig från skulden?

Men har jag ej kommit - o, komme jag nu
Med skulden, den tusenfalt stora!
Min dyraste Herre och Frälsare, du
Vars kärlek vill ingen förlora,
O, tag mig och fräls mig för evigt!


Ursprungligen:
O, må vi besinna, att tiden är kort,
Att dagarna hafva en ända!
Det är ju i sanning, som flöge vi bort,
Och hvart vi än blickarna vända,
Bär allting förgängelsens pregel.

Hör skapelsens suckan -- hvad ligger i den?
En hemlig, osägelig längtan;
Och känna vi icke densamma igen
I hjertats förborgade trängtan,
Väl ock i de ljusaste stunder?

Vi hafva i verlden ej varaktig stad,
Och jorden kan hjertat ej fylla,
Och anden kan aldrig bli lycklig och glad,
Om Sonen i tron vi ej hylla
Och gifva oss sjelfva åt Honom.

Blott den, som har funnit i Honom sin skatt,
Har funnit all salighets källa,
Ett strålande ljus i den mörkaste natt,
Ett hopp, som oss evigt gör sälla
I lifvet, i döden, i domen.

Så må vi då fråga oss sjelfva en hvar:
O, månne min egen Han blifvit?
Och månne mitt lif uti Honom jag har,
Ja, har jag på allvar mig gifvit
Åt Honom, som löst mig från skulden?

Men har jag ej kommit - o, komme jag nu
Med skulden, den tusenfaldt stora!
Min dyraste Herre och Frälsare, du
Hvars kärlek vill ingen förlora,
O, tag mig och fräls mig för evigt!

Skall du komma till ditt rum i himmelen?

(Ps 15:1)

Skall du komma till det rum
Jesus dig berett?
Skall du se den härlighet
Intet öga sett?
Skall du få din segerpalm
Och din harpa där?
O, besinna dig i dag,
Medan tid än är!

Allt är redo ock för dig,
Vägen är ock fri,
Men betänk, om du ändå
Skulle borta bli!
Jesus dött så visst för dig
Som för "var och en",
Och dig lyser ju ännu
Ordets sanningssken.

Men vad båtar dig till slut
Så osäglig nåd,
Ja, ett rum, bestämt åt dig
I Guds kärleksråd,
Om du aldrig, aldrig skall
Hinna det en gång
Och få stämma in med fröjd
I de frälstas sång?

Mycket kan du mista här,
Men få mer igen:
Gåvor av vad slag som helst
Och hur dyra än.
Men ditt rum i himlen mist,
Allt du mist med det,
Växte idel rosor se´n
Här i dina fjät!

Lyste idel solsken ock
På din levnadsstig,
Log så hela världen än
Strålande mot dig,
Hade du ock skötet fullt
Av all lycka här,
Men i himlen intet rum,
O, hur gick det där!

Ack, så ropa dag och natt:
Gud, bevara mig!
Låt ej hjärtat småningom
Dragas bort från dig!
Och hur helst du leder mig,
Genom ljuvt och lett,
Låt mig komma till det rum
Jesus mig berett!

(Ps 15:1)

Skall du komma till det rum
Jesus dig beredt?
Skall du se den härlighet
Intet öga sett?
Skall du få din segerpalm
Och din harpa der?
O. besinna dig i dag,
Medan tid än är!

Allt är redo ock för dig,
Vägen är ock fri,
Men betänk, om du ändå
Skulle borta bli!
Jesus dött så visst för dig
Som för "hvar och en",
Och dig lyser ju ännu
Ordets sanningssken.

Men hvad båtar dig till slut
Så osäglig nåd,
Ja, ett rum, bestämdt åt dig
I Guds kärleksråd,
Om du aldrig, aldrig skall
Hinna det en gång
Och få stämma in med fröjd
I de frälstas sång?

Mycket kan du mista här,
Men få mer igen:
Gåfvor af hvad slag som helst
Och hur dyra än.
Men ditt rum i himlen mist,
Allt du mist med det,
Växte idel rosor se´n
Här i dina fjät!

Lyste idel solsken ock
På din lefnadsstig,
Loge hela verlden än
Strålande mot dig,
Hade du ock skötet fullt
Af all lycka här,
Men i himlen intet rum,
O, hur gick det der!

Ack, så ropa dag och natt:
Gud, bevara mig!
Låt ej hjertat småningom
Dragas bort från dig!
Och hur helst du leder mig,
Genom ljuft och ledt,
Låt mig komma till det rum
Jesus mig beredt!

Här är ännu rum

Den port är trång, och smal den stig,
Som till Guds rike bär;
Dock finns där ännu rum för dig,
Vem än du just nu är.

Se, himlen är ej ännu full,
Än finns där rum för dig!
I Jesu namn, för Jesu skull
Dess portar öppnar sig.

Fast tusen sinom tusen stå
I vita kläder där,
Av Herrens nåd åt dig också
Ett rum förvarat är.

I Jesu hjärta där finns rum
Och i hans paradis,
Så lär mig evangelium.
Gud vare därför pris!

Gud vare pris, att även jag
Får i den staden bo
Den långa evighetens dag
I ostörd frid och ro!

"I ostörd frid och rolighet",
Hur ljuvt att tänka blott!
Säll var och en i evighet,
Som borgerskap där fått!

Ursprungligen:
Den port är trång, och smal den stig,
Som till Guds rike bär;
Dock är der ännu rum för dig,
Eho du äfven är.

Se, himlen är ej ännu full,
Än är der rum för dig!
I Jesu namn, för Jesu skull
Dess portar öppna sig.

Fast tusen sinom tusen stå
I hvita kläder der,
Af Herrens nåd åt dig också
Ett rum förvaradt är.

I Jesu hjerta der är rum
Och i hans paradis,
Så lär mig evangelium.
Gud vare derför pris!

Gud vare pris, att äfven jag
Får i den staden bo
Den långa evighetens dag
I ostörd frid och ro!

"I ostörd frid och rolighet",
Hur ljuft att tänka blott!
Säll hvar och en i evighet,
Som borgerskap der fått!

En blick på Jerusalem

Jerusalem, Jerusalem, du, som så upphöjd var
Allt intill himmelen en gång, o säg, vad står dig kvar?
I fångenskap och träldom, se, du ligger nu för mig,
Jerusalem, Jerusalem, jag gråter över dig! (1)

O, att du känt din sökningstid och hört din Herres röst
Och under modersvingens hägn sökt tillflykt, frid och tröst!
Då skulle världen skyndat än att se din glans och prakt,
Då skulle dina fria barn ej blivit folks förakt.

Svar,

Men vem är du, som gråter och så klagar över mig?
Säg, fruktar du då icke själv en vredesdom för dig?
Jag är en torr, förkastad gren, mitt rum dig givet är;
Men ve det vilda oljeträd, som frukt åt Gud ej bär! (2)

Min sökningstid den är förbi, min nådedag gått ner,
Min skuld är stor, och Herrens straff du över mig nu ser;
Men stå ej blott och se härpå, låt även varna dig
Och tänk: ”om Herren kommer snart, hur går det väl för mig?”

Min sökningstid, den är förbi – din är förhanden än;
I dag är salighetens dag, förspill blott icke den! (3)
Så vänd dig nu till Herren Gud och sök hans anlete, se,
Då blir du fri från syndens skuld och dom och straff och ve.

Då blir du fri från syndens makt och herravälde, ack,
Då får du sjunga, frälst och glad, ett evigt lov och tack
Och bo i levande Guds stad, i det Jerusalem,
Där Han åt oss berett ett arv, ett oförgängligt hem.

1, Mt 23:37,38, 2, Rom 11:17-24, 3, Rom 11:17-24


Ursprungligen:
Jerusalem, Jerusalem, du, som så upphöjd var
Allt intill himmelen en gång, o säg, hvad står dig qvar?
I fångenskap och träldom, se, du ligger nu för mig,
Jerusalem, Jerusalem, jag gråter öfver dig! (1)

O, att du känt din sökningstid och hört din Herres röst
Och under modersvingens hägn sökt tillflykt, frid och tröst!
Då skulle verlden skyndat än att se din glans och prakt,
Då skulle dina fria barn ej blifvit folks förakt.

Svar,

Men hvem är du, som gråter och så klagar öfver mig?
Säg, fruktar du då icke sjelf en vredesdom för dig?
Jag är en torr, förkastad gren, mitt rum dig gifvet är;
Men ve det vilda oljoträd, som frukt åt Gud ej bär! (2)

Min sökningstid den är förbi, min nådedag gått ner,
Min skuld är stor, och Herrens straff du öfver mig nu ser;
Men stå ej blott och se härpå, låt äfven varna dig
Och tänk: ”om Herren kommer snart, hur går det väl för mig?”

Min sökningstid, den är förbi – din är förhanden än;
I dag är salighetens dag, förspill blott icke den! (3)
Så vänd dig nu till Herren Gud och sök hans anlet, se,
Då blir du fri från syndens skuld och dom och straff och ve.

Då blir du fri från syndens magt och herravälde, ack,
Då får du sjunga, frälst och glad, ett evigt lof och tack
Och bo i lefvande Guds stad, i det Jerusalem,
Der Han åt oss beredt ett arf, ett oförgängligt hem.

1, Mt 23:37,38, 2, Rom 11:17-24, 3, Rom 11:17-24

Vad säger de flyende timmarna?

Vad säger de flyende timmarna mig?
De säger att tiden är kort.
De ropa: ”O, käre, försumma ej dig
Och dröm ej din levnadsdag bort!
Förgät ej att skynda till Jesus i tid
Och söka hos Honom den trygghet och frid,
Som ej sviker.”

Vad säger de flyende timmarna mig?
De säger.”Var vaken, o, själ!
O, följ ej de lösa föraktarnas stig
Och bliv ej en lustarnas träl!
Må världen ej dåra och fängsla på nytt
Det hjärta, som en gång dess retelse flytt!
O, var vaken!”

Vad säger de flyende timmarna mig?
De säger: ”Var flitig uti
Det verk, som din Fader har givit åt dig,
Se´n Han dig i Kristus gjort fri!
Var trogen att utså hans himmelska säd,
Och pundet han givit, o, ockra därmed,
Tills Han kommer!”

Vad säger de flyende timmarna mig?
De viskar med vårvindens röst:
”Du ängsliga hjärta, var stilla och tig,
Han lever din salighetströst!
Han lever och råder, din Herre och Gud,
Och vågorna lägger sig än på hans bud
Liksom fordom.”

Vad säger de flyende timmarna mig?
De sjunger: ”Se uppåt med fröjd!
Guds rike går framåt, hvi fruktar du dig?
Se utåt kring dal och kring höjd!
Se, marken begynner att vitna till skörd,
Och lovsångens röst blir allt vidare hörd
Över jorden.”

Vad säger de flyende timmarna mig?
De viskar: ”Han kommer ock snart,
Den vän, som i tron dig trolovat med sig,
Och då skall dig allting bli klart.
Då skall du fullkomligt den kärlek förstå,
Som här till en tid lade korset uppå,
Men ock bar det!”


Ursprungligen:
Hvad säga de flyende timmarna mig?
De säga att tiden är kort.
De ropa: ”O, käre, försumma ej dig
Och dröm ej din lefnadsdag bort!
Förgät ej att skynda till Jesus i tid
Och söka hos Honom den trygghet och frid,
Som ej sviker.”

Hvad säga de flyende timmarna mig?
De säga.”Var vaken, o, själ!
O, följ ej de löse föraktares stig
Och blif ej en lustarnas träl!
Må verlden ej dåra och fängsla på nytt
Det hjerta, som en gång dess retelse flytt!
O, var vaken!”

Hvad säga de flyende timmarna mig?
De säga: ”Var flitig uti
Det verk, som din Fader har gifvit åt dig,
Se´n Han dig i Kristus gjort fri!
Var trogen att utså hans himmelska säd,
Och pundet han gifvit, o, ockra dermed,
Tills Han kommer!”

Hvad säga de flyende timmarna mig?
De hviska med vårvindens röst:
”Du ängsliga hjerta, var stilla och tig,
Han lefver din salighetströst!
Han lefver och råder, din Herre och Gud,
Och vågorna lägga sig än på hans bud
Liksom fordom.”

Hvad säga de flyende timmarna mig?
De sjunga: ”Se uppåt med fröjd!
Guds rike går framåt, hvi fruktar du dig?
Se utåt kring dal och kring höjd!
Se, marken begynner att hvitna till skörd,
Och lofsångens röst blir allt vidare hörd
Öfver jorden.”

Hvad säga de flyende timmarna mig?
De hviska: ”Han kommer ock snart,
Den vän, som i tron dig trolofvat med sig,
Och då skall dig allting bli klart.
Då skall du fullkomligt den kärlek förstå,
Som här till en tid lade korset uppå,
Men ock bar det!”

Varför lever jag?

”Stjärnor, varför tindrar ni så klart
Där på fästet, svara mig dock snart?”
-”Därför att det så Gud vilja är,
Han har satt oss till att lysa där.
Vi får ock, så var hans eget råd,
Vittna om hans storhet, makt och nåd.
Till hans ära tindrar vi så klart.”

”Fåglar, varför sjunger ni så glatt
I den dunkla skogen dag och natt?”
-”Därför att det så Guds vilja är,
Han om minsta sparven omsorg bär;
Varje dag vårt lilla korn vi får,
Skulle vi ej prisa Honom då?
Till hans ära sjunger vi så glatt.”

– ”Blommor, varför doftar Ni så skönt
Där på fältet, friskt och sommargrönt?”
– ”Därför att det så Guds vilja är,
Han åt oss ock liv och fröjd beskär;
Han har klätt oss i vår rika skrud,
Vi får vara ock hans sändebud.
Till hans ära doftar vi så skönt!”

Varför, varför lever då väl jag?
Varför slår mitt hjärta dag från dag?
Stjärnor, fåglar, blommor prisa Gud,
O, hur klingar väl min lovsångs ljud?
Skulle jag gå ensam kall och stum,
Jag, som ock fått evangelium!
O, mitt hjärta, varför lever jag?

Har jag värdet av Guds nåd förstått
Eller lever jag för stunden blott?
Har jag lyssnat till min Faders röst?
Har jag funnit i hans ord min tröst?
Är i sanning Han min högsta skatt,
Och har än jag lovat Honom glatt,
Att jag arvsrätt till hans rike fått?


Ursprungligen:
”Stjernor, hvarför tindren I så klart
Der på festet, svaren mig dock snart?”
-”Derför att det så Gud vilja är,
Han har satt oss till att lysa der.
Vi få ock, så var hans eget råd,
Vittna om hans storhet, magt och nåd.
Till hans ära tindra vi så klart.”

”Fåglar, hvarför sjungen I så gladt
I den dunkla skogen dag och natt?”
-”Derför att det så Guds vilja är,
Han om minsta sparfven omsorg bär;
Hvarje dag vårt lilla korn vi få,
Skulle vi ej prisa Honom då?
Till hans ära sjunga vi så gladt.”

-”Blommor, hvarför doften I så skönt
Der på fältet, friskt och sommargrönt?”
-”Derför att det så Guds vilja är,
Han åt oss ock lif och fröjd beskär;
Han har klädt oss i vår rika skrud,
Vi få vara ock hans sändebud.
Till hans ära dofta vi så skönt!”

Hvarför, hvarför lefver då väl jag?
Hvarför slår mitt hjerta dag från dag?
Stjernor, fåglar, blommor prisa Gud,
O, hur klingar väl min lofsångs ljud?
Skulle jag gå ensam kall och stum,
Jag, som ock fått evangelium!
O, mitt hjerta, hvarför lefver jag?

Har jag värdet af Guds nåd förstått
Eller lefver jag för stunden blott?
Har jag lyssnat till min Faders röst?
Har jag funnit i hans ord min tröst?
Är i sanning Han min högsta skatt,
Och har än jag lofvat Honom gladt,
Att jag arfsrätt till hans rike fått?

"Hör du oss eller våra fiender till?"

(Jos 5:13)

Säg, hör du väl oss eller fienden till?
Vad för du i skölden, låt se!
En stridsman ju vet, vart han syftar och vill,
Och vet han det icke - o ve!

Vems är då baneret du sluter dig kring,
Och lösen, hur lyder väl den?
När kämparna slå kring sin hövding en ring,
Ej blandas där ovän med vän.

Du kämpar, du strider, vad kämpar du för?
Är jorden, är himlen ditt mål?
O, månne Guds kärlek din tunga berör,
Och tron, månn´ den fejar ditt stål?

Är Herren dig dyrbar, omistlig och kär?
Är ordet ditt ljus och din skatt?
O, pröva dig, själ, medan tid det dock är
Och innan det ännu blir natt!

Du syns bland Guds vänner, men syns du ej ock
I lägret hos fienden, säg?
Du talar om Herren, men innerst ändock
Behagar dig icke hans väg.

Och korsets försmädelse, skyr du ej den,
Som vore dig möjligt att gå
En väg för Guds vänner helt främmande än,
Där ära och pris står att få?

Besinna, vad Jesus har sagt ock till dig:
"Om du vill min lärjunge bli,
Var dag tag ditt kors, och så följe du mig!"
Men du vill från korset gå fri!

Så välj då i dag, medan valet är fritt,
Kanhända när morgonsol gryr,
Ler mästarens öga ej längre mot ditt,
Ty frälsningens dag, se, den flyr!



Ursprungligen:
(Jos 5:13)

Säg, hör du väl oss eller fienden till?
Hvad för du i skölden, låt se!
En stridsman ju vet, hvart han syftar och vill,
Och vet han det icke - o ve!

Hvems är då baneret du sluter dig kring,
Och lösen, hur lyder väl den?
När kämparna slå kring sin höfding en ring,
Ej blandas der ovän med vän.

Du kämpar, du strider, hvad kämpar du för?
Är jorden, är himlen ditt mål?
O, månne Guds kärlek din tunga berör,
Och tron, månn´ den fejar ditt stål?

Är Herren dig dyrbar, omistlig och kär?
Är ordet ditt ljus och din skatt?
O, pröfva dig, själ, medan tid det dock är
Och innan det ännu blir natt!

Du syns bland Guds vänner, men syns du ej ock
I lägret hos fienden, säg?
Du talar om Herren, men innerst ändock
Behagar dig icke hans väg.

Och korsets försmädelse, skyr du ej den,
Som vore dig möjligt att gå
En väg för Guds vänner helt främmande än,
Der ära och pris står att få?

Besinna, hvad Jesus har sagt ock till dig:
"Om du vill min lärjunge bli,
Hvar dag tag ditt kors, och så följe du mig!"
Men du vill från korset gå fri!

Så välj då i dag, medan valet är fritt,
Kanhända när morgonsol gryr,
Ler mästarens öga ej längre mot ditt,
Ty frälsningens dag, se, den flyr!

Nästan frälst

Nästan frälst - o, själ besinna,
Vad det ordet innebär!
Nästan frälst är helt förlorad,
Annan tydning finns ej här!

Nästan frälst – o, månne Judas
Han en gång var nästan frälst,
Då han skilde sig från världen
Och med Jesus umgicks helst?

Månne ej jämväl Agrippa
Ock var nästan frälst, då han
Hörde av aposteln ordet
Och sig därav träffad fann?

Månne Bileam, profeten,
Han var nästan frälst, men se,
Likväl gick han helt förlorad
Med Guds fiender – o ve!

Föga fattades ju även
Rike ynglingen, ty hör,
Nära stod ock han Guds rike,
Dock förblev han utanför!

Inom eller utom arken,
Allt berodde däruppå;
Lär dig då, i tid besinna,
Vad din frid tillhöra må!

Nästan frälst – tag dig till vara
För ett så förtvivlat hån!
Den är död, som ej har livet
Uti levande Guds son.

Nästan frälst är helt förlorad,
Minns den varning Gud dig gav!
Domens dag skall uppenbara
Fulla sanningen härav!

Ursprungligen:
Nästan frälst - o, själ besinna,
Hvad det ordet innebär!
Nästan frälst är helt förlorad,
Annan tydning finns ej här!

Nästan frälst – o, månne Judas
Ej en gång var nästan frälst,
Då han skilde sig från verlden
Och med Jesus umgicks helst?

Månne ej jemväl Agrippa
Ock var nästan frälst, då han
Hörde av aposteln ordet
Och sig deraf träffad fann?

Månne Bileam, profeten,
Ej var nästan frälst, men se,
Likväl gick han helt förlorad
Med Guds fiender – o ve!

Föga fattades ju äfven
Rike yngligen, ty hör,
Nära stod ock han Guds rike,
Dock förblef han utanför!

Inom eller utom arken,
Allt berodde deruppå;
Lär dig då, i tid besinna,
Hvad din frid tillhöra må!

Nästan frälst – tag dig till vara
För ett så förtvifladt hån!
Den är död, som ej har livet
Uti levande Guds son.

Nästan frälst är helt förlorad,
Minns den varning Gud dig gaf!
Domens dag skall uppenbara
Fulla sanningen häraf!

Vak upp!

Vak upp, vak upp, hör på, ack, hör ett bud
Ifrån din Konung, från din Herre Gud!
Han, som dock främst har rätten till ditt hjärta,
Han söker dig, måhända än med smärta.

Han söker dig - och du slår dörren till;
Han klappar än - och du ej öppna vill;
Men tänk, om så du Honom bortgå låter,
Att aldrig, aldrig mer Han kommer åter!

Än är det tid, men kanske blott i dag,
Än står Han där och viskar: -"Det är jag".
Förspill då ej den dyra nådetiden,
Den är så viktig, men så snart förliden!

Nu vill Han in, förskjut ej Honom då,
Betänk att liv och död beror därpå!
Ack, endast den, som har Guds Son, har livet,
Ty livet är Guds Son, så står det skrivet.

Se, nu är salighetens dag, se, nu
Står himlen dig till buds - hvi dröjer du?
Tänk, om du snart inför din Herre träder,
Och Han får se dig utan bröllopskläder!

O, fly i tid till Herren Jesus Krist,
Han ensam är din Frälsare förvisst,
Han ensam kan ditt onda hjärta rena,
Och reningsmedlet är hans blod allena.

Så bada fritt i denna hälsoflod,
Sök liv och frid i Jesu dyra blod,
Och har du fått dess stora kraft för fara,
Så bed, att samma kraft må dig bevara!

Och har du fått förlåtelse och frid,
Så bida än i tron en liten tid;
Han sviker ej, Han är dig alltid nära
Och vill i trofast herdefamn dig bära.

Ja, trofast Han ock bär dig hem till sig,
Då blir ej döden någon död för dig.
Den blir ju blott en övergång till livet
För den, vars namn i livets bok är skrivet.

För den, vars namn Han på sitt hjärta bär,
Ett ljuvligt bud det sista budet är.
Det hämtar dig blott till en Faders möte,
Och barnet mår dock bäst i Faderns sköte.


Ursprungligen:
Vak upp, vak upp, hör på, ack, hör ett bud
Ifrån din Konung, från din Herre Gud!
Han, som dock främst har rätten till ditt hjerta,
Han söker dig, måhända än med smärta.

Han söker dig - och du slår dörren till;
Han klappar än - och du ej öppna vill;
Men tänk, om så du Honom bortgå låter,
Att aldrig, aldrig mer Han kommer åter!

Än är det tid, men kanske blott i dag,
Än står Han der och hviskar: -"Det är jag".
Förspill då ej den dyra nådetiden,
Den är så vigtig, men så snart förliden!

Nu vill Han in, förskjut ej Honom då,
Betänk att lif och död bero derpå!
Ack, endast den, som har Guds Son, har lifvet,
Ty lifvet är Guds Son, så står det skrifvet.

Si, nu är salighetens dag, si, nu
Står himlen dig till buds - hvi dröjer du?
Tänk, om du snart inför din Herre träder,
Och Han får se dig utan bröllopskläder!

O, fly i tid till Herren Jesus Krist,
Han ensam är din Frälsare förvisst,
Han ensam kan ditt onda hjerta rena,
Och reningsmedlet är hans blod allena.

Så bada fritt i denna helsoflod,
Sök lif och frid i Jesu dyra blod,
Och har du fått dess stora kraft för fara,
Så bed, att samma kraft må dig bevara!

Och har du fått förlåtelse och frid,
Så bida än i tron en liten tid;
Han sviker ej, Han är dig alltid nära
Och vill i trofast herdefamn dig bära.

Ja, trofast Han ock bär dig hem till sig,
Då blir ej döden någon död för dig.
Den blir ju blott en öfvergång till lifvet
För den, hvars namn i lifvets bok är skrifvet.

För den, hvars namn Han på sitt hjerta bär,
Ett ljufligt bud det sista budet är.
Det hemtar dig blott till en Faders möte,
Och barnet mår dock bäst i Fadrens sköte.

Kan du giva ditt hjärta för tidigt åt Gud?

Kan du giva ditt hjärta för tidigt åt Gud,
Som så tidigt dig slöt i sin famn?
Kan du börja för tidigt att älska hans bud
Och bekänna för världen hans namn?

Månne ungdom och vår icke passa för Gud,
Icke lovsångens jublande röst?
Månne hellre de tunga, de klagande ljud
I den kalla, den vissnande höst?

Må vi höra hans ord – o, vad säger det dock,
Detta ljus i allt mörker på jord:
”De mig bittida söka, de finna mig ock”,
O. välsignade, saliga ord!

”Låten barnen, ja, barnen få komma till mig
Och förhindren dem icke” –än mer:
”Jag vill leda dem rätt uppå vishetens stig,
Och evinnerligt liv jag dem ger!”

Månne glädjen i livet blir mindre med Gud?
Skall var ros sina blad börja strö
För den levande fläkt – månne sångernas ljud
Skall de tystna på vägen – och dö?

O, du vet ej, vad lycka, vad salighet är,
Förrän Jesus har blivit din vän
Och fått släcka den evighetstörst, som dig tär,
Om än ofta fördold för dig än!

O, hur fattig din sång och hur kylig din vår,
Om ej Jesus har skänkt dig sin frid!
Men med denna hur trygg mitt i stormen du står
Och hur viss i den växlande tid!

Kan du giva ditt hjärta för tidigt åt Gud,
Som så tidigt dig slöt i sin famn?
Kan du börja för tidigt att älska hans bud
Och bekänna för världen hans namn?


Ursprungligen:
Kan du gifva ditt hjerta för tidigt åt Gud,
Som så tidigt dig slöt i sin famn?
Kan du börja för tidigt att älska hans bud
Och bekänna för verlden hans namn?

Månne ungdom och vår icke passa för Gud,
Icke lofsångens jublande röst?
Månne hellre de tunga, de klagande ljud
I den kalla, den vissnande höst?

Må vi höra hans ord – o, hvad säger det dock,
Detta ljus i allt mörker på jord:
”De mig bittida söka, de finna mig ock”,
O. välsignade, saliga ord!

”Låten barnen, ja, barnen få komma till mig
Och förhindren dem icke” –än mer:
”Jag vill leda dem rätt uppå vishetens stig,
Och evinnerligt lif jag dem ger!”

Månne glädjen i lifvet blir mindre med Gud?
Skall hvar ros sina blad börja strö
För den lefvande flägt – månne sångernas ljud
Skola tystna i vägen – och dö?

O, du vet ej, hvad lycka, hvad salighet är,
Förrän Jesus har blifvit din vän
Och fått släcka den evighetstörst, som dig tär,
Om än ofta fördold för dig än!

O, hur fattig din sång och hur kylig din vår,
Om ej Jesus har skänkt dig sin frid!
Men med denna hur trygg midt i stormen du står
Och hur viss i den vexlande tid!

Kan du gifva ditt hjerta för tidigt åt Gud,
Som så tidigt dig slöt i sin famn?
Kan du börja för tidigt att älska hans bud
Och bekänna för verlden hans namn?