Samla dem alla

”Låten barnen komma till mig.”
Mark 10:14

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Samla dem in ifrån gator och gränder,
Där de i mörker än gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Huldt Han dem söker, såsom en herde,
Skulle du liknöjd då gå?
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Sök dem i syndens mörkaste nästen,
Där de i vildmarken gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Säg dem det frälsande ord!
Säg dem att Jesus dött för dem alla,
O, låt hans kärlek bli spord,
Säg dem det frälsande ord!



Ursprungligen:
”Låten barnen komma till mig.”
Mark 10:14

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Samla dem in ifrån gator och gränder,
Der de i mörker än gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Huldt Han dem söker, såsom en herde,
Skulle du liknöjd då gå?
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Sök dem i syndens mörkaste nästen,
Der de i vildmarken gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Säg dem det frälsande ord!
Säg dem att Jesus dött för dem alla,
O, låt hans kärlek bli spord,
Säg dem det frälsande ord!

Med gammal kärlek

”Jag vill föra Israel till ro, med
gammal kärlek älskar jag dig; der-
för vill jag ock framgent bevisa dig
nåd.” Jer 31:3

Med gammal kärlek älskar Herren Gud
Sitt Israel, det bort från Honom gångna,
Med gammal kärlek söker Han sin brud
Ibland de främlingar, ibland de fångna.

Med gammal kärlek, ack, Han älskar än
Det folk, som dock ifrån hans bud är viket,
Och ropar hult: ”Kom, Israel, igen,
Åt dig, åt dig jag vill beställa riket!”

Med gammal kärlek, stödd på det förbund
Han slöt med fäderna i fordomtimma,
Han vill alltjämt på löftets fasta grund
Än låta dig sin frälsningsgrund förnimma.

Så hör, o Israel, din Herres ord:
Han, som förskingrat dig en gång i tiden,
Vill som en herde samla än sin hjord,
Och ingen ände vara skall på friden.

Och du skall komma än till Sions höjd
Och sjunga Herrens lov i toner klara,
Tills du en gång i himmelsk lust och fröjd
Der hemma i hans hus får evigt vara.




Ursprungligen:
”Jag vill föra Israel till ro, med
gammal kärlek älskar jag dig; der-
för vill jag ock framgent bevisa dig
nåd.” Jer 31:3

Med gammal kärlek älskar Herren Gud
Sitt Israel, det bort från Honom gångna,
Med gammal kärlek söker Han sin brud
Ibland de främlingar, ibland de fångna.

Med gammal kärlek, ack, Han älskar än
Det folk, som dock ifrån hans bud är viket,
Och ropar huldt: ”Kom, Israel, igen,
Åt dig, åt dig jag vill beställa riket!”

Med gammal kärlek, stödd på det förbund
Han slöt med fäderna i fordomtimma,
Han vill alltjemt på löftets fasta grund
Än låta dig sin frälsningsgrund förnimma.

Så hör, o Israel, din Herres ord:
Han, som förskingrat dig en gång i tiden,
Vill som en herde samla än sin hjord,
Och ingen ände vara skall på friden.

Och du skall komma än till Zions höjd
Och sjunga Herrens lof i toner klara,
Tills du en gång i himmelsk lust och fröjd
Der hemma i hans hus får evigt vara.

För Sions skull

Jes 62:1

För Sions skull jag vill ej tiga, nej,
Jag för Jerusalem vill högt förkunna:
Guds dyra ord och löften svika ej,
Han nåd och frid vill än sitt folk förunna.

För Sions skull jag öppna vill min mun
Och för Jerusalem min röst ej spara,
Att skria om en öppen reningsbrunn
Emot all synd, hur blodröd den må vara.

För Sions skull – tills dess rättfärdighet
Lik morgonrodnans sken går upp för alla,
Tills, lik ett nytänt bloss, dess salighet
Med himmelsk glans skall över jorden falla;

Tills uppenbaras skall för alla land
Den härlighet, som Gud på nytt vill giva
Det folk, som skall en krona i hans hand
Ett diadem omkring hans panna bliva.

O, broder, vill ock du ej vara med
”För Sions skull” att ropa, kämpa, strida,
Att röja väg, att utså ädel säd
Och skördedagens fröjd i tron förbida?

O, gå då ut, bered åt folken väg,
Res högt baneret, sjung om Lammets ära
Och tröstefullt åt dottern Sion säg:
”Var glad, din hjälp, din salighet är nära!”



Ursprungligen:
Jes 62:1

För Zions skull jag vill ej tiga, nej,
Jag för Jerusalem vill högt förkunna:
Guds dyra ord och löften svika ej,
Han nåd och frid vill än sitt folk förunna.

För Zions skull jag öppna vill min mun
Och för Jerusalem min röst ej spara,
Att skria om en öppen reningsbrunn
Emot all synd, hur blodröd den må vara.

För Zions skull – tills dess rättfärdighet
Lik morgonrodnans sken går upp för alla,
Tills, lik ett nytändt bloss, dess salighet
Med himmelsk glans skall öfver jorden falla;

Tills uppenbaras skall för alla land
Den härlighet, som Gud på nytt vill gifva
Det folk, som skall en krona i hans hand
Ett diadem omkring hans panna blifva.

O, broder, vill ock du ej vara med
”För Zions skull” att ropa, kämpa, strida,
Att rödja väg, att utså ädel säd
Och skördedagens fröjd i tron förbida?

O, gå då ut, bered åt folken väg,
Res högt baneret, sjung om Lammets ära
Och tröstefullt åt dottern Zion säg:
”Var glad, din hjelp, din salighet är nära!”

Det stora jubelåret

Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednavärldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott av vad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och där en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lovad är.

Guds fadershjärta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arv Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Av tidens ström Han samla vill i frid
De överallt förspridda Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son av Israel får vila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjälten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäva
Inför det milda, blödande Guds Lamm.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från världens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han själv vill vara,
Din präst, din konung och ditt offerlamm,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Av ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Sions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljuvligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11




Ursprungligen:
Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednaverldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott af hvad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och der en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lofvad är.

Guds fadershjerta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arf Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Af tidens ström Han samla vill i frid
De öfverallt förspridde Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son af Israel får hvila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjelten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäfva
Inför det milda, blödande Guds Lam.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från verldens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han sjelf vill vara,
Din prest, din konung och ditt offerlam,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Af ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Zions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljufligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11

Bön för Israel

”Den som Israel förskingrat hafver,
Han varder honom ock igen för-
samlandes.” Jer 31:10

Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
Tänk på ditt Israel, fjärran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
Har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
Se till det folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
Lär dem att känna ditt salighetsråd!

Tänk på förbundet med Abraham, medan
Ännu i Mamre han slog upp sitt tält!
Tänk på din tjänare Moses – och sedan
Alla profeter, som synglaset ställt,
Glada i tron, mot den himmelska staden,
Medan de gästat som främmande här,
Allt ifrån Enok, den lysande raden
Till Malakias, den ytterste där.

Tänk på förbundet med Sonen – det lyder
Ju på en evig, en orubblig nåd. (1)
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
Än på fullbordan av frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter, (2)
Högt låt det svaja, ditt rikes baner,
Korsets banér, under vilket du låter
Friden på jorden bli bofast allt mer!

Hjälp och välsigna, behåll och bevara
Alla, som börjat att tro i ditt namn,
Styrk dem i frestelsens mörker och fara,
Lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ljuset – o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
Gör oss ock alla till ett uti dig!

1, Ps 89:34-35, 2, Rom 11:26


”Den som Israel förskingrat hafver,
Han varder honom ock igen för-
samlandes.” Jer 31:10

Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
Tänk på ditt Israel, fjerran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
Har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
Se till det folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
Lär dem att känna ditt salighetsråd!

Tänk på förbundet med Abraham, medan
Ännu i Mamre han uppslog sitt tält!
Tänk på din tjenare Moses – och sedan
Alla profeter, som synglaset stält,
Glade i tron, mot den himmelska staden,
Medan de gästat som främmande här,
Allt ifrån Enok, den lysande raden
Till Malakias, den ytterste der.

Tänk på förbundet med Sonen – det lyder
Ju på en evig, en orubblig nåd. (1)
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
Än på fullbordan af frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter, (2)
Högt låt det svaja, ditt rikes baner,
Korsets banér, under vilket du låter
Friden på jorden bli bofast allt mer!

Hjelp och välsigna, behåll och bevara
Alla, som börjat att tro i ditt namn,
Styrk dem i frestelsens mörker och fara,
Lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ljuset – o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
Gör oss ock alla till ett uti dig!

1, Ps 89:34-35, 2, Rom 11:26

Svarta Sara

Några länkar som kan beröra denna dikt:
Kalmars hembygdsförening om versernas bakgrund
Projekt Runeberg återger dikten med musik (Nr 217 i Svensk Söndagsskolsångbok)
Enn Kokk i kommentarerna finns en lång diskussion om ord som neger

”Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så glatt.

”Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Där får jag se Guds anlet klara
Och evigt bliva där Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den vite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet; (2)
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
På vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång av läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Där uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var vit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18



Ursprungligen:
”Der uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så gladt.

”Der uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Der får jag se Guds anlet klara
Och evigt blifva der Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den hvite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Hvars murar heta salighet; (2)
Der vill ock hon stå med i raden
Och lofva Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd af hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjertat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger der i glad förbidan
På hvad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång af läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Der uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var hvit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18

Till de avresande missionärerna

Far er väg, er väg i frid,
Jakobs härar er ledsagar!
Herren, mäktig uti strid,
Själv i spetsen för er träder!

Som med Gideon Han än
är där ock med er i striden,
Tröstar helt på nytt igen,
När ni suckar efter friden!

Är Han alla dagar när,
O, vad är, att ni då bävar?
Hans den vida jorden är,
Hans de djupa vatten även!

Med Hans makt bevaras ni
Mitt i farorna och nöden,
Med hans makt ni skall få bli
Segervinnare i döden.

Gå i tron på Honom ut
Att till Lammets bröllop kalla!
I sin nådesfamn till slut
Vill Han ljuvligt samla alla.

Res så glatt hans fridsbanér,
Var Ni än drar fram på färden!
Själv Han strida skall för er,
Han, som övervunnit världen.

Fasta såsom bergen stå
Herrens löftesord, de rika,
Vila helt på dessa då,
Och de skall er aldrig svika!

Må vi mötas på den strand,
Där ej syndens vågor svalla,
Där, i fridens sälla land,
Där är rum för oss och alla.


Ursprungligen:
Faren eder väg i frid,
Jakobs härar er ledsage!
Herren, mägtig uti strid,
Sjelf i spetsen för er drage!

Som med Gideon Han än
Vare ock med er i striden,
Tröste städs på nytt igen,
När I sucken efter friden!

Är Han alla dagar när,
O, hvad är, att I då bäfven?
Hans den vida jorden är,
Hans de djupa vatten äfven!

Med Hans magt bevarens I
Midt i farorna och nöden,
Med hans Magt I skolen bli
Segervinnare i döden.

Gån i tron på Honom ut
Att till Lammets bröllop kalla!
I sin nådesfamn till slut
Vill Han ljufligt samla alla.

Resen gladt hans fridsbanér,
Hvar I dragen fram på färden!
Sjelf Han strida skall för er,
Han, som öfvervunnit verlden.

Fasta såsom bergen stå
Herrens löftesord, de rika,
Hvilen helt på dessa då,
Och de skola aldrig svika!

Må vi mötas på den strand,
Der ej syndens vågor svalla,
Der, i fridens sälla land,
Der är rum för oss och alla.

Morgonrodnaden

Re´n bådar morgonstjärnan,
Att natten är förbi,
Och jordens söner vaknar
Till bot och bättring. Si,
Var stilla fläkt från havet
Oss bringar nya bud
Om hela folk, som börjar
Att vända sig till Gud.

Och regn från himlen faller
I milda skurar ner,
Blott ständigt nya under
Vårt häpna öga ser.
Var bön om nåd besvaras
I rikt och härligt mått.
Ack, över nya släkten
Guds Andes pingstvind gått.

Se, hednafolken böja
Ock knä för Herren Gud!
Och tusen hjärtan lyftas
I glada segerljud.
Och under tiden skyndar
En annan skara fram
Att söka nåd hos Jesus,
Det blödande Guds Lamm.

Far fort, far fort att stiga,
Du nya nådesflod!
Sträck dig till alla länder,
Gör allas vilja god!
Far fort, tills Herren kommer,
Och stanna icke förr
Än hela världen öppnat
För Sions Gud sin dörr!



Ursprungligen:
Re´n bådar morgonstjernan,
Att natten är förbi,
Och jordens söner vakna
Till bot och bättring. Si,
Hvar stilla flägt från hafvet
Oss bringar nya bud
Om hela folk, som börja
Att vända sig till Gud.

Och regn från himlen faller
I milda skurar ner,
Blott ständigt nya under
Vårt häpna öga ser.
Hvar bön om nåd besvaras
I rikt och härligt mått.
Ack, öfver nya slägten
Guds Andes pingstvind gått.

Se, hednafolken böja
Ock knä för Herren Gud!
Och tusen hjertan lyftas
I glada segerljud.
Och under tiden skyndar
En annan skara fram
Att söka nåd hos Jesus,
Det blödande Guds Lam.

Far fort, far fort att stiga,
Du nya nådesflod!
Sträck dig till alla länder,
Gör allas vilja god!
Far fort, tills Herren kommer,
Och stanna icke förr
Än hela verlden öppnat
För Zions Gud sin dörr!

Hednavärldens suckan

Redaktionell kommentar: Nedan, i Sandelldikten om mission från 1800-talet, förekommer idag starkt negativt laddade ord syftande framför allt på folk och folkgrupper. Orden signalerar nu för tiden rasism och är därför försedda med länkar för den som vill veta lite mer.

Ӏr han icke hedningarnes Gud?
Jo, visserligen.” Rom 3:29

Tusen, tusen själar sucka
Uti mörkrets bojor än,
Fastän Jesus köpt dem alla
Med sitt blod så dyrt igen.
Fastän Han åt dem förvärvat
Barnaskap och evig nåd,
Vandra de från Honom fjärran
Efter sina egna råd.

Ack, de känna icke Honom,
Känna icke livets stig,
Veta intet om den kärlek,
Som för dem har offrat sig.
Julens glada änglahälsning:
”Frälsaren är född åt er”,
Han ej, lik en ljuvlig solglimt,
Trängt i deras hjärtan ner.

Hör från stränderna af Ganges
Vilka suckar år från år!
Se, hur Labrador och Grönland
Bida efter sol och vår!
Hör från indianens wigwam
I den mörka skogens famn
Samma klagan förd af vinden,
I ”den store Andens” namn.

Se, hur Hams förtryckta söner
Vrida sig i träldom än!
Hottentotten, kaffern, negern
Och den vilda öknens män,
Bringa de ej samma hälsning
Till Europas kristna folk:
”Given oss det ljus I undfått,
Sänden oss en fridens tolk!”

Vi som fått Guds ord om händer
Och förstått att Gud är god,
Vi som funnit liv i Jesus
Och förlossning i hans blod,
Vi som se i våra bygder,
Hur Guds rike framåt går,
Bröder, skulle vi ej känna
Hednavärldens nöd som vår?

O, så må vi icke tröttna
Att så ut den ädla säd!
Senapskornet, minst af alla,
Blir till slut ett skuggrikt träd.
Må i tron vi stadigt bida
Efter Herrens arlaregn
Och hans eget verk befalla
I hans eget nådeshägn!

Herre, låt ditt rike komma,
Dit det icke kommit än!
Öppna väg, der väg ej varit,
Och sänd trogna såningsmän!
Samla hednavärldens skaror,
Under korsets fridsbanér –
Vi förbida dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!




Redaktionell kommentar: Nedan, i Sandelldikten om mission från 1800-talet, förekommer idag starkt negativt laddade ord syftande framför allt på folk och folkgrupper. Orden signalerar nu för tiden rasism och är därför försedda med länkar för den som vill veta lite mer.

Ursprungligen:
Ӏr han icke hedningarnas Gud?
Jo, visserligen.” Rom 3:29

Tusen, tusen själar sucka
Uti mörkrets bojor än,
Fastän Jesus köpt dem alla
Med sitt blod så dyrt igen.
Fastän Han åt dem förvärfat
Barnaskap och evig nåd,
Vandra de från Honom fjerran
Efter sina egna råd.

Ack, de känna icke Honom,
Känna icke lifvets stig,
Veta intet om den kärlek,
Som för dem har offrat sig.
Julens glada englahelsning:
”Frälsaren är född åt er”,
Han ej, lik en ljuflig solglimt,
Trängt i deras hjertan ner.

Hör från stränderna af Ganges
Hvilka suckar år från år!
Se, hur Labrador och Grönland
Bida efter sol och vår!
Hör från indianens wigwam
I den mörka skogens famn
Samma klagan förd af vinden,
I ”den store Andens” namn.

Se, hur Hams förtryckta söner
Vrida sig i träldom än!
Hottentotten, kaffern, negern
Och den vilda öknens män,
Bringa de ej samma helsning
Till Europas kristna folk:
”Gifven oss det ljus I undfått,
Sänden oss en fridens tolk!”

Vi som fått Guds ord om händer
Och förstått att Gud är god,
Vi som funnit lif i Jesus
Och förlossning i hans blod,
Vi som se i våra bygder,
Hur Guds rike framåt går,
Bröder, skulle vi ej känna
Hednaverldens nöd som vår?

O, så må vi icke tröttna
Att så ut den ädla säd!
Senapskornet, minst af alla,
Blir till slut ett skuggrikt träd.
Må i tron vi stadigt bida
Efter Herrens arlaregn
Och hans eget verk befalla
I hans eget nådeshägn!

Herre, låt ditt rike komma,
Dit det icke kommit än!
Öppna väg, der väg ej varit,
Och sänd trogna såningsmän!
Samla hednaverldens skaror,
Under korsets fridsbanér –
Vi förbida dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!

Så och spara icke!

”Så din säd om morgonen, och häll
icke upp med din hand om aftonen.”
Pred 11:6

Så med fulla händer
Ordets ädla säd
Och när Herren sänder
Sol och regn, dig gläd!

Så vid alla vatten,
Så, varhelst du går!
Ty jämväl om natten
Rot den sådden slår.

Så, när solen skiner
Varm från fästet ned,
Så, när stormen viner
Hotande och vred!

Så och tröttna icke,
Men blir handen matt,
Du mot målet blicke
Tillitsfullt och glatt!

Måste du än lida
Otrons smädeljud,
Så i tron och bida
Växten utav Gud!

Lyssna ej till hånet,
Där i Herrens hägn
Än du bidar dånet
Av ett arlaregn.

Synes brodden dröja,
Blir din väntan lång,
Får du aldrig höja
Här en skördesång.

Månn´du ej i ljuset
Av Guds himmels frid
Skall förnimma suset
Av en skördetid?

Men tills dagens svalkas,
O, far fort att så!
Och när kvällen nalkas,
Glad till vila gå!




Ursprungligen:
”Så din säd om morgonen, och häll
icke upp med din hand om aftonen.”
Pred 11:6

Så med fulla händer
Ordets ädla säd
Och när Herren sänder
Sol och regn, dig gläd!

Så vid alla vatten,
Så, hvarhelst du går!
Ty jemväl om natten
Rot den sådden slår.

Så, när solen skiner
Varm från fästet ned,
Så, när stormen hviner
Hotande och vred!

Så och tröttna icke,
Men blir handen matt,
Du mot målet blicke
Tillitsfullt och gladt!

Måste du än lida
Otrons smädeljud,
Så i tron och bida
Växten utaf Gud!

Lyssna ej till hånet,
Der i Herrens hägn
Än du bidar dånet
Af ett arlaregn.

Synes brodden dröja,
Blir din väntan lång,
Får du aldrig höja
Här en skördesång.

Månn´du ej i ljuset
Af Guds himmels frid
Skall förnimma suset
Af en skördetid?

Men tills dagens svalkas,
O, far fort att så!
Och när qvällen nalkas,
Glad till hvila gå!

Bön att få tjäna Herren

O, Herre, Herre, led du varje steg
Och låt ditt ljus uti mitt mörker skina,
Låt mig få vattna någon åkerteg,
Av solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga, vad du vill ha sagt,
Och välj därtill jämväl den rätta stunden!
Ha du på hand och fot och läppar akt,
Men framför allt ha akt på hjärtegrunden!

Låt mig få gå med något bud från dig,
Varthän du i din vishet själv mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
Allt får jag taga blott av dina händer.

Du är så rik, och härligt är ditt råd,
Och jord och hav och himlar dig tillhöra;
Men, Herre, Herre, låt mig dock av nåd
Få tjäna dig och glad din vilja göra!



Ursprungligen:
O, Herre, Herre, led du hvarje steg
Och låt ditt ljus uti mitt mörker skina,
Låt mig få vattna någon åkerteg,
Af solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga, hvad du vill ha sagdt,
Och velj dertill jemväl den rätta stunden!
Haf du på hand och fot och läppar akt,
Men framför allt haf akt på hjertegrunden!

Låt mig få gå med något bud från dig,
Hvarthän du i din vishet sjelf mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
Allt får jag taga blott af dina händer.

Du är så rik, och härligt är ditt råd,
Och jord och haf och himlar dig tillhöra;
Men, Herre, Herre, låt mig dock af nåd
Få tjena dig och glad din vilja göra!

Ingenting för mig

”Ingenting för mig att göra” – kan en kristen säga så?
I en värld där tusen själar utan vård och ledning gå,
Och där törnen och där tistlar skjuter upp vid varje steg,
Månne du ej kunde rensa någon liten åkerteg?

”Ingenting för dig att göra” – i en ond och stormig tid,
Medan tusen arma hjärtan suckar utan tröst och frid,
Medan mången blomma vissnar på den veka stängeln ner,
Därför att en skymt av solsken sällan blott mot henne ler?

”Ingenting för dig att göra” – finnes ej i Kristi hjord
Några späda lamm att nära med det dyra livets ord?
O, behöver ej hans kyrka flera väktare ännu?
Tänk på liknelsen om punden, pröva dig, hur handlar du?

”Ingenting för dig att göra” – dyre broder, hör jag rätt?
Är väl detta Kristi sinne? Säg mig, är det Kristi sätt?
När Han gav dig allt för intet, månne Han ej menat då,
Att du skulle glatt och villigt något bud åt Honom gå?

”Ingenting för dig att göra” – när din konung rustar sig,
Samlande de spridda härar till ett stort och väldigt krig,
När Han vill sin makt befästa, störta otrons bålverk ner?
Månne Han i kämpaledet även efter dig ej ser?

”Ingenting för dig att göra” – säger Han ej ock till dig,
Vad Han sade fordomtima till sin Petrus: ”Följ du mig?”
Och vill du av hjärtat följa Herren Kristus dag från dag,
Skall du snart begynna bedja: ”Sänd mig, Herre, här är jag!”



Ursprungligen:
”Ingenting för mig att göra” – kan en kristen säga så?
I en verld där tusen själar utan vård och ledning gå,
Och der törnen och der tistlar skjuta upp vid hvarje steg,
Månne du ej kunde rensa någon liten åkerteg?

”Ingenting för dig att göra” – i en ond och stormig tid,
Medan tusen arma hjertan sucka utan tröst och frid,
Medan mången blomma vissnar på den veka stängeln ner,
Derför att en skymt af solsken sällan blott mot henne ler?

”Ingenting för dig att göra” – finnes ej i Kristi hjord
Några späda lam att nära med det dyra lifvets ord?
O, behöfver ej hans kyrka flere väktare ännu?
Tänk på liknelsen om punden, pröfva dig, hur handlar du?

”Ingenting för dig att göra” – dyre broder, hör jag rätt?
Är väl detta Kristi sinne? Säg mig, är det Kristi sätt?
När Han gaf dig allt för intet, månne Han ej mente då,
Att du skulle gladt och villigt något bud åt Honom gå?

”Ingenting för dig att göra” – när din konung rustar sig,
Samlande de spridda härar till ett stort och väldigt krig,
När Han vill sin magt befästa, störta otrons bålverk ner?
Månne Han i kämpaledet äfven efter dig ej ser?

”Ingenting för dig att göra” – säger Han ej ock till dig,
Hvad Han sade fordomtima till sin Petrus: ”Följ du mig?”
Och vill du af hjertat följa Herren Kristus dag från dag,
Skall du snart begynna bedja: ”Sänd mig, Herre, här är jag!”

Är det ringa att tjäna?

Luk 22:27

Är det ringa kall att tjäna?
O, vad säger Herrens ord,
Detta ljus för mina fötter
Uti mörkret på vår jord.

Ej att tjänas, nej, att tjäna
Jesus själv kom hit en gång,
Bar vår svaghet, våra bördor
Och allt främlingskapets tvång.

Är det ringa att få vandra
Samma stig, som Jesus gått?
Är det ringa att få giva,
Se´n jag allt för intet fått?

Är det ringa att få bära
Samma dräkt, som Jesus bar?
Är det ringa att få tjäna,
Då ock Jesus tjänat har?

Är det ringa att i lydnad
Vandra för min Faders bud?
Är det ringa att få älska
I min arma nästa – Gud?

Jesus god, förlåt min klagan
Och föröka du min tro,
Upplåt du mig ordets källa,
Vid dess rand är ljuvlig ro!

Låt din kärlek tända kärlek
Och se´n vidmakthålla den!
Lär mig älska som du älskar,
Där jag intet får igen!

Lär mig tjäna glatt min nästa
På vad sätt din Ande lär,
Och besinna, att din kärlek
Grunden för min frälsning är!


Ursprungligen:
Luk 22:27

Är det ringa kall att tjena?
O, hvad säger Herrens ord,
Detta ljus för mina fötter
Uti mörkret på vår jord.

Ej att tjenas, nej, att tjena
Jesus sjelf kom hit en gång,
Bar vår svaghet, våra bördor
Och allt främlingskapets tvång.

Är det ringa att få vandra
Samma stig, som Jesus gått?
Är det ringa att få gifva,
Se´n jag allt för intet fått?

Är det ringa att få bära
Samma drägt, som Jesus bar?
Är det ringa att få tjena,
Då ock Jesus tjenat har?

Är det ringa att i lydnad
Vandra för min Faders bud?
Är det ringa att få älska
I min arma nästa – Gud?

Jesus god, förlåt min klagan
Och föröka du min tro,
Upplåt du mig ordets källa,
Vid dess rand är ljuflig ro!

Låt din kärlek tända kärlek
Och se´n vidmagthålla den!
Lär mig älska som du älskar,
Der jag intet får igen!

Lär mig tjena gladt min nästa
På hvad sätt din Ande lär,
Och besinna, att din kärlek
Grunden för min frälsning är!

Ringa ting

”Ho är den, som dessa ringa
ting föraktar?” Sak 4:10

Förakta ej de ringa ting,
Som synas dig så små,
Att ingen särskild vikt vid dem
Din tanke fästa må!

Var vaken över ringa fel,
Om fel må kallas så,
En ringa gnista – se, hur den
En skog förtära må!

En ringa läcka månget skepp
Förstörde inom kort,
En ringa synd drog mången själ
Från Gud och himlen bort.

Ett vänligt ord av varning, tröst,
O, vad förborgad kraft
Ett sådant ord i Jesu namn
För månget hjärta haft!

Och inom hemmets lilla värld
Hur mycket solsken må
En vänlig uppsyn sprida där
Bland stora och bland små!

Den börda, som din broder bär,
Förakta icke den!
Du den i kärlek lätta kan,
Kan ock den öka än.

Den blomma Gud lät spira opp
Invid din broders stig,
O, trampa den ej tanklöst ned,
Det är ej gott för dig!

Den tår, som du ser pressas fram
Av vad du kallar än
Ett ”ringa ting”, en småsak blott,
Förakta icke den!

Besinna blott din Faders sätt
I stort och smått med dig:
Månn´ Han ej aktar på den nöd,
Som ringa är i sig?

Vad som är stort för dig, var viss
Han förbiser det ej!
För ringa äro ej för Gud
De ”ringa tingen”, nej!



Urspungligen:
”Ho är den, som dessa ringa
ting föraktar?” Sak 4:10

Förakta ej de ringa ting,
Som synas dig så små,
Att ingen särskild vigt vid dem
Din tanke fästa må!

Var vaken öfver ringa fel,
Om fel må kallas så,
En ringa gnista – se, hur den
En skog förtära må!

En ringa läcka månget skepp
Förstörde inom kort,
En ringa synd drog mången själ
Från Gud och himlen bort.

Ett vänligt ord af varning, tröst,
O, hvad förborgad kraft
Ett sådant ord i Jesu namn
För månget hjerta haft!

Och inom hemmets lilla verld
Hur mycket solsken må
En vänlig uppsyn sprida der
Bland stora och bland små!

Den börda, som din broder bär,
Förakta icke den!
Du den i kärlek lätta kan,
Kan ock den öka än.

Den blomma Gud lät spira opp
Invid din broders stig,
O, trampa den ej tanklöst ned,
Det är ej godt för dig!

Den tår, som du ser pressas fram
Af hvad du kallar än
En ”ringa ting”, en småsak blott,
Förakta icke den!

Besinna blott din Faders sätt
I stort och smått med dig:
Månn´ Han ej aktar på den nöd,
Som ringa är i sig?

Hvad som är stort för dig, var viss
Han förbiser det ej!
För ringa äro ej för Gud
De ”ringa tingen”, nej!

Trohet i det lilla

Var och en har fått
Något pund sig givet,
Lottlös ingen än
Vandrat genom livet.

Ingen är så arm,
Ingen är så ringa,
Att han säga må:
”Gåvor fick jag inga”.

Större, mindre – ja,
Så dem Herren delat;
Vem kan säga dock,
Att Han däri felat?

Må jag då ej se
Avundsamt på andra,
O, det vore ju
Att Guds vishet klandra!

Hellre vill jag då
Ockra med min gåva,
Tjäna, var jag kan,
Ock min Fader lova.

Kan det minsta frö
Till ett träd ock bliva
Samt åt vandraren
Skydd och svalka giva;

O, då kan ju ock
Minsta pundet bliva
Nyttigt på den plats
Gud däråt tänkt giva!

Jesu, gör mig du
Trogen i det lilla,
Lär mig tjäna dig
Obemärkt och stilla!



Ursprungligen:
Hvar och en har fått
Något pund sig gifvet,
Lottlös ingen än
Vandrat genom lifvet.

Ingen är så arm,
Ingen är så ringa,
Att han säga må:
”Gåfvor fick jag inga”.

Större, mindre – ja,
Så dem Herren delat;
Hvem kan säga dock,
Att Han deri felat?

Må jag då ej se
Afvundsamt på andra,
O, det vore ju
Att Guds vishet klandra!

Hellre vill jag då
Ockra med min gåfva,
Tjena, hvar jag kan,
Ock min Fader lofva.

Kan det minsta frö
Till ett träd ock blifva
Samt åt vandraren
Skydd och svalka gifva;

O, då kan ju ock
Minsta pundet blifva
Nyttigt på den plats
Gud deråt tänkt gifva!

Jesu, gör mig du
Trogen i det lilla,
Lär mig tjena dig
Obemärkt och stilla!

Vänliga ord

”Varen hvar med annan vänlige
uti broderlig kärlek.” Rom 12:10
”Ett vänligt ord fröjdar.” Ordspr 12:25

O, hur kärleksfull, hur vänlig
Klingar icke Jesu röst!
I hans ord, vad djup av visdom,
Och jämväl vad djup av tröst!

Vill du efterfölja Honom,
Tala vänligt även du!
Milda ord lik daggen falla
På en frusen mark ännu.

Ja, som jordens bästa rosor
Dofta kärleksfulla ord,
Men de bittra äro nässlor
Ur en ond, fördärvad jord.

Ej vill du plantera nässlor
Kring din dörr, nej, hellre må
Kärlekens och fridens rosor
Der i ljuvlig blomning stå.

Tala vänligt! solens stråle
Smälter klippans snö och is.
Tala vänligt! ord af kärlek
Smälta hjärtan till Guds pris.

Tala vänligt! för den trötte
Lik en hälsodryck det är.
Tala vänligt! nästans börda
Du till hälften därmed bär.

Solen sjunker tyst i väster;
Kanske står du snart för Gud,
Eller kanske snart din broder
Får från Honom samma bud.

Fly till Jesus! Han allena
Verkar kärlek ren och sann.
Han allena lär oss tala
Huldt och vänligt med varann´.




Ursprungligen:
”Varen hvar med annan vänlige
uti broderlig kärlek.” Rom 12:10
”Ett vänligt ord fröjdar.” Ordspr 12:25

O, hur kärleksfull, hur vänlig
Klingar icke Jesu röst!
I hans ord, hvad djup af visdom,
Och jemväl hvad djup af tröst!

Vill du efterfölja Honom,
Tala vänligt äfven du!
Milda ord lik daggen falla
På en frusen mark ännu.

Ja, som jordens bästa rosor
Dofta kärleksfulla ord,
Men de bittra äro nässlor
Ur en ond, förderfvad jord.

Ej vill du plantera nässlor
Kring din dörr, nej, hellre må
Kärlekens och fridens rosor
Der i ljuflig blomning stå.

Tala vänligt! solens stråle
Smälter klippans snö och is.
Tala vänligt! ord af kärlek
Smälta hjertan till Guds pris.

Tala vänligt! för den trötte
Lik en helsodryck det är.
Tala vänligt! nästans börda
Du till hälften dermed bär.

Solen sjunker tyst i vester;
Kanske står du snart för Gud,
Eller kanske snart din broder
Får från Honom samma bud.

Fly till Jesus! Han allena
Verkar kärlek ren och sann.
Han allena lär oss tala
Huldt och vänligt med hvarann´.

Tänk ej ont emot din broder

”Ingen tänke något ondt emot sin
broder i sitt hjerta.” Sak 7:10

O, tänk ej ont emot din broder,
Är han i allt ej lik dig – vad?
Han är ju barn av samma moder,
Jerusalem – Guds fria stad!
Och samme Fader eder leder,
Och samma Ande bor i eder,
Och livade av samma hopp,
Mot samma mål ni skådar opp.

Så tänk ej ont uti ditt hjärta,
Låt där ej misstrons törnen gro,
De stinga blott och vålla smärta
Och störa hemligt själens ro.
Ack, om du älskar den som födde,
Du älskar också de förströdde,
De skilda barnen av en Far,
Som omsorg om dem alla har.

Och får du även mycket lida
Utav en broders många fel,
Säg det för Herren blott och bida –
Din Fader är ju hans jämväl!
Och med sin nåd och med sin aga
Skall denne Fader väl så laga,
Att denna klagan ock blir din:
”Vad är min broders skuld mot min?”

Så tänk ej ont emot din broder,
Han kämpar samma strid som du,
Och kanske heta tårefloder
Utur hans ögon pressas nu!
Ja, kanske då ditt hjärta tiger,
Hans rop om hjälp ur djupen stiger,
Och Herren, som i lönndom ser,
Allt större nåd sitt barn beter.



Ursprungligen:
”Ingen tänke något ondt emot sin
broder i sitt hjerta.” Sak 7:10

O, tänk ej ondt emot din broder,
Är han i allt ej lik dig – hvad?
Han är ju barn af samma moder,
Jerusalem – Guds fria stad!
Och samme Fader eder leder,
Och samma Ande bor i eder,
Och lifvade af samma hopp,
Mot samma mål I skåden opp.

Så tänk ej ondt uti ditt hjerta,
Låt der ej misstrons törnen gro,
De stinga blott och vålla smärta
Och störa hemligt själens ro.
Ack, om du älskar den som födde,
Du älskar också de förströdde,
De skilda barnen af en Far,
Som omsorg om dem alla har.

Och får du äfven mycket lida
Utaf en broders många fel,
Säg det för Herren blott och bida –
Din Fader är ju hans jemväl!
Och med sin nåd och med sin aga
Skall denne Fader väl så laga,
Att denna klagan ock blir din:
”Hvad är min broders skuld mot min?”

Så tänk ej ondt emot din broder,
Han kämpar samma strid som du,
Och kanske heta tårefloder
Utur hans ögon pressas nu!
Ja, kanske då ditt hjerta tiger,
Hans rop om hjelp ur djupen stiger,
Och Herren, som i lönndom ser,
Allt större nåd sitt barn beter.

Den barmhärtige samariten

Luk 10:25-37

Har han kommit till dig, den hjälparen huld
Och förbundit din sargade själ,
Har Han tagit på sig din nöd och din skuld
Och för evigt ställt allt åt dig väl,
O, säg, huru tackar du Honom?

Har Han gjutit sin frid, den oljan så ren,
I ditt samvetes blödande sår
Och sagt sitt: ”Var tröst, du av världen är en,
Se, för intet du allt av mig får!”
O, säg, huru tackar du Honom?

Sitt himmelska vin har Han iskänkt dig det,
Att ock du börjat löpa med fröjd
På den väg, där du nyss låg ensam och grät,
Under bördan förintad och böjd,
O, säg, huru tackar du Honom?

Se, nu bjuder Han dig, hur härligt och stort,
Att ock tjäna, varhelst du det kan.
Gör åt nästan vad Han i nåd åt dig gjort,
Om du än skulle lönas som Han,
Och gläds att få leva för Honom!

Bliv hans sändebud här, varhelst du går fram,
Säg för alla, hur ljuvlig Han är!
I tron visa hän på det dyra Guds Lamm,
Som din skuld med all världens ju bär,
Och gläds att få leva för Honom!

Lik den gömda viol i skogarnas famn
Må du sprida den kärlekens doft,
Som för världen gör känt hans härliga namn,
O, vad nåd för ett flygande stoft –
Så gläds att få leva för Honom!



Ursprungligen:
Luk 10:25-37

Har han kommit till dig, den hjelparen huld
Och förbundit din sargade själ,
Har Han tagit på sig din nöd och din skuld
Och för evigt stält allt åt dig väl,
O, säg, huru tackar du Honom?

Har Han gjutit sin frid, den oljan så ren,
I ditt samvetes blödande sår
Och sagt sitt: ”Var tröst, du af verlden är en,
Se, för intet du allt af mig får!”
O, säg, huru tackar du Honom?

Sitt himmelska vin har Han iskänkt dig det,
Att ock du börjat löpa med fröjd
På den väg, der du nyss låg ensam och gret,
Under bördan förintad och böjd,
O, säg, huru tackar du Honom?

Se, nu bjuder Han dig, hur härligt och stort,
Att ock tjena, hvarhelst du det kan.
Gör åt nestan hvad Han i nåd åt dig gjort,
Om du än skulle lönas som Han,
Och gläds att få lefva för Honom!

Blif hans sändebud här, hvarhelst du går fram,
Säg för alla, hur ljuflig Han är!
I tron visa hän på det dyra Guds Lam,
Som din skuld med all verldens ju bär,
Och gläds att få lefva för Honom!

Lik den gömda viol i skogarnas famn
Må du sprida det kärlekens doft,
Som för verlden gör kändt hans härliga namn,
O, hvad nåd för ett flygande stoft –
Så gläds att få lefva för Honom!

Lev för Jesus!

Lev för Jesus! intet annat
Är ju värt att kalla liv.
Åt den vännen framför andra
Hjärtats första kärlek giv!

Lev för Jesus! världens ävlan,
Rykte rikedom och glans
Giver aldrig åt din ande
Blott en timmes frid som hans.

Lev för Jesus! samla själar
Kring hans dyra korsbanér,
Skynda, innan natten kommer,
Då du ej kan verka mer!

Tusen, tusen kvalda hjärtan
Suckar efter liv och frid.
Säg dem några ord om Jesus,
Med du ännu har tid!

Säg dem blott vad själv du funnit,
Vittna om vad själv du sett,
Om den kärlek utan like,
Om den nåd Han dig betett!

Lev för Jesus! giv åt Honom
Livets sköna vårdag, men
Giv ock mannaålderns styrka
Och den sena hösten än!

Giv dig helt, ty det begär Han,
Själv Han gav sig helt åt dig,
När Han fattig och föraktad
Gick här nere korsets stig.

Giv dig helt – och vet, att ingen
Än förlorat däruppå!
Lev för Jesus, tills du salig
In uti hans ro får gå!

(Återfinns med 3 verser som
psalm 279 i Svenska Psalmboken)



Ursprungligen:
Lev för Jesus! intet annat
Är ju värdt att kalla lif.
Åt den vännen framför andra
Hjertats första kärlek gif!

Lef för Jesus! verldens äflan,
Rykte rikedom och glans
Gifva aldrig åt din ande
Blott en timmes frid som hans.

Lef för Jesus! samla själar
Kring hans dyra korsbanér,
Skynda, innan natten kommer,
Då du ej kan verka mer!

Tusen, tusen qvalda hjertan
Sucka efter lif och frid.
Säg dem några ord om Jesus,
Med du ännu har tid!

Säg dem blott hvad sjelf du funnit,
Vittna om hvad sjelf du sett,
Om den kärlek utan like,
Om den nåd Han dig betett!

Lef för Jesus! gif åt Honom
Lifvets sköna vårdag, men
Gif ock mannaålderns styrka
Och den sena hösten än!

Gif dig helt, ty det begär Han,
Sjelf Han gaf sig helt åt dig,
När Han fattig och föraktad
Gick här nere korsets stig.

Gif dig helt – och vet, att ingen
Än förlorat deruppå!
Lef för Jesus, tills du salig
In uti hans ro får gå!

Fara och hjälp

Herre, lär mig taga vara (1)
På den nåd mig given är!
Se, jag står alltjämt i fara,
Kringvärvd av all mörkrets här!
Världen är så mäktig, Herre,
Satans djuphet är så stor,
Och hos mig, hos mig dess värre
Synden djupt i hjärtat bor.

Nog är löftet redan givet,
Men jag kan försumma mig! (2)
O, må ingenting i livet
Hemligt draga mig från dig!
Har du väckt mig upp ur drömmen,
Har du en gång gjort mig fri,
O, så låt mig ej med strömmen
Flyta nådens hamn förbi!

Endast du kan mig bevara,
Endast dig förbidar jag!
Hjälp och hägna och försvara
År från år och dag från dag!
Jag behöver att du lär mig
Såsom den där intet vet,
Jag behöver att du bär mig
Med en moders trofasthet!

1, Hebr 2:1, 2, Hebr 4:1



Ursprungligen:
Herre, lär mig taga vara (1)
På den nåd mig gifven är!
Se, jag står alltjemt i fara,
Kringhvärfd af all mörkrets här!
Verlden är så mägtig, Herre,
Satans djuphet är så stor,
Och hos mig, hos mig dess värre
Synden djupt i hjertat bor.

Nog är löftet redan gifvet,
Men jag kan försumma mig! (2)
O, må ingenting i lifvet
Hemligt draga mig från dig!
Har du väckt mig upp ur drömmen,
Har du en gång gjort mig fri,
O, så låt mig ej med strömmen
Flyta nådens hamn förbi!

Endast du kan mig bevara,
Endast dig förbidar jag!
Hjelp och hägna och försvara
År från år och dag från dag!
Jag behöfver att du lär mig
Såsom den der intet vet,
Jag behöfver att du bär mig
Med en moders trofasthet!

1, Hebr 2:1, 2, Hebr 4:1

Löpandet på vädjobanan

”Alla löpa de, men en får lönen.
Löpen så, att I fån den.”
1 Kor 9:24

Alla löper de, men en får lönen,
Löp, o broder, så att du den får!
Kämparna, som redan hunnit målet,
Skådar efter hur för dig det går.

Se ej kring dig: det förlamar foten
Och gör blicken irrande och matt.
Se blott oavlåtligt, fast och troget
På det mål, som dig är föresatt!

Se ej kring dig, hur de andra löper,
Ej tillbaka på vad där är kvar –
Allt är ju fåfängligt under solen –
Se blott framåt mot vad där du har!

Den som söker blott en jordisk vinning,
Har ju återhåll i allt – och du
Skulle ej ha mod att glad försaka
Jordens lust, som bjudes dig ännu?

O, vad är väl en förgänglig lager!
Före kvällssol vissnar ju dess blad.
Och ett ovisst mål kan icke göra
Kämpen i sin ande viss och glad.

Men det mål, som föresatt dig blivit,
Är en verklighet så skön och stor,
Är ett evigt liv med Herren Jesus,
Salig, salig den på Honom tror!

Segerlönen, kronan ack, den väntar,
Jesus själv har vunnit den åt dig,
Då Han, tryckt av dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.

O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal!
Vik ej av, var trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt val!





Ursprungligen:
”Alla löpa de, men en får lönen.
Löpen så, att I fån den.”
1 Kor 9:24

Alla löpa de, men en får lönen,
Löp, o broder, så att du den får!
Kämparne, som redan hunnit målet,
Skåda efter huru dig det går.

Se ej kring dig: det förlamar foten
Och gör blicken irrande och matt.
Se blott oaflåtligt, fast och troget
På det mål, som dig är föresatt!

Se ej kring dig, hur de andra löpa,
Ej tillbaka på hvad der är qvar –
Allt är ju fåfängligt under solen –
Se blott framåt mot hvad der du har!

Den som söker blott en jordisk vinning,
Har ju återhåll i allt – och du
Skulle ej ha mod att glad försaka
Jordens lust, som bjudes dig ännu?

O, hvad är väl en förgänglig lager!
Före qvällsol vissna ju dess blad.
Och ett ovisst mål kan icke göra
Kämpen i sin ande viss och glad.

Men det mål, som föresatt dig blifvit,
Är en verklighet så skön och stor,
Är ett evigt lif med Herren Jesus,
Salig, salig den på Honom tror!

Segerlönen, kronan ack, den väntar,
Jesus sjelf har vunnit den åt dig,
Då Han, tryckt af dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.

O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal!
Vik ej af, var trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt val!

Var blir kraften spord?

(ordförklaring: spord=känd)

Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärt om Kristus,
Men aldrig frid det gav mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men var blev kraften därav spord?

Ack, hjärtat blev så tomt och kallt,
Man hade ingenting för livet,
Där man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men vad han visste, var dock nog
Att giva ljus åt levnadskvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Vad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och vad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd var dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För vad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men var, ja, var blir kraften spord?

O, giv en fattig ande blott,
Som för sin synd behöver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!




Ursprungligen:
Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärdt om Kristus,
Men aldrig frid det gaf mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men hvar blef kraften deraf spord?

Ack, hjertat blef så tomt och kallt,
Man hade ingenting för lifvet,
Der man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men hvad han visste, var dock nog
Att gifva ljus åt lefnadsqvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Hvad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och hvad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd hvar dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För hvad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men hvar, ja, hvar blir kraften spord?

O, gif en fattig ande blott,
Som för sin synd behöfver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!

Varför talar du inte om Jesus?

”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men livet, ack, livet det fattas ju dock;
Dock talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, vilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mäktig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och givit dig arvsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I livet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!




Ursprungligen:
”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men lifvet, ack, lifvet det fattas ju dock;
Hvi talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, hvilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mägtig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och gifvit dig arfsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I lifvet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!

Bekännelsen av Jesu namn

”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit av den källa,
Varav ej världen vet,
Du ställt ock mig i raden
Utav din vittneshär,
Så lär mig, hjälp mig, Herre,
Att ock stå trogen där!

”Men ni är mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock giva akt!
Ack, låt ock mig få bliva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför världen
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya riktning,
Min håg till himlen vänd,
Låt den din ära göra
På jorden mera känd!

Hjälp mig att fritt bekänna
För var och en det namn,
Som blivit för mitt hjärta
En trygg och ljuvlig hamn!
Och skulle korsets smälek
Därvid än träffa mig
Vad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du själv, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som väntar
På Sions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjärta
Allt mera dyr och stor!
Vad du hos mig vill finna,
Det giv du själv – men giv
Då först, att du beständigt
Är livet i mitt liv!
(Kan t ex sjungas på följande
melodier: SvPs 13, Ps 57 eller Ps 177)


Ursprungligen:
”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit af den källa,
Hvaraf ej verlden vet,
Du stält ock mig i raden
Utaf din vittneshär,
Så lär mig, hjelp mig, Herre,
Att ock stå trogen der!

”I ären mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock gifva akt!
Ack, låt ock mig få blifva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför verlden
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya rigtning,
Min håg till himlen vänd,
O, göre den din ära
På jorden mera känd!

Hjelp mig att fritt bekänna
För hvar och en det namn,
Som blifvit för mitt hjerta
En trygg och ljuflig hamn!
Och skulle korsets smälek
Dervid än träffa mig
Hvad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du sjelf, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som bidar
På Zions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjerta
Allt mera dyr och stor!
Hvad du hos mig vill finna,
Det gif du sjelf – men gif
Då först, att du beständigt
Är lifvet i mitt lif!

Maningsord på vägen

Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren bliva;
Att ofta utan kännbar kraft och frid
Av nöden låta sig till nåden driva.
Ack, livets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Vad som i början syntes ljust och glatt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst av allt, din Gud, ditt hjärtas skatt,
Skall själv måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika av
Och vända blicken från sig själv till andra,
Att från en Herrens fri bli mänskors slav
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, giv dig helt med ande, själ och kropp
Var dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gav sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att själv bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Av eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig själv är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Vad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjälpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och giver dem till slut den rätta friden.
Och med hans makt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!



Ursprungligen:
Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren blifva;
Att ofta utan känbar kraft och frid
Af nöden låta sig till nåden drifva.
Ack, lifvets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Hvad som i början syntes ljust och gladt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst af allt, din Gud, ditt hjertas skatt,
Skall sjelf måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika af
Och vända blicken från sig sjelf till andra,
Att från en Herrens fri bli menskors slaf
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, gif dig helt med ande, själ och kropp
Hvar dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gaf sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att sjelf bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Af eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig sjelf är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Hvad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjelpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och gifver dem till slut den rätta friden.
Och med hans magt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!

Har du vänt din blick mot Sion?

”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Sion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt vänster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Där du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som syns de är ju
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som ej kan ses,
Har en oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löper de, men minns,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Vad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty ni vet ju ej vad stund
Herren kommer. – Handla troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
De har alla vingar fått!
Må vi minnas det och leva,
Leva för Guds rike blott!



Ursprungligen:
”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Zion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt venster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Der du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som synas, äro
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som icke synas,
Hafva oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löpa de, men mins,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Hvad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty I veten ej hvad stund
Herren kommer. – Ockren troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
Hafva alla vingar fått!
Må vi minnas det och lefva,
Lefva för Guds rike blott!

Allting lova Herren

Ps 148

Ljus och mörker lova Herren,
Lova Honom dag och natt,
Lova Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lova Honom alla stjärnor
På sitt tysta vandringståg,
Lova Honom hav och floder
Och den gömda källans våg!

Lova Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lova Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lova Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Jubla alla trän i skogen,
Prisa högt hans stora namn!

Lova Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar även,
Vinterns glänsande kristall!
Lova Honom snö och hagel
Lova Honom stormens brus
Och den sakta västanfläkten
Och den stilla vindens sus!

Lova Honom skogens fåglar,
Lova Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lova Honom kulans vilddjur,
Valarna i havets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lova Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjung nu högt: halleluja!
Lova Honom himlens härar,
Änglaskaran vid hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lovsångs ton!

O, min själ, må du ock lova
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin makt till salighet.
O, så lova, lova Honom
Nu, och i all evighet!



Ursprungligen:
Ps 148

Ljus och mörker lofve herren,
Lofve Honom dag och natt,
Lofve Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lofve Honom alla stjernor
På sitt tysta vandringståg,
Lofve Honom haf och floder
Och den gömda källans våg!

Lofve Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lofve Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lofve Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Juble alla trän i skogen,
Prise högt hans stora namn!

Lofve Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar äfven,
Vinterns glänsande kristall!
Lofve Honom snö och hagel
Lofve Honom stormens brus
Och den sakta vestanflägten
Och den stilla vindens sus!

Lofve Honom skogens fåglar,
Lofve Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lofve Honom kulans vilddjur,
Hvalarna i hafvets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lofve Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjunge högt: halleluja!
Lofve Honom himlens härar,
Englaskaran för hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lofsångs ton!

O, min själ, må du ock lofva
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin magt till salighet.
O, så lofva, lofva Honom
Nu, och i all evighet!

Var morgon ny

Herrens nåd är var morgon ny;
Varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lovsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och där hemma sin vila.

Herrens nåd är var morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som livar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråter, de blir ju då,
Såsom gråter de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lovsångs ton:
Honom, Honom ske ära.





Ursprungligen:
Herrens nåd är hvar morgon ny;
Hvarför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lofsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och der hemma sin hvila.

Herrens nåd är hvar morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst midt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som lifvar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråta, de vare då,
Såsom grete de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lofsångs ton:
Honom, Honom ske ära.

Kristi rike

Ditt ord, o Jesu, skall bestå,
Ditt rike kan ej falla,
Hur vilt än otron rasa må,
Och syndens vågor svalla;
Du har ändock till evig tid
Uti rättfärdighet och frid
Ett härligt rike grundat.

Visst synes det, o, Herre kär,
Som skulle det gå under,
Visst stormar det än här, än där,
Som bävade dess grunder;
Men ack, det synes endast så:
Ditt rike står och skall bestå,
När jord och himmel falla.

Om ”moln och mörker äro här
Omkring din stol” – vad mera?
Rättfärdighet dess fäste är,
Och du, du skall regera
Från evighet till evighet,
Då andra rikens härlighet
Om några år försvinna!

Det segra skall, ditt korsbanér,
Trots alla mörkrets makter,
Och samla folken fler och fler
Från jordens skilda trakter,
På det ditt namn må bliva stort
Liksom ditt lov från ort till ort,
Allt intill världens ände!

Ditt helga rike är dock ej
Av denna världen, Herre,
Och aktas ej av världen – nej,
Hon ser det ej – dess värre!
Hon ser de kristnas skröplighet,
Men aldrig deras härlighet
Och deras konungs ära!

Pris dig, pris dig, o, Jesu kär,
Du konung utan like,
Att jag, så arm och blind jag är,
Fått syn på detta rike,
Att jag får evigt glad och fri
En innebyggare däri
Om dina under sjunga.




Ursprungligen:
Ditt ord, o Jesu, skall bestå,
Ditt rike kan ej falla,
Hur vildt än otron rasa må,
Och syndens väg vågor svalla;
Du har ändock till evig tid
Uti rättfärdighet och frid
Ett härligt rike grundat.

Visst synes det, o, Herre kär,
Som skulle det gå under,
Visst stormar det än här, än der,
Som bäfvade dess grunder;
Men ack, det synes endast så:
Ditt rike står och skall bestå,
När jord och himmel falla.

Om ”moln och mörker äro här
Omkring din stol” – hvad mera?
Rättfärdighet dess fäste är,
Och du, du skall regera
Från evighet till evighet,
Då andra rikens härlighet
Om några år försvinna!

Det segra skall, ditt korsbanér,
Trots alla mörkrets magter,
Och samla folken fler och fler
Från jordens skilda trakter,
På det ditt namn må blifva stort
Liksom ditt lof från ort till ort,
Allt intill verldens ände!

Ditt helga rike är dock ej
Af denna verlden, Herre,
Och aktas ej af verlden – nej,
Hon ser det ej – dess värre!
Hon ser de kristnas skröplighet,
Men aldrig deras härlighet
Och deras konungs ära!

Pris dig, pris dig, o, Jesu kär,
Du konung utan like,
Att jag, så arm och blind jag är,
Fått syn på detta rike,
Att jag får evigt glad och fri
En innebyggare deri
Om dina under sjunga.

Lovsång

Pris ske dig, Herre och konung för konungar alla,
Du, som allena kan över allt skapat befalla,
Pris ske ditt namn,
Pris ske din öppnade famn
Högt må vår lovsång nu skalla!

Jorden du skapat och havet och allt vad där vimlar,
Stjärnornas tallösa här, med de strålande himlar,
Och med ditt ord
Bär du den grönskande jord,
Bär du de strålande himlar.

Människor födas och dö på en vink av din vilja,
Öknen förbyts av ditt ord till en doftande lilja;
Och i ditt råd
Allmakt och vishet och nåd
Aldrig, nej aldrig sig skilja.

Oss har i enfödde Sonen till barn du ock tagit,
Oss har med Anden och ordet så mäktigt du dragit,
Och från vår skuld
Har du, så nådig och huld,
Rena i blodet oss tvagit.

Herre, så lär oss av hjärtat dig prisa och ära,
Lär oss i tron på ditt namn att dig lovoffer bära!
Pris ske din nåd,
Pris ske ditt salighetsråd,
Pris ske dig fjärran och nära.

(Kan sjungas på melodin till Sv Ps 2
Herren, vår Gud...)



Ursprungligen:
Pris ske dig, Herre och konung för konungar alla,
Du, som allena kan öfver allt skapadt befalla,
Pris ske ditt namn,
Pris ske din öppnade famn
Högt må vår lofsång nu skalla!

Jorden du skapat och hafvet och allt hvad der hvimlar,
Stjernornas tallösa här, med de strålande himlar,
Och med ditt ord
Bär du den grönskande jord,
Bär du de strålande himlar.

Menniskor födas och dö på en vink af din vilja,
Öknen förbyts af ditt ord till en doftande lilja;
Och i ditt råd
Allmagt och vishet och nåd
Aldrig, nej aldrig sig skilja.

Oss har i enfödde Sonen till barn du ock tagit,
Oss har med Anden och ordet så mägtigt du dragit,
Och från vår skuld
Har du, så nådig och huld,
Rena i blodet oss tvagit.

Herre, så lär oss af hjertat dig prisa och ära,
Lär oss i tron på ditt namn att dig lofoffer bära!
Pris ske din nåd,
Pris ske ditt salighetsråd,
Pris ske dig fjerran och nära.

Guds lov

O, kunde jag blott sjunga
Med ny och helig tunga
Dit lov, min Herre kär!
Din skugga mig betäcker,
Din nåd och sanning räcker,
Så vitt som himlen är.

Du är min borg, mitt fäste,
Mitt säkra, kända näste,
Dit jag i frid kan fly;
Du är min kraft i striden,
Min salighet i tiden,
Min hjälp var morgon ny.

Till dig jag glad vill ila;
Du är min ro och vila,
Min ärekrona skön;
Du är min tröst i nöden,
Du är mitt liv i döden
Och sist – min stora lön!

Ack, med en bättre visa
Jag ville gärna prisa
Min Herre och min Gud –
Men snart den dag skall randas,
Då ingen klagan blandas
I mina sångers ljud!



Ursprungligen:
O, kunde jag blott sjunga
Med ny och helig tunga
Dit lof, min Herre kär!
Din skugga mig betäcker,
Din nåd och sanning räcker,
Så vidt som himlen är.

Du är min borg, mitt fäste,
Mitt säkra, kända näste,
Dit jag i frid kan fly;
Du är min kraft i striden,
Min salighet i tiden,
Min hjelp hvar morgon ny.

Till dig jag glad vill ila;
Du är min ro och hvila,
Min ärekrona skön;
Du är min tröst i nöden,
Du är mitt lif i döden
Och sist – min stora lön!

Ack, med en bättre visa
Jag ville gerna prisa
Min Herre och min Gud –
Men snart den dag skall randas,
Då ingen klagan blandas
I mina sångers ljud!

Lova Herren, min själ!

O, att jag hade tusen munnar
Och tusen tungor till Guds pris
För all den nåd Han mig förunnar
På så oändligt många vis!
Jag skulle då av hjärtans grund
Lovsjunga Honom varje stund.

Du gröna blad på skogens tuva,
Du glada bäck i dalens famn,
Du lilla blyga turturduva,
Du minsta blomma utan namn,
Förena er i samma ljus
Att högt beprisa Herren Gud!

Men högre må dock lovet skalla
Från våra hjärtans djup, ty se,
Hur skönt Han smyckat blomstren alla,
Vi är ju dock långt mer än de.
Oss har Han löst ur mörkrets garn
Och tagit oss sig själv till barn.

Oss Jesus kallat till sitt rike
Och till sitt underliga ljus,
Oss vill Han en gång göra like
Med sig uti sin Faders hus,
Oss vill Han hämta hem igen
Från jordens nöd till himlen än.

Oss är Han alla dagar nära,
Oss styrker, stödjer, tröstar Han,
Oss vill Han i sitt sköte bära
Så ömt, som någon moder kan;
Och lägger han ett kors uppå,
Så är ju korset nåd också.

Ack, skulle vi då icke sjunga
Om denne nådefulle Gud,
Som löst vår själ och lärt vår tunga
Den nya sångens första ljud!
Må världen sjunga, hur den vill:
Vår sång den hör vår Konung till.

Så hör mitt svaga lov på jorden,
O Gud, med nådigt välbehag!
I himmelen, helt syndfri vorden,
Jag bättre sjunga skall en dag.
Där skall jag sjunga, ja, ack ja,
I högre kor halleluja!




Ursprungligen:
O, att jag hade tusen munnar
Och tusen tungor till Guds pris
För all den nåd Han mig förunnar
På så oändligt många vis!
Jag skulle då af hjertans grund
Lofsjunga Honom hvarje stund.

Du gröna blad på skogens tufva,
Du glada bäck i dalens famn,
Du lilla blyga turturdufva,
Du minsta blomma utan namn,
Förenen er i samma ljus
Att högt beprisa Herren Gud!

Men högre må dock lofvet skalla
Från våra hjertans djup, ty se,
Hur skönt Han smyckat blomstren alla,
Vi äro dock långt mer än de.
Oss har Han löst ur mörkrets garn
Och tagit oss sig sjelf till barn.

Oss Jesus kallat till sitt rike
Och till sitt underliga ljus,
Oss vill Han en gång göra like
Med sig uti sin Faders hus,
Oss vill Han hemta hem igen
Från jordens nöd till himlen än.

Oss är Han alla dagar nära,
Oss styrker, stödjer, tröstar Han,
Oss vill Han i sitt sköte bära
Så ömt, som någon moder kan;
Och lägger han ett kors uppå,
Så är ju korset nåd också.

Ack, skulle vi då icke sjunga
Om denne nådefulle Gud,
Som löst vår själ och lärt vår tunga
Den nya sångens första ljud!
Må verlden sjunga, hur den vill:
Vår sång den hör vår Konung till.

Så hör mitt svaga lof på jorden,
O Gud, med nådigt välbehag!
I himmelen, helt syndfri vorden,
Jag bättre sjunga skall en dag.
Der skall jag sjunga, ja, ack ja,
I högre kor halleluja!

Hur tackar du?

Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter var dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Hans nåd, som var morgon är över dig ny,
Hans sanning, till vilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, given så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjärta?

Och hemmet där ovan, så härligt i sig,
Och arvet, av Jesus förvärvat åt dig,
Vad ämnen till fröjd och till lovsång!

Dock klagar du än över vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåva.

Du klagar ock över den plats du har fått
Av vingårdens Herre, som avvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jämväl, när han finner för gott
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstört
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Var dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåvor, så rika i sig,
För gåvan evinnerligt liv ock åt dig,
O, säg, hur du tackar din Herre?



Ursprungligen:
Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter hvar dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hans nåd, som hvar morgon är öfver dig ny,
Hans sanning, till hvilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, gifven så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjerta?

Och hemmet der ofvan, så härligt i sig,
Och arfvet, af jesus förvärfvadt åt dig,
Hvad ämnen till fröjd och till lofsång!

Dock klagar du än öfver vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåfva.

Du klagar ock öfver den plats du har fått
Af vingårdens Herre, som afvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jemväl, när han finner för godt
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstördt
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hvar dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåfvor, så rika i sig,
För gåfvan evinnerligt lif ock åt dig,
O, säg, huru tackar du Herren?

Vi och de

”Medan vi äro uti denna hyddan,
sucka vi och äro betungade.”
2 Kor 5:4

”De äro för Guds stol och tjena
Honom dag och natt uti hans tempel.”
Uppenb 7:15

Vi har burit dagens tunga
Se´n vi skildes ifrån dem;
De har levat utan tårar
I ett ljust och saligt hem.

Vi har kämpat hårda strider
Uti det fördolda än;
De har vilat i Guds sköte
Såsom vännen hos sin vän.

Vi har suckat under tyngden
Av den synd, som hos oss bor;
De har jublat, lösta, fria
Från all synd – o, sällhet stor!

Vi har anat svagt och ringa
Glädjen i vår Faders hus;
De har skådat Kristi seger
Uti evighetens ljus.

Vi har ropat utur djupen:
”Herre, kommer du ej snart?”
De har sjungit: ”Pris och ära,
Allt Guds råd är uppenbart!”

Snart så skall vi dock för evigt,
Fria från allt jordens ve,
Sjunga samma sång där hemma –
Gud till ära – vi ock de!



Ursprungligen:
”Medan vi äro uti denna hyddan,
sucka vi och äro betungade.”
2 Kor 5:4

”De äro för Guds stol och tjena
Honom dag och natt uti hans tempel.”
Uppenb 7:15

Vi ha burit dagens tunga
Se´n vi skildes ifrån dem;
De ha lefvat utan tårar
I ett ljust och saligt hem.

Vi ha kämpat hårda strider
Uti det fördolda än;
De ha hvilat i Guds sköte
Såsom vännen hos sin vän.

Vi ha suckat under tyngden
Af den synd, som hos oss bor;
De ha jublat, lösta, fria
Från all synd – o, sällhet stor!

Vi ha anat svagt och ringa
Glädjen i vår Faders hus;
De ha skådat Kristi seger
Uti evighetens ljus.

Vi ha ropat utur djupen:
”Herre, kommer du ej snart?”
De ha sjungit: ”Pris och ära,
Allt Guds råd är uppenbart!”

Snart vi skola dock för evigt,
Fria från allt jordens ve,
Sjunga samma sång der hemma –
Gud till ära – vi ock de!

Korset och kronan

”Korset först och kronan sedan”,
Vare det vår lösen här!
Han, som burit korset, svedan,
Vet vad oss av nöden är.
Och nu vill Han själv oss bära,
Styrka, stödja, stå oss bi;
Genom Honom, till hans ära
Övervinner också vi.

O, så låt oss glada taga
Allt, som kommer från vår Gud!
Fröjd och glädje, nåd och aga
De är blott hans kärleksbud.
Korset självt, som hoppet säger,
En ”förklädd välsignelse”;
Ack den trösten överväger
Rikligt varje litet ve!

Allt är gott, som Gud oss sänder,
Bäre det vad dräkt som helst;
Allt vi lämnar i hans händer,
Blott vår själ till slut blir frälst.
”Korset först och kronan sedan”,
Ja, den vägen skall det gå!
O, så låt oss börja redan
Prisa Gud för båda två!



Ursprungligen:
”Korset först och kronan sedan”,
Vare det vår lösen här!
Han, som burit korset, svedan,
Vet vad oss av nöden är.
Och nu vill Han sjelf oss bära,
Styrka, stödja, stå oss bi;
Genom Honom, till hans ära
Öfvervinna också vi.

O, så låt oss glade taga
Allt, som kommer från vår Gud!
Fröjd och glädje, nåd och aga
Äro blott hans kärleksbud.
Korset sjelft, som hoppet säger,
En ”förklädd välsignelse”;
Ack den trösten öfverväger
Rikligt hvarje litet ve!

Allt är godt, som Gud oss sänder,
Bäre det hvad drägt som helst;
Allt vi lemne i hans händer,
Blott vår själ till slut blir frälst.
”Korset först och kronan sedan”,
Ja, den vägen skall det gå!
O, så låt oss börja redan
Prisa Gud för båda två!

Varje dag

Varje dag sin omsorg har,
Men allenast sin,
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mig då att dag från dag
Lämna allt åt dig,
Viss, att du i stort och smått
Sörja skall för mig!

Varje dag sin börda har,
Men allenast sin,
Nästa dag kanhända är
Den ej längre min.
Kanske har du innan dess
Helt den lyftat av
Eller tagit bort just det,
Som dess tyngd den gav.

Varje dag sin lättnad har,
Men allenast sin,
Mogondagens gåva är
Icke ännu min.
O, min Jesu, lär mig då
Att var morgon fly
Till den nåd, som varje dag
Över mig är ny!



Ursprungligen:
Hvarje dag sin omsorg har,
Men allenast sin,
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mig då att dag från dag
Lemna allt åt dig,
Viss, att du i stort och smått
Sörja skall för mig!

Hvarje dag sin börda har,
Men allenast sin,
Nästa dag kanhända är
Den ej längre min.
Kanske har du innan dess
Helt den lyftat af
Eller tagit bort just det,
Som dess tyngd den gaf.

Hvarje dag sin lättnad har,
Men allenast sin,
Mogondagens gåfva är
Icke ännu min.
O, min Jesu, lär mig då
Att hvar morgon fly
Till den nåd, som hvarje dag
Öfver mig är ny!

Jesu fattigdom

(2 Kor 8:9)

Himlens fåglar hava sina nästen,
Rävarna i skogen sina bon,
Nattens vilddjur sina trygga fästen
Mellan bergen bortom öde mon;
Jesus hade likväl intet läger,
Intet hem, dit Han fick träda in,
Han, som himmelen och jorden äger,
Fick ej kalla lägsta tuva sin.

Att i bön få tala med sin Fader
Upp till bergen sökte Han en stig,
Han, som skapat världars myriader,
Hade ej en bönevrå för sig.
Och när folket sig kring Honom trängde
Dagen om, och ingen ro Han fann,
Månne Han sin dörr om kvällen stängde?
Nej, en egen dörr ej hade Han!

O, vad är, att vi då ofta klaga
Över Herrens visa delningssätt?
Må fastmer med lov vi framåt draga,
Vissa att i allt Han skiftar rätt!
Hava vi det även knappt på jorden,
Må vi se, hur Jesus hade det!
Han vår föregångare är vorden,
Vi få följa efter i hans fjät.

Och för oss Han övergav sitt rike
Och blev fattig uti allt som vi,
På det vi, o, kärlek utan like,
Skulle arvingar med Honom bli!
Oss till godo allt Han har försakat,
Lidit fattigdom och brist och nöd,
Utan huvudgärd på marken vakat,
Ja, till sist ock smakat korsets död.

Skulle vi då bättre lott begära
Än den Han oss god och nyttig fann?
Vare det fastmer vår högsta ära
Att få bära samma dräkt som Han!
Om vi än hans fattigdom få dela,
O, vad nåd att dock få vara hans!
Intet gott skall då till slut oss fela,
Icke ens en evig ärekrans!



Ursprungligen:
(2 Kor 8:9)

Himlens fåglar hafva sina nästen,
Räfvarna i skogen sina bon,
Nattens vilddjur sina trygga fästen
Mellan bergen bortom öde mon;
Jesus hade likväl intet läger,
Intet hem, dit Han fick träda in,
Han, som himmelen och jorden eger,
Fick ej kalla lägsta tufva sin.

Att i bön få tala med sin Fader
Upp till bergen sökte Han en stig,
Han, som skapat verldars myriader,
Hade ej en bönevrå för sig.
Och när folket sig kring Honom trängde
Dagen om, och ingen ro Han fann,
Månne Han sin dörr om qvällen stängde?
Nej, en egen dörr ej hade Han!

O, hvad är, att vi då ofta klaga
Öfver Herrens visa delningssätt?
Må fastmer med lof vi framåt draga,
Vissa att i allt Han skiftar rätt!
Hafva vi det äfven knappt på jorden,
Må vi se, hur Jesus hade det!
Han vår föregångare är vorden,
Vi få följa efter i hans fjät.

Och för oss Han öfvergaf sitt rike
Och blef fattig uti allt som vi,
På det vi, o, kärlek utan like,
Skulle arfvingar med Honom bli!
Oss till godo allt Han har försakat,
Lidit fattigdom och brist och nöd,
Utan hufvudgärd på marken vakat,
Ja, till sist ock smakat korsets död.

Skulle vi då bättre lott begära
Än den Han oss god och nyttig fann?
Vare det fastmer vår högsta ära
Att få bära samma drägt som Han!
Om vi än hans fattigdom få dela,
O, hvad nåd att dock få vara hans!
Intet godt skall då till slut oss fela,
Icke ens en evig ärekrans!

Så var nu åter tillfreds!

”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så giv dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju gott;
Han övergiver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och mitt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhärtighet.

Hans nåd går så vitt, som skyarna gå,
Vart kan du fly undan för den?
Från öster till väster den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusar i nattens stund,
Hur djupen än fräser kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändrar ej sig.
De bär dig ju slutligt till fridens hamn,
Till vila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycker ock stormens röst
Och fyller ditt hjärta med frid!
De växlande åren ju flyr så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så giv dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Vad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Där hemma blir allt dock ljust och glatt,
Och snart skall ock du vara där,
Och där skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1



Ursprungligen:
”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så gif dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju godt;
Han öfvergifver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och midt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhertighet.

Hans nåd går så vidt, som skyarna gå,
Hvart kan du fly undan för den?
Från öster till vester den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusa i nattens stund,
Hur djupen än fräsa kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändra ej sig.
De bära dig slutligt till fridens hamn,
Till hvila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycke ock stormens röst
Och fylle ditt hjerta med frid!
De vexlande åren ju fly så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så gif dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Hvad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Der hemma blir allt dock ljust och gladt,
Och snart skall ock du vara der,
Och der skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1